Jag vaknar av att det piper i telefonen. Det är Amanda som skickar en bild. I Stockholm äts det frukost just nu. Charlie har nu blivit så vuxen att hon får äta själv, utan hjälp. Det verkar ju gå hur bra som helst. Inget spill över huvud taget! Kul!

Amanda och Charlie är kvar i Stockholm till imorgon. Jag håller på att starta ladan efter en lång vinter. Städar och gör det fint så att Charlie inte sedan kryper runt och äter upp en humla som ligger och skräpar på golvet.

Det finns väldigt många döda humlor här. De ligger utspridda vid fönstren, de har vänt sig upp och ner som sista åtgärd. Jag sopar ihop dem till en liten hög och kastar ut dem genom fönstret. Jag ska tända upp kaminen, men fastnar en stund framför förra årets kvällstidningar. “SUPERVÄRMEN HÅLLER I SIG”, säger en rubrik och så en bild på några småtjejer som står och flinar vid en strand. Det är ingen supervärme här just nu.

Jag hittar en död fågel inne i kaminen. Den måste kommit in via skorstenen. Det är så ledsamt att se. Jag tänker på den hopplösa kampen. Hur lång tid tar det innan en fågel dör här inne? Flera dagar?

Jag öppnar kylen, där ligger en ost från förra året. Lukten slår emot mig som en vägg. Jag stapplar bakåt i skräck, mumlar “herregud” och flyr ut. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade kvar en ost i kylskåpet?

Jag lastar ur bilen. Jag förbannar mig själv för att jag glömde köpa med mig calvados hit till ladan och blir fnittrigt lycklig av att hitta en halv flaska i ett skåp. En humla slår mot ett fönster, jag släpper ut den och stänger sedan snabbt. Det är mycket kallt nu.

Jag står och tittar en stund över allt som måste göras. Jag ger sedan upp. Jag orkar inte fullfölja. Jag öppnar en flaska vin och leker med tanken att bli så full att jag ramlar i en buske när jag ska kissahär utanför och sedan ligger jag där och garvar högt åt min egen belägenet. Jag dricker ett glas, men orkar inte fullfölja det heller. Jag är trött, också fortfarande sjuk. Jag har haft feber i två veckor nu.

Jag lägger mig i sängen, sätter på teven. Den fungerar inte. Jag vet vad som måste göras, antennen måste sättas in där borta. Äsch, skit i det, jag orkar inte resa mig.

Det är inte dystert, det här.
Det är spännande.
Hela sommaren ligger framför mig.

Men jag saknar min familj. Amanda och Charlie. Jag känner mig djupt ofullständig utan dem. Det går inte riktigt att vara här utan dem. Allt är så förknippat med dem. I sommar kommer Charlie att lära sig gå obehindrat. Vi ska gå till bageriet varje morgon och hämta färskt bröd till frukost. Jag och Charlie, tillsammans när Amanda fortfarande sover. “Nu ska vi väcka mamma”, säger jag till Charlie på vägen hem och hela Charlies ansikte lyser upp när hon kryper fram till mammas sömniga kropp i sängen och klappar henne på kinden.

Jag saknar dem.

När en mamma sitter på jobbmöte och måste hämta ungen på dagis så får hon ångest, sitter kvar en extra kvart fastän hon är sen och så ursäktar hon sig tusen gånger och så går hon. En pappa som sitter på jobbmöte och ska hämta på dagis reser sig upp helt sonika och går.

Vad kommer detta sig?
Amanda har skrivit om det HÄR.

Tillbaka! Jag är äntligen tillbaka! Jag har hela tiden sagt att vi måste åka tillbaka till ön. Och nu är jag äntligen här. En hel bil att packa upp. Humlor i fönsterkarmarna i varje rum. Det måste städas. Men först: på med grillen och fram med en flaska vin! Jag måste fira att jag är tillbaka! 

Om jag ska välja ut en tv-reklam som jag stör mig alldeles särskilt på så måste det bli Postkodlotteriets film, där den där VD:n intervjuar Richard Branson. VD:n sitter och skryter om hur absolut GODA de är och Branson sitter och ler och inflikar hur imponerad han är av verksamheten. Som om Postkodlotteriet skulle vara en välgörenhetsorganisation. Den där VD:n som sitter där och skryter om hur mycket pengar de skänker, han tjänar själv över 100.000 kronor i månaden.Jag tycker inte alls om det där lurendrejeriet. Tycker inte om det ETT DUGG!

Peter Jihde var lite manerad under inledningen av programmet, men nu är han helt fantastisk. Han är lugn, trygg, säker, kunnig, intresserad och behaglig att ta del av. Jag har aldrig sett honom så här bra. Han är fantasisk.Det är, om jag ska vara helt ärlig, en sann njutning att ligga här och se honom styra det här programmet.

Fy fan, vad glad jag blir!

Grattis, Peter Jihde. Fortsätt så här och du kommer att vara en kung i mina ögon.

Charlie har fått ett fint parti med holländska jordgubbar och själv sitter jag och knåpar på morgondagens Aftonbladet-krönika samtidigt som det gigantiska fotbolls-VM rosslar igång i TV4. Det är en härlig känsla, man har allti framför sig, man har inte missat något. Visserligen förtas upplevelsen lite av Peter Jihdes gravt manusbundna studiosnack och alla de konstiga minerna som han riktar in i de konstiga kameravinklarna, men det går ändå inte att komma ifrån: det här är det bästa jag vet. Nu börjar festen. Nu är det bara att hoppas på regn och lägga sig i soffan.

Amanda och Charlie i nya numret av Mama som kommer ut i dagarna.
Är de inte så himla fina, båda två?

Morgonpromenad med charlie på stan. Vi passerar nybrokajen, tittar på båtarna och säger ”oj”. Vi ska till SVT-studion tvärs över slottet. Charlie ska få en piggelin när vi kommer fram.