De spelar någon skitlåt, det bullrar så att glasen skallrar mot varandra i lägenheten. Så är låten slut och det är tyst en stund och man tänker ÄNTLIGEN HAR DÅRARNA TYSTNAT, men det har de inte. De kör sina extranummer och tystnaden är bara pauser, små ljuvliga luckor av renaste frid och så plötsligt börjar helvetet igen och jag ligger och tittar i taket och tänker på att det alltså finns levande människor av typen DU och JAG som betalat pengar för att komma så nära det här skramlet som det över huvud taget är möjligt och just nu är detta deras lyckligaste stund.

Det är som en mardröm. Nu sjunger de ”Highway to hell”. Men jag är redan där.