Calle bloggar om sin och Anithas katt. Den är tydligen gammal, det är dags för den att dö nu. Ikväll ska de åka in till hundsjukan och ta livet av den. Det blir väl en injektion i halsen och så blir den groggy och somnar in. Och jag vet inte vad det är med mig, jag ogillar katter, men jag kan inte läsa det där. Jag blir så jävla förtvivlad. Jag ser framför mig hur den där katten stryker omkring i lägenheten just nu, lite trött men absolut belåten, utan att ha en aning om att han ska avrättas om några timmar.

 Calle gav katten en sista måltid bestående av gåslever och ostbågar och katten tänkte väl: “Wow, vad husse är schysst.” Hur skulle katten kunna veta att det är hans sista måltid? Jag känner så för den där katten. Tänker på den hela tiden. Man skulle i alla fall vilja varsko den, förbereda den, låta den ta farväl av livet på något sätt. Ta en sista runda i kvarteret. Leka lite med det där bollen av garn som är så festlig. Jaga iväg en sista råtta.

Man skulle vilja att katten visste.

Men som det är nu. Gåslever och sedan en injektion.

Ni vet hur det kan vara på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar EXAKT samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen. Har ni tänkt på det?

Jag älskar temabilder. Aftonbladet ska skriva om hur tekniken kan bli ett hot mot kärleken. Man ligger i sängen och väljer Iphone framför samlag. Och för att illustrera detta tar de in två modeller, sätter dem i en säng, drar på tjejen ett nattlinne och låter henne VIFTA AVVÄRJANDE mot mannen med sin Iphone. Det är som att hon säger: ”Nej, jag vill inte ha samlag nu – ser du inte att jag håller på med min teknik!” Och mannen ser ju lite brydd ut, kanske tänker han: ”Herregud. tekniken håller på att bli ett hot mot vår kärlek.”

Jag undrar så om det någon gång vid något tillfälle i historien funnits någon verklig motstavrighet till den här bilden. Har en man och en kvinna suttit på det här viset i en säng och gjort den här typen av gester mot varandra?

På Stora Hotellet i Umeå. Sitter med datorn och dricker en whiskypinne i baren, inte i första hand för att jag är sugen på en whiskypinne (det är jag visserligen) utan för att jag är sugen på DRÖMMEN om att dricka en whiskypinne på ett hotell i en stad långt hemifrån. Det finns något sorgmodigt i det där som jag dras så oerhört starkt till. Den påtvingade ensamheten är så otroligt, vad ska man säga, magnifik.

Jag dricker min whisky, grimaserar illa när jag svalt och blickar ut över persongalleriet av dysterkvistar som sitter omkring mig. De flesta sitter tysta och lika ensamma som jag. Men det finns sällskap också. En samling drinkare där borta. De börjar bli berusade nu. En högljudd kvinna i medelåldern överanvänder uttrycket ”toppen”. Hon säger det hela tiden.

Jag älskar det uttrycket! Som ”café au lait”! Vad hände med det egentligen? Varje gång jag beställer en ”cafe au lait” får jag en frågande blick och sedan: ”Du menar latte?” Nej. Jag menar au lait.

Nu ska jag sova, eller så tar jag en pinne till, okej, en till då, men bara en, sen bums i säng, gonatt.

När jag kommer hem efter en dag på jobbet så blir Charlie alldeles tokig av glädje.
När Amanda kommer hem så känner Charlie bara besvikelse och något som gränsar till hat.

Amanda har skrivit en text om hur det är att vara hatad av Charlie Schulman. Läs den HÄR.

Gud, vad jag ska hålla på och vara dramatisk. Det gick bra, så klart. Jag landade tryggt och säkert, trots att piloten var en sån där stridspitt som inte ens ville stanna planet när han kom ut på startbanan. Han brydde sig inte om att stå och kontemplera en stund, kolla att knapparna och spakarna satt som de skulle, nej då – inte han! Han körde ut på startbanan och så liksom påbörjade han starten i farten. Så jävla respektlöst! Då visste jag att det var tack och hej. Men upp kom vi och vi hade väl inte varit i luften mer än fem sekunder innan han började svänga. Piloten ville väl imponera på någon flygvärdinna eller nåt. Varför vänta med supersvängen tills man kommit upp en bit? Det är bara att supersvänga på! Och så svängde han som ett litet as, och där satt vi alla och förberedde oss på döden. Eller. Jag gjorde det. De andra läste DN.

Men, som sagt. Jag är framme. Sitter på hotellet. Umeå är en riktigt fin stad. Det finns en älv här också. Mycket större stad än jag trodde. Jag trodde Umeå var en stad av sådan litenhet att borgmästaren åkte ut på flygplatsen och tog emot varje gång det kom ett flygplan. Men det gjorde han inte.

Nå. Detta om detta, herregud vad jag babblar, ni då? Hur mår ni?

Det här kan bli mitt sista inlägg. Jag har en sån där känsla, ni vet. Det sjunger i hela min kropp: det här kommer inte gå bra! Det är min fasta övertygelse att vi störtar. Jag ville inte dö. Men så gjorde jag det. 

Jag tyckte mig höra en syrsa alldeles här utanför fönstret, men det kan väl aldrig stämma? Inte i Stockholm, väl? Syrsor finns det väl bara ute på landet?

REAGERA!!!

