Nykterhetsorganisationen IOGT uppmanar mig att ta vit jul. Under julafton, juldagen och annandagen anmodas vi alla att avhålla oss alla typer av vin och sprit. Det skulle innebära en ganska stor uppoffring, jag tror att vi är rätt många där ute som anser att den inlagda sillen kräver dessa drycker. Tanken är att vi ska göra det för barnen. En undersökning som IOGT ligger bakom visar nämligen att fler än vart fjärde barn någon gång har känt obehag under julen på grund av vuxnas drickande.

Julen anses vara barnens högtid och om drickandet innebär obehagskänslor för dessa så anser IOGT att det kan vara på sin plats att i alla fall tre dagar om året avstå. Nu är det alltså IOGT som står bakom själva undersökningen och de är ju lite part i målet, om man säger. Det är som när Rapport frågade ”mannen på gatan” vad de tyckte om EMU-omröstningen när det begav sig och en man var mycket bestämd när han hävdade att euron kommer att förstöra inte bara Sveriges utan hela Europas välfärd. Hans utsago kom i annat ljus när man fick veta att han var vd på Forex.
Men det är ju intressant att fundera på. Jag tillhör kategorin människor som tänker mycket på mitt eget drickande. Och under hela min uppväxt har jag haft en egendomlig radar för andras drickande. Särskilt mina föräldrars. Har jag blivit påverkad av vuxnas alkoholintag under min barndom? Det skulle jag tro.


Jag minns jularna som barn. Bordet var dukat, maten på plats och det sista som hände innan vi satte oss ner var att pappa tog fram snapsen ur frysen. Den var så kall att fingrarna fastnade på flaskan. Det rykte om den av köld! Jag minns att jag fann det mycket fascinerande. Iskristaller bildades på utsidan när pappa hällde upp i nubbeglasen. Jag och mina bröder fick doppa fingret och smaka och sen höjde pappa högtidligt glaset och sa: ”Nu börjar julen!” Jag minns julklappsutdelningarna senare på kvällen med hela tjocka släkten. Cognac i vackert kupade glas. Pappa snurrade runt drycken mot kanterna, men han spillde aldrig. Det var som trolleri. Samtalen blev mer högljudda, skratten bullrigare, ansiktena rödmosigare. 

De vuxna blev keligare, skulle fram och kramas mer än vanligt. De vände i lovar mot oss barn på golvet för att sedan återvända till soffan.
 
Jag minns hur jag satt på golvet och betraktade hur någon plötsligt började fnittra just utan anledning. Jag kunde inte begripa vad som var roligt. Morbror skulle berätta en historia för oss barn, men vi förstod inte vad han ville säga. Pappa kom fram och frågade om jag var nöjd med julklapparna och jag svarade att jag var det, trots att jag svarat honom just på den frågan för bara en liten stund sedan. Sen gick han för att hämta mer is och tog mitt i färden ett steg i sidled innan han åter hittade rätt riktning. Ingen blev osams. Det kom inga utbrott. Tvärtom, alla var mer älskvärda än någonsin. 


Vuxna människor som lutade sig fram och klappade oss barn på våra kinder. Det här var barnens högtid och de vuxna gjorde allt för att det skulle vara så också. Men det uppstod en hinna som var svår att förstå.
 
En slöja av något alldeles obestämt. Mamma, pappa och de andra vuxna hade förändrats på ett egendomligt sätt. Det var pappa som satt där i soffan, men ändå inte riktigt pappa. När han närmade sig blev jag inte rädd, kanske, men avvaktande. Jag satt blick stilla, beredd på alla eventualiteter. Senare på kvällen tog de vuxna åter fram julskinkan, som nu hade kallnat. Knäckebröd och senap, en öl och så gick pappa åter till frysen för att hämta fram snapsen. Vi barn gick och lade oss. Vi hörde skratten och bullret från köket genom alla väggarna.

Den här julen är min dotter sex månader gammal. Jag kommer att äta sill och till den sillen kommer jag att ta en fryskall liten jäkel. Och sedan kanske jag tar en till. Nästa år är Charlie 1,5 år gammal. Då blir det ingen snaps, för jag vill inte uppleva mig själv komma fram till henne, se hennes stora ögon, hennes förvirrade blick av insikten att pappa inte riktigt är pappa.

I kväll på Agenda i SVT ska jag delat i en panel som ska sammanfatta 00-talet. Diskutera vad som präglat oss under de senaste tio åren. Det är en gansna stor uppgift. Man måste ju tala om World Trade Center. Om man måste tala om IT:s genomslag på alla plan. Och finanskrisen, kanske.

Vad har präglat oss människor? Hjälp gärna till? Vad är 00-talets stora trend?

Jag älskar Luciatåg. När det är små barn i leden. Men när jag ser vuxna människor stå och sjunga med dumstrutar på huvudet så tycker jag faktiskt att det är lite, lite fånigt. 

Jag tog lite egna initiativ på NK igår. Köpte mig ett par riktigt fina skor! Men Amanda tyckte inte riktigt om dem. Så idag var hon på NK med mig och bytte till några andra som hon tyckte mycket bättre om. 

Jag har namnsdag idag och ni säger ingenting. Ingen reaktion, inget grattis – ingenting!

1. Eriks flickvän gick upp på scen och stod där och åmade sig i två minuter. Jag tyckte det var rent ut sagt obehagligt. Vad tog det åt henne? Varför gick hon inte ner? Förstod hon inte att det inte var hennes stund. Det var hans stund. Det var hans vinst. Hans ära.

2. Vinnarlåten var härlig. Den fastnade! Jag sitter just nu och sjunger “higher – higher – higher” för mig själv.

3. Juryn var en besvikelse. Jag vill ha en jury som berättar varför framträdandet var bra eller dåligt. Jag vill inte ha en jury som kommer med slappa oneliners och inövade ordvitsar. Jag vill inte höra Laila Bagge säga att någon var “som en Formel 1-bil”. Jag vill inte höra Anders Bagge säga att någon var “lika skicklig som Tiger Woods är på golf.” Det är inte intressant! Det är inget annