TV4 pumpar på stenhårt med bröllopet. Det är studio här och studio där och i mitten av alltsammans står alltid Elisabeth Tarras-Wahlberg, liksom alltid MOT sin vilja. Hon är anställd av TV4 för att ge sin personliga bild av det hov hon har arbetat med så länge, men det känns fortfarande som att hon är Hovets presschef, en propagandamskin i vitt hår och ögon som små streck. Jag tycker nog att Elisabeth Tarras-Wahlbergs platta, meningslösa engagemang i TV4:s bröllopsrapportering rätt bra sammanfattar hur svensk media tar sig an hela spektaklet. Sällan förr har väl journalistiken varit så icke-journalistisk. Inga kritiska röster höjs, iställlet får vi under tre dagar läsa ett femtiotal artiklar om vilka presenter olika företagspampar ger till Victoria och Daniel.

Jag vaknar och upptäcker att jag befinner mig i ett bloggbråk. Jag skäms. Jag vill inte befinna mig i något bloggbråk. Tonåringar får bloggbråka, men jag vill inte.

FRAMFÖR ALLT: Jag vill ABSOLUT inte befinna mig i ett bloggbråk med den där obehagliga människan.

Åren går. Man tror att man utvecklas, att man mognar. Kan det verkligen vara så illa att jag fortfarande håller på, att jag faktiskt befinner mig i bloggbråk?

Nej, jag går inte med på det.

Amanda är på möhippa och då är det jag som bestämmer här hemma. Just nu, till exempel, bestämmer jag att Charlie FÅR leka med mammas sminklåda. Det är okej. Hon får det. Ingen fara.

Imorse började Amandas möhippa. Det var mycket spännande. Någon ringde på dörren och när Amanda öppnade fanns där ett paket med lite kläder och instruktioner. Hon hoppade in i sin outfit och drog. Sen vet jag inte riktigt vad som hände med henne.

Jag satte mig med Charlie och åt frukost. Det är alltid härligt att vara ensam med Charlie. Vi tittade på Nyhetsmorgon tillsammans. Jag såg att de hade en vikarie där istället för underbara Lasse Bengtsson.

Jag vet vem det där är. Han heter Thomas Ritter. För många, många år sedan arbetade jag som översättare av film och tv-program. Jag översatte vid något tillfälle ett program som han programledde. Någon dokumentär av något slag. Jag hade mycket svårt att höra och förstå de engelska rösterna, så jag ringde till honom. Jag tyckte att det var spännande att prata med en tv-stjärna, jag minns att jag var lite nervös när jag slog numret. Han svarade, jag framförde mitt ärende och han var så otroligt otrevlig. Kort i tonen, nedsättande och ointresserad. Jag var nedstämd när vi lade på luren. Och så satte jag mig och översatte vidare. Jag tänkte på det när jag såg honom i morse i rutan. Han var så trevlig och rar och gullig mot alla han pratade med. Har han förändrats, kanske? Nej, antagligen inte. Han tyckte bara inte att jag vara värd att lägga någon energi på.

Sitter på jobbet. Kollar Robins semifinal på datorn. Det kommer in en kund, jag kör ut denne och sedan stänger jag butiken. Ner med persiennerna, upp med STÄNGT-skylten och så låser jag dörren. Två två i set, Robin har just brutit. Jag öppnar igen när matchen är slut. 

Minns ni i vintras när jag satt i en studio i tre dagar och spelade in min egen röst? Det var de tråkigaste dagarna i mitt liv. Jag trodde det var över. Det var det inte. Jag är tillbaka. Once I thought I was out…they pull me back in. 

De spelar någon skitlåt, det bullrar så att glasen skallrar mot varandra i lägenheten. Så är låten slut och det är tyst en stund och man tänker ÄNTLIGEN HAR DÅRARNA TYSTNAT, men det har de inte. De kör sina extranummer och tystnaden är bara pauser, små ljuvliga luckor av renaste frid och så plötsligt börjar helvetet igen och jag ligger och tittar i taket och tänker på att det alltså finns levande människor av typen DU och JAG som betalat pengar för att komma så nära det här skramlet som det över huvud taget är möjligt och just nu är detta deras lyckligaste stund.

Det är som en mardröm. Nu sjunger de ”Highway to hell”. Men jag är redan där.

Vi ligger i sängen och tittar på 24. Det är svårt att förstå handlingen eftersom AC/DC just nu spelar på Stockholms Stadion och trots att vi bor flera kvarter från den satans arenan så är det som om vi befann oss mitt i konserten. Det är som när de spelar högt hos grannen. Samma frustration.

Man ligger här i sängen och blir först irriterad, säger ”herregud” för sig själv och sedan börjar man koka av ilska och snart ryter man NU FÅR DET VARA NOG och så ger man sig ut i morgonrock, går till Stadion och säger till dem på skarpen att de för i helvete måste sänka ljudet!

Det är svåra dagar. Det har varit en under, fantastisk vår, men den har också varit fylld av hårt arbete. Jag känner det i hela kroppen, hur jag vill bryta upp från Stockholm nu. Om tio dagar åker jag och familjen till Gotland och sen ska vi vara där precis hela sommaren. Jag kommer att ta mina morgonpromenader med Charlie varje dg klockan åtta, sätta mig vid stenugnsbageriet, dricka min kaffe, läsa min Gotlands Allehanda, titta på när Charlie leker i sanden.

Snart är det sommar på Gotland. Jag längtar dit.

Jag har just upptäckt min filmkamera i telefonen. Det är därför jag tar filmer. Säg till om ni är trötta på det så slutar jag. men jag tycker i alla fall att det här är så sött att jag nästan smäller av.