Gud, vad jag ska hålla på och vara dramatisk. Det gick bra, så klart. Jag landade tryggt och säkert, trots att piloten var en sån där stridspitt som inte ens ville stanna planet när han kom ut på startbanan. Han brydde sig inte om att stå och kontemplera en stund, kolla att knapparna och spakarna satt som de skulle, nej då – inte han! Han körde ut på startbanan och så liksom påbörjade han starten i farten. Så jävla respektlöst! Då visste jag att det var tack och hej. Men upp kom vi och vi hade väl inte varit i luften mer än fem sekunder innan han började svänga. Piloten ville väl imponera på någon flygvärdinna eller nåt. Varför vänta med supersvängen tills man kommit upp en bit? Det är bara att supersvänga på! Och så svängde han som ett litet as, och där satt vi alla och förberedde oss på döden. Eller. Jag gjorde det. De andra läste DN.

Men, som sagt. Jag är framme. Sitter på hotellet. Umeå är en riktigt fin stad. Det finns en älv här också. Mycket större stad än jag trodde. Jag trodde Umeå var en stad av sådan litenhet att borgmästaren åkte ut på flygplatsen och tog emot varje gång det kom ett flygplan. Men det gjorde han inte.

Nå. Detta om detta, herregud vad jag babblar, ni då? Hur mår ni?