Minns ni i vintras när jag satt i en studio i tre dagar och spelade in min egen röst? Det var de tråkigaste dagarna i mitt liv. Jag trodde det var över. Det var det inte. Jag är tillbaka. Once I thought I was out…they pull me back in. 

De spelar någon skitlåt, det bullrar så att glasen skallrar mot varandra i lägenheten. Så är låten slut och det är tyst en stund och man tänker ÄNTLIGEN HAR DÅRARNA TYSTNAT, men det har de inte. De kör sina extranummer och tystnaden är bara pauser, små ljuvliga luckor av renaste frid och så plötsligt börjar helvetet igen och jag ligger och tittar i taket och tänker på att det alltså finns levande människor av typen DU och JAG som betalat pengar för att komma så nära det här skramlet som det över huvud taget är möjligt och just nu är detta deras lyckligaste stund.

Det är som en mardröm. Nu sjunger de ”Highway to hell”. Men jag är redan där.

Vi ligger i sängen och tittar på 24. Det är svårt att förstå handlingen eftersom AC/DC just nu spelar på Stockholms Stadion och trots att vi bor flera kvarter från den satans arenan så är det som om vi befann oss mitt i konserten. Det är som när de spelar högt hos grannen. Samma frustration.

Man ligger här i sängen och blir först irriterad, säger ”herregud” för sig själv och sedan börjar man koka av ilska och snart ryter man NU FÅR DET VARA NOG och så ger man sig ut i morgonrock, går till Stadion och säger till dem på skarpen att de för i helvete måste sänka ljudet!

Det är svåra dagar. Det har varit en under, fantastisk vår, men den har också varit fylld av hårt arbete. Jag känner det i hela kroppen, hur jag vill bryta upp från Stockholm nu. Om tio dagar åker jag och familjen till Gotland och sen ska vi vara där precis hela sommaren. Jag kommer att ta mina morgonpromenader med Charlie varje dg klockan åtta, sätta mig vid stenugnsbageriet, dricka min kaffe, läsa min Gotlands Allehanda, titta på när Charlie leker i sanden.

Snart är det sommar på Gotland. Jag längtar dit.

Jag har just upptäckt min filmkamera i telefonen. Det är därför jag tar filmer. Säg till om ni är trötta på det så slutar jag. men jag tycker i alla fall att det här är så sött att jag nästan smäller av.

Ni kvinnor kräver ofta av oss män att vi ska vara ”män”. Vi ska kunna skruva fast den där hyllan, laga den där oljepannan, byta däcken på den där bilen.

Detta i en tid när alla talar om jämställdhet mellan könen. Vad skulle hända om jag sa att kvinnor ska vara ”kvinnliga”? Vad skulle hända om jag sa till Amanda att jag tyckte att hon strök för lite skjortor, lagade min mat för sällan?

Amanda har skrivit om just detta. Hon menar att det är idioti av kvinnor att kräva att män ska vara ”män”. Håller ni med henne? läs hennes text och diskutera det HÄR.

Jag vet inte hur det är med era barn, men mitt barn kan i alla fall städa med trasa. När hon inte äter den.

Jag matar Charlie, idag får hon lax med mosad potatis och ärtor. Hon är inte förtjust, äter tjurigt och protesterar vid varnannan sked. Det tar tid, man måste lirka och göra spännande ljud när skeden kommer. Till slut är det tvärstopp. Hon slår vilt undan skeden när den kommer, det hamnar lax i soffan och på mattan. Jag inser att vi har ett bekymmer. Hon MÅSTE äta mer. Jag gör grimaser och fjantar mig, hoppar runt och talar bebisspråk som ingen vuxen människa någon gjort. Men hon vägrar. Hon är vansinnig på maten. Det är inte bara så att hon ogillar maten. Hon hatar den. Hon vill förgöra den.

Då kommer jag på det. Jag tar en tugga själv. Stoppar en stor sked med lax och potatis i munnen och så ropar jag HERREGUD, VAD GOTT! JAG TROR JAG DÖR, VAD GOTT DET VAR!

Charlie blir genast orolig. Hon vill genast ha. Jag låter henne inte. Jag tar en till sked. JÖSSES! VILKEN GUDOMLIG LAX! Hon blir vild, börjar veva med armarna.

Då ger jag henne. Hon är mycket nöjd. Och hon fattar inte att hon är ägd.

Så. Jävla. Ägd.

Charlie hade tunnelbanepemiär idag. Hon började kaxigt. När vi kom till perrongen började hon klänga och skrika – hon ville ner på marken och härja. Men så kom tåget. Ni skulle sett henne. Hon blev så förfärad. Vilket oljud! Och sen ville hon inte lämna min famn, höll sig nära mig, naglade sig fast vid mitt bröst med kaninpuls. 

Den här bilden togs hösten 2008. Jag och Amanda hade varit tillsammans i tre dagar. Jag ser bilden och tänker GUD VAD ÅREN BEHANDLAT OSS ILLA. Titta på oss. Så unga och vackra. Oförstörda. Oförställda.