Ni vet hur det kan vara på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar EXAKT samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen. Har ni tänkt på det?