Gud, vad jag ska hålla på och vara dramatisk. Det gick bra, så klart. Jag landade tryggt och säkert, trots att piloten var en sån där stridspitt som inte ens ville stanna planet när han kom ut på startbanan. Han brydde sig inte om att stå och kontemplera en stund, kolla att knapparna och spakarna satt som de skulle, nej då – inte han! Han körde ut på startbanan och så liksom påbörjade han starten i farten. Så jävla respektlöst! Då visste jag att det var tack och hej. Men upp kom vi och vi hade väl inte varit i luften mer än fem sekunder innan han började svänga. Piloten ville väl imponera på någon flygvärdinna eller nåt. Varför vänta med supersvängen tills man kommit upp en bit? Det är bara att supersvänga på! Och så svängde han som ett litet as, och där satt vi alla och förberedde oss på döden. Eller. Jag gjorde det. De andra läste DN.

Men, som sagt. Jag är framme. Sitter på hotellet. Umeå är en riktigt fin stad. Det finns en älv här också. Mycket större stad än jag trodde. Jag trodde Umeå var en stad av sådan litenhet att borgmästaren åkte ut på flygplatsen och tog emot varje gång det kom ett flygplan. Men det gjorde han inte.

Nå. Detta om detta, herregud vad jag babblar, ni då? Hur mår ni?

Det här kan bli mitt sista inlägg. Jag har en sån där känsla, ni vet. Det sjunger i hela min kropp: det här kommer inte gå bra! Det är min fasta övertygelse att vi störtar. Jag ville inte dö. Men så gjorde jag det. 

Jag tyckte mig höra en syrsa alldeles här utanför fönstret, men det kan väl aldrig stämma? Inte i Stockholm, väl? Syrsor finns det väl bara ute på landet?

REAGERA!!!

Så skrek alltid pappa när han inte fick något svar. Han kunde komma in från regnmätaren på landet och varsko oss om att det regnat fem millimeter under den senaste halvtimmen och när ingen svarade på den för oss fullständigt aparta informationen skrek han till slut: REAGERA!

Nu blev jag plötsligt osäker. Har jag skrivit om detta förut? Det är alltid så pinsamt när det händer. Som på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar exakt samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen.

En gång var jag på en middag, jag tyckte det var trevligt. Inte märkte jag att jag under loppet av två timmar drog exakt samma anekdot två gånger. En utdragen berättelse var det också. Ingen hade hjärta att säga till. Jag var väl full. Jag såg det inte, men jag ser det framför mig nu, hur de övriga gästerna utbytte blickar, tittade menande på varandra. Någon kanske gjorde stora ögon och visslade ljudlöst – “wow, den här killen är väck asså.” Smärtsamt minne, eller icke-minne, hur man nu vill se det.

Nähä-jaha-nähä. Vad ska man göra nu då. Kan inte sova riktigt än. Jag går in en sväng på Second Life. Helt dött. Är det bara jag, eller är det allt mindre folk där inne numera? Funderar på att läsa en bok. Amanda ligger och gapar och sväljer när hon läser Hypnotisören här om kvällarna. Ibland viskar hon “nä” för sig själv. Det är tydligen så bra att hon blir irriterad när hon måste vända blad. Var får jag en sådan läsupplevelse? Jag försökte läsa den jävla Proust, men det gick inte. Sen försökte jag mig på Olof Lagercrantz bok “Att läsa Proust”, men tyckte att även den var för avancerad. Det kanske man skulle skriva en bok om, en man som misslyckas att läsa “Att läsa Proust”.

Där kan man tala om smärtsam upplevelse, eller vad säger ni?

REAGERA!!!

Nu hör jag den igen – visst är det en syrsa! Jag skrev en dikt när jag var barn som hette “Hej syrsa”. Det var alltså ingen travesti, den var allvarligt menad. Jag tyckte att titeln hade poetisk klang. Jag minns inte innehållet i dikten annat än att det var en existentiell betraktelse som gick ut på att syrsan liksom “avled” när den tystnade eftersom den bara existerar genom sitt ljud. Smärtsamt minne, det också. Ju fler smärtsamma minnen jag samlar på mig här på kvällskvisten, desto svårare kommer jag att få att sova. Jag blir liksom tyngre. Ett kilo väger 1.3.

Det där med Second Life var ett skämt. Trodde ni verkligen att jag besökte den sajten?

Amanda kom hem tidigare från jobbet och jag smet iväg en stund till en hotellobby i närheten för att förbereda en föreläsning som jag ska hålla om sociala medier imorgon. Jag är lite sjuk, ont i halsen och febrig precis som Charlie, vi har suttit på golvet och lekt med klossar hela dagen och snorat tillsammans. Vi tyckte synd om varandra där vi satt, bytte iband medkännande blickar med varandra och så återgick vi till klossarna. Charlie hade det bättre än mig, hon blev åtminstone matad. Vem matade mig, nej, just det.

Sitter nu i denna hotellobby och betraktar hur två uppiffade konferensdamer beställer en cosmopolitan i baren.  Den ena ser ut som Mona Sahlin. Jag träffade Mona Sahlin häromdagen. Jag blev bjuden på fotbollsmatch av en kanonhög tv-chef. Vi är inte bekanta och ni vet hur det kan vara. Båda vill väl, men visst händer det att samtalet haltar, det blir tyst och man hoppas att det ska hända något på plan så att man frustrerat kan ropa OFFSIDE eller så, för att bryta denna förbannade tystnad. En kvart in på matchen knackade det på min axel. Det var Mona Sahlin. Det är synd att säga att vi känner varandra. Vi har varit med i samma Agenda på SVT en gång och vi språkade lite efteråt. Men ni kan ju förstå effekten. Där satt tv-chefen med lång syn. ”Förlåt, herregud”, sa jag när vi talat lite med varandra, jag och Mona, ”jag glömde helt att introducera min kompis för dig.”

Och så lät jag dem hälsa på varandra.
Äh, jag kan inte beskriva situationen rättvist, vad fan är det med mig, ni får ta mitt ord på att det var roligt.

Sociala medier.

Det ska jag prata om imorgon.
Sociala Medier, sociala medier, sociala medier.
Jaha, jaha.

Bäst att sätta igång.

Om exakt en vecka åker jag till Gotland med min familj och sen är vi där ända fram till mitten av augusti. Det sk abli underbart. Jag och Amanda är hopplösa när det gäller planering av saker och ting. Vi är jämbördigt dumma i huvudet på detta område. Nu har vi kommit på att vi så klart måste göra en del förändringar i ladan, för åde Charlies och vår skull. Det handlar om allt från att göra trappan barnsäker till att bygga och sätta upp en trävägg för duschkabinen. Ganska roliga grejer. Men jag kan ingenting. Jag är värdelös.

Vi skulle behöva hjälp av en snickare på Gotland! Någon som kan komma över och hjälpa oss. Det rör sig kanske om mellan 3 till 5 arbetsdagar.

Har ni koll på någon snickare på Gotland? Kan ni tipsa mig på alex@schulmangruppen.se
Eller är du kanske snickare själv? Kan du hjälpa mig? Kontakta mig på alex@schulmangruppen.se

TV4 pumpar på stenhårt med bröllopet. Det är studio här och studio där och i mitten av alltsammans står alltid Elisabeth Tarras-Wahlberg, liksom alltid MOT sin vilja. Hon är anställd av TV4 för att ge sin personliga bild av det hov hon har arbetat med så länge, men det känns fortfarande som att hon är Hovets presschef, en propagandamskin i vitt hår och ögon som små streck. Jag tycker nog att Elisabeth Tarras-Wahlbergs platta, meningslösa engagemang i TV4:s bröllopsrapportering rätt bra sammanfattar hur svensk media tar sig an hela spektaklet. Sällan förr har väl journalistiken varit så icke-journalistisk. Inga kritiska röster höjs, iställlet får vi under tre dagar läsa ett femtiotal artiklar om vilka presenter olika företagspampar ger till Victoria och Daniel.

Jag vaknar och upptäcker att jag befinner mig i ett bloggbråk. Jag skäms. Jag vill inte befinna mig i något bloggbråk. Tonåringar får bloggbråka, men jag vill inte.

FRAMFÖR ALLT: Jag vill ABSOLUT inte befinna mig i ett bloggbråk med den där obehagliga människan.

Åren går. Man tror att man utvecklas, att man mognar. Kan det verkligen vara så illa att jag fortfarande håller på, att jag faktiskt befinner mig i bloggbråk?

Nej, jag går inte med på det.

Amanda är på möhippa och då är det jag som bestämmer här hemma. Just nu, till exempel, bestämmer jag att Charlie FÅR leka med mammas sminklåda. Det är okej. Hon får det. Ingen fara.

Imorse började Amandas möhippa. Det var mycket spännande. Någon ringde på dörren och när Amanda öppnade fanns där ett paket med lite kläder och instruktioner. Hon hoppade in i sin outfit och drog. Sen vet jag inte riktigt vad som hände med henne.

Jag satte mig med Charlie och åt frukost. Det är alltid härligt att vara ensam med Charlie. Vi tittade på Nyhetsmorgon tillsammans. Jag såg att de hade en vikarie där istället för underbara Lasse Bengtsson.

Jag vet vem det där är. Han heter Thomas Ritter. För många, många år sedan arbetade jag som översättare av film och tv-program. Jag översatte vid något tillfälle ett program som han programledde. Någon dokumentär av något slag. Jag hade mycket svårt att höra och förstå de engelska rösterna, så jag ringde till honom. Jag tyckte att det var spännande att prata med en tv-stjärna, jag minns att jag var lite nervös när jag slog numret. Han svarade, jag framförde mitt ärende och han var så otroligt otrevlig. Kort i tonen, nedsättande och ointresserad. Jag var nedstämd när vi lade på luren. Och så satte jag mig och översatte vidare. Jag tänkte på det när jag såg honom i morse i rutan. Han var så trevlig och rar och gullig mot alla han pratade med. Har han förändrats, kanske? Nej, antagligen inte. Han tyckte bara inte att jag vara värd att lägga någon energi på.

Sitter på jobbet. Kollar Robins semifinal på datorn. Det kommer in en kund, jag kör ut denne och sedan stänger jag butiken. Ner med persiennerna, upp med STÄNGT-skylten och så låser jag dörren. Två två i set, Robin har just brutit. Jag öppnar igen när matchen är slut.