När jag började blogga om Charlie var hon en liten bebis. Idag känns hon allt mer som en flicka. Hon har utvecklat en personlighet. Hon tycker om spagetti och köttfärssås, men hatar lax. Hon är vänsterhänt, men kan också använda högern om hon så behagar. Hon är morgontrött. Hon tycker om när man kittlar henne under fötterna, men inte i armhålan. Hon tycker om att titta på bilar, men är ointresserad av bussar och flygplan. Hon verkligen älskar jordgubbar. Hon är tveksam till män i skägg. Hon tycker om att känna på lammull.

Hon har gått från bebis till barn, från foster till människa med egen personlighet. Det är dags att respektera denna personlighet, att respektera hennes integritet. Det är en sak att blogga om sin bebis, den typen av bloggande handlar ju framför allt om hur jag som pappa tacklar föräldraskapet. Men vi har nu kommit till en punkt där bebisen snart är en flicka och jag tycker att hon ska få bli det ifred.

Det här har varit otroligt roligt. Jag hoppas att ni har tyckt detsamma.

Kanske kommer jag en dag tillbaka i annan form här på Aftonbladet, kanske någon annan stans, kanske bloggar jag aldrig mer, men den blogg som heter ”Att vara Charlie Schulmans pappa” levererar här sitt sista inlägg.

Charlie ska snart sova, men hon sitter här på golvet och skriver på några avskedsord. Hon beordrar mig att lägga ut bilden på henne från kalkstensingången till stenugnsbageriet och så lämnar hon över den handskrivna lappen:

TACK FÖR DET HÄR ÅRET. DET VAR ROLIGT OCH JAG HAR LÄRT MIG MYCKET. ATT GÅ, TILL EXEMPEL.

VI SES IRL!

CHARLIE SCHULMAN