Så skrek alltid pappa när han inte fick något svar. Han kunde komma in från regnmätaren på landet och varsko oss om att det regnat fem millimeter under den senaste halvtimmen och när ingen svarade på den för oss fullständigt aparta informationen skrek han till slut: REAGERA!

Nu blev jag plötsligt osäker. Har jag skrivit om detta förut? Det är alltid så pinsamt när det händer. Som på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar exakt samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen.

En gång var jag på en middag, jag tyckte det var trevligt. Inte märkte jag att jag under loppet av två timmar drog exakt samma anekdot två gånger. En utdragen berättelse var det också. Ingen hade hjärta att säga till. Jag var väl full. Jag såg det inte, men jag ser det framför mig nu, hur de övriga gästerna utbytte blickar, tittade menande på varandra. Någon kanske gjorde stora ögon och visslade ljudlöst – “wow, den här killen är väck asså.” Smärtsamt minne, eller icke-minne, hur man nu vill se det.

Nähä-jaha-nähä. Vad ska man göra nu då. Kan inte sova riktigt än. Jag går in en sväng på Second Life. Helt dött. Är det bara jag, eller är det allt mindre folk där inne numera? Funderar på att läsa en bok. Amanda ligger och gapar och sväljer när hon läser Hypnotisören här om kvällarna. Ibland viskar hon “nä” för sig själv. Det är tydligen så bra att hon blir irriterad när hon måste vända blad. Var får jag en sådan läsupplevelse? Jag försökte läsa den jävla Proust, men det gick inte. Sen försökte jag mig på Olof Lagercrantz bok “Att läsa Proust”, men tyckte att även den var för avancerad. Det kanske man skulle skriva en bok om, en man som misslyckas att läsa “Att läsa Proust”.

Där kan man tala om smärtsam upplevelse, eller vad säger ni?

REAGERA!!!

Nu hör jag den igen – visst är det en syrsa! Jag skrev en dikt när jag var barn som hette “Hej syrsa”. Det var alltså ingen travesti, den var allvarligt menad. Jag tyckte att titeln hade poetisk klang. Jag minns inte innehållet i dikten annat än att det var en existentiell betraktelse som gick ut på att syrsan liksom “avled” när den tystnade eftersom den bara existerar genom sitt ljud. Smärtsamt minne, det också. Ju fler smärtsamma minnen jag samlar på mig här på kvällskvisten, desto svårare kommer jag att få att sova. Jag blir liksom tyngre. Ett kilo väger 1.3.

Det där med Second Life var ett skämt. Trodde ni verkligen att jag besökte den sajten?

Amanda kom hem tidigare från jobbet och jag smet iväg en stund till en hotellobby i närheten för att förbereda en föreläsning som jag ska hålla om sociala medier imorgon. Jag är lite sjuk, ont i halsen och febrig precis som Charlie, vi har suttit på golvet och lekt med klossar hela dagen och snorat tillsammans. Vi tyckte synd om varandra där vi satt, bytte iband medkännande blickar med varandra och så återgick vi till klossarna. Charlie hade det bättre än mig, hon blev åtminstone matad. Vem matade mig, nej, just det.

Sitter nu i denna hotellobby och betraktar hur två uppiffade konferensdamer beställer en cosmopolitan i baren.  Den ena ser ut som Mona Sahlin. Jag träffade Mona Sahlin häromdagen. Jag blev bjuden på fotbollsmatch av en kanonhög tv-chef. Vi är inte bekanta och ni vet hur det kan vara. Båda vill väl, men visst händer det att samtalet haltar, det blir tyst och man hoppas att det ska hända något på plan så att man frustrerat kan ropa OFFSIDE eller så, för att bryta denna förbannade tystnad. En kvart in på matchen knackade det på min axel. Det var Mona Sahlin. Det är synd att säga att vi känner varandra. Vi har varit med i samma Agenda på SVT en gång och vi språkade lite efteråt. Men ni kan ju förstå effekten. Där satt tv-chefen med lång syn. ”Förlåt, herregud”, sa jag när vi talat lite med varandra, jag och Mona, ”jag glömde helt att introducera min kompis för dig.”

Och så lät jag dem hälsa på varandra.
Äh, jag kan inte beskriva situationen rättvist, vad fan är det med mig, ni får ta mitt ord på att det var roligt.

Sociala medier.

Det ska jag prata om imorgon.
Sociala Medier, sociala medier, sociala medier.
Jaha, jaha.

Bäst att sätta igång.

Om exakt en vecka åker jag till Gotland med min familj och sen är vi där ända fram till mitten av augusti. Det sk abli underbart. Jag och Amanda är hopplösa när det gäller planering av saker och ting. Vi är jämbördigt dumma i huvudet på detta område. Nu har vi kommit på att vi så klart måste göra en del förändringar i ladan, för åde Charlies och vår skull. Det handlar om allt från att göra trappan barnsäker till att bygga och sätta upp en trävägg för duschkabinen. Ganska roliga grejer. Men jag kan ingenting. Jag är värdelös.

Vi skulle behöva hjälp av en snickare på Gotland! Någon som kan komma över och hjälpa oss. Det rör sig kanske om mellan 3 till 5 arbetsdagar.

Har ni koll på någon snickare på Gotland? Kan ni tipsa mig på alex@schulmangruppen.se
Eller är du kanske snickare själv? Kan du hjälpa mig? Kontakta mig på alex@schulmangruppen.se