Amanda kom hem tidigare från jobbet och jag smet iväg en stund till en hotellobby i närheten för att förbereda en föreläsning som jag ska hålla om sociala medier imorgon. Jag är lite sjuk, ont i halsen och febrig precis som Charlie, vi har suttit på golvet och lekt med klossar hela dagen och snorat tillsammans. Vi tyckte synd om varandra där vi satt, bytte iband medkännande blickar med varandra och så återgick vi till klossarna. Charlie hade det bättre än mig, hon blev åtminstone matad. Vem matade mig, nej, just det.

Sitter nu i denna hotellobby och betraktar hur två uppiffade konferensdamer beställer en cosmopolitan i baren.  Den ena ser ut som Mona Sahlin. Jag träffade Mona Sahlin häromdagen. Jag blev bjuden på fotbollsmatch av en kanonhög tv-chef. Vi är inte bekanta och ni vet hur det kan vara. Båda vill väl, men visst händer det att samtalet haltar, det blir tyst och man hoppas att det ska hända något på plan så att man frustrerat kan ropa OFFSIDE eller så, för att bryta denna förbannade tystnad. En kvart in på matchen knackade det på min axel. Det var Mona Sahlin. Det är synd att säga att vi känner varandra. Vi har varit med i samma Agenda på SVT en gång och vi språkade lite efteråt. Men ni kan ju förstå effekten. Där satt tv-chefen med lång syn. ”Förlåt, herregud”, sa jag när vi talat lite med varandra, jag och Mona, ”jag glömde helt att introducera min kompis för dig.”

Och så lät jag dem hälsa på varandra.
Äh, jag kan inte beskriva situationen rättvist, vad fan är det med mig, ni får ta mitt ord på att det var roligt.

Sociala medier.

Det ska jag prata om imorgon.
Sociala Medier, sociala medier, sociala medier.
Jaha, jaha.

Bäst att sätta igång.