Peter Jihde var lite manerad under inledningen av programmet, men nu är han helt fantastisk. Han är lugn, trygg, säker, kunnig, intresserad och behaglig att ta del av. Jag har aldrig sett honom så här bra. Han är fantasisk.Det är, om jag ska vara helt ärlig, en sann njutning att ligga här och se honom styra det här programmet.

Fy fan, vad glad jag blir!

Grattis, Peter Jihde. Fortsätt så här och du kommer att vara en kung i mina ögon.

Charlie har fått ett fint parti med holländska jordgubbar och själv sitter jag och knåpar på morgondagens Aftonbladet-krönika samtidigt som det gigantiska fotbolls-VM rosslar igång i TV4. Det är en härlig känsla, man har allti framför sig, man har inte missat något. Visserligen förtas upplevelsen lite av Peter Jihdes gravt manusbundna studiosnack och alla de konstiga minerna som han riktar in i de konstiga kameravinklarna, men det går ändå inte att komma ifrån: det här är det bästa jag vet. Nu börjar festen. Nu är det bara att hoppas på regn och lägga sig i soffan.

Amanda och Charlie i nya numret av Mama som kommer ut i dagarna.
Är de inte så himla fina, båda två?

Morgonpromenad med charlie på stan. Vi passerar nybrokajen, tittar på båtarna och säger ”oj”. Vi ska till SVT-studion tvärs över slottet. Charlie ska få en piggelin när vi kommer fram. 

Calle bloggar om sin och Anithas katt. Den är tydligen gammal, det är dags för den att dö nu. Ikväll ska de åka in till hundsjukan och ta livet av den. Det blir väl en injektion i halsen och så blir den groggy och somnar in. Och jag vet inte vad det är med mig, jag ogillar katter, men jag kan inte läsa det där. Jag blir så jävla förtvivlad. Jag ser framför mig hur den där katten stryker omkring i lägenheten just nu, lite trött men absolut belåten, utan att ha en aning om att han ska avrättas om några timmar.

 Calle gav katten en sista måltid bestående av gåslever och ostbågar och katten tänkte väl: “Wow, vad husse är schysst.” Hur skulle katten kunna veta att det är hans sista måltid? Jag känner så för den där katten. Tänker på den hela tiden. Man skulle i alla fall vilja varsko den, förbereda den, låta den ta farväl av livet på något sätt. Ta en sista runda i kvarteret. Leka lite med det där bollen av garn som är så festlig. Jaga iväg en sista råtta.

Man skulle vilja att katten visste.

Men som det är nu. Gåslever och sedan en injektion.

Ni vet hur det kan vara på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar EXAKT samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen. Har ni tänkt på det?

Jag älskar temabilder. Aftonbladet ska skriva om hur tekniken kan bli ett hot mot kärleken. Man ligger i sängen och väljer Iphone framför samlag. Och för att illustrera detta tar de in två modeller, sätter dem i en säng, drar på tjejen ett nattlinne och låter henne VIFTA AVVÄRJANDE mot mannen med sin Iphone. Det är som att hon säger: ”Nej, jag vill inte ha samlag nu – ser du inte att jag håller på med min teknik!” Och mannen ser ju lite brydd ut, kanske tänker han: ”Herregud. tekniken håller på att bli ett hot mot vår kärlek.”

Jag undrar så om det någon gång vid något tillfälle i historien funnits någon verklig motstavrighet till den här bilden. Har en man och en kvinna suttit på det här viset i en säng och gjort den här typen av gester mot varandra?

På Stora Hotellet i Umeå. Sitter med datorn och dricker en whiskypinne i baren, inte i första hand för att jag är sugen på en whiskypinne (det är jag visserligen) utan för att jag är sugen på DRÖMMEN om att dricka en whiskypinne på ett hotell i en stad långt hemifrån. Det finns något sorgmodigt i det där som jag dras så oerhört starkt till. Den påtvingade ensamheten är så otroligt, vad ska man säga, magnifik.

Jag dricker min whisky, grimaserar illa när jag svalt och blickar ut över persongalleriet av dysterkvistar som sitter omkring mig. De flesta sitter tysta och lika ensamma som jag. Men det finns sällskap också. En samling drinkare där borta. De börjar bli berusade nu. En högljudd kvinna i medelåldern överanvänder uttrycket ”toppen”. Hon säger det hela tiden.

Jag älskar det uttrycket! Som ”café au lait”! Vad hände med det egentligen? Varje gång jag beställer en ”cafe au lait” får jag en frågande blick och sedan: ”Du menar latte?” Nej. Jag menar au lait.

Nu ska jag sova, eller så tar jag en pinne till, okej, en till då, men bara en, sen bums i säng, gonatt.

När jag kommer hem efter en dag på jobbet så blir Charlie alldeles tokig av glädje.
När Amanda kommer hem så känner Charlie bara besvikelse och något som gränsar till hat.

Amanda har skrivit en text om hur det är att vara hatad av Charlie Schulman. Läs den HÄR.