Amanda och Charlie är kvar i Stockholm till imorgon. Jag håller på att starta ladan efter en lång vinter. Städar och gör det fint så att Charlie inte sedan kryper runt och äter upp en humla som ligger och skräpar på golvet.

Det finns väldigt många döda humlor här. De ligger utspridda vid fönstren, de har vänt sig upp och ner som sista åtgärd. Jag sopar ihop dem till en liten hög och kastar ut dem genom fönstret. Jag ska tända upp kaminen, men fastnar en stund framför förra årets kvällstidningar. “SUPERVÄRMEN HÅLLER I SIG”, säger en rubrik och så en bild på några småtjejer som står och flinar vid en strand. Det är ingen supervärme här just nu.

Jag hittar en död fågel inne i kaminen. Den måste kommit in via skorstenen. Det är så ledsamt att se. Jag tänker på den hopplösa kampen. Hur lång tid tar det innan en fågel dör här inne? Flera dagar?

Jag öppnar kylen, där ligger en ost från förra året. Lukten slår emot mig som en vägg. Jag stapplar bakåt i skräck, mumlar “herregud” och flyr ut. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade kvar en ost i kylskåpet?

Jag lastar ur bilen. Jag förbannar mig själv för att jag glömde köpa med mig calvados hit till ladan och blir fnittrigt lycklig av att hitta en halv flaska i ett skåp. En humla slår mot ett fönster, jag släpper ut den och stänger sedan snabbt. Det är mycket kallt nu.

Jag står och tittar en stund över allt som måste göras. Jag ger sedan upp. Jag orkar inte fullfölja. Jag öppnar en flaska vin och leker med tanken att bli så full att jag ramlar i en buske när jag ska kissahär utanför och sedan ligger jag där och garvar högt åt min egen belägenet. Jag dricker ett glas, men orkar inte fullfölja det heller. Jag är trött, också fortfarande sjuk. Jag har haft feber i två veckor nu.

Jag lägger mig i sängen, sätter på teven. Den fungerar inte. Jag vet vad som måste göras, antennen måste sättas in där borta. Äsch, skit i det, jag orkar inte resa mig.

Det är inte dystert, det här.
Det är spännande.
Hela sommaren ligger framför mig.

Men jag saknar min familj. Amanda och Charlie. Jag känner mig djupt ofullständig utan dem. Det går inte riktigt att vara här utan dem. Allt är så förknippat med dem. I sommar kommer Charlie att lära sig gå obehindrat. Vi ska gå till bageriet varje morgon och hämta färskt bröd till frukost. Jag och Charlie, tillsammans när Amanda fortfarande sover. “Nu ska vi väcka mamma”, säger jag till Charlie på vägen hem och hela Charlies ansikte lyser upp när hon kryper fram till mammas sömniga kropp i sängen och klappar henne på kinden.

Jag saknar dem.