Jag matar Charlie, idag får hon lax med mosad potatis och ärtor. Hon är inte förtjust, äter tjurigt och protesterar vid varnannan sked. Det tar tid, man måste lirka och göra spännande ljud när skeden kommer. Till slut är det tvärstopp. Hon slår vilt undan skeden när den kommer, det hamnar lax i soffan och på mattan. Jag inser att vi har ett bekymmer. Hon MÅSTE äta mer. Jag gör grimaser och fjantar mig, hoppar runt och talar bebisspråk som ingen vuxen människa någon gjort. Men hon vägrar. Hon är vansinnig på maten. Det är inte bara så att hon ogillar maten. Hon hatar den. Hon vill förgöra den.

Då kommer jag på det. Jag tar en tugga själv. Stoppar en stor sked med lax och potatis i munnen och så ropar jag HERREGUD, VAD GOTT! JAG TROR JAG DÖR, VAD GOTT DET VAR!

Charlie blir genast orolig. Hon vill genast ha. Jag låter henne inte. Jag tar en till sked. JÖSSES! VILKEN GUDOMLIG LAX! Hon blir vild, börjar veva med armarna.

Då ger jag henne. Hon är mycket nöjd. Och hon fattar inte att hon är ägd.

Så. Jävla. Ägd.