På Stora Hotellet i Umeå. Sitter med datorn och dricker en whiskypinne i baren, inte i första hand för att jag är sugen på en whiskypinne (det är jag visserligen) utan för att jag är sugen på DRÖMMEN om att dricka en whiskypinne på ett hotell i en stad långt hemifrån. Det finns något sorgmodigt i det där som jag dras så oerhört starkt till. Den påtvingade ensamheten är så otroligt, vad ska man säga, magnifik.

Jag dricker min whisky, grimaserar illa när jag svalt och blickar ut över persongalleriet av dysterkvistar som sitter omkring mig. De flesta sitter tysta och lika ensamma som jag. Men det finns sällskap också. En samling drinkare där borta. De börjar bli berusade nu. En högljudd kvinna i medelåldern överanvänder uttrycket ”toppen”. Hon säger det hela tiden.

Jag älskar det uttrycket! Som ”café au lait”! Vad hände med det egentligen? Varje gång jag beställer en ”cafe au lait” får jag en frågande blick och sedan: ”Du menar latte?” Nej. Jag menar au lait.

Nu ska jag sova, eller så tar jag en pinne till, okej, en till då, men bara en, sen bums i säng, gonatt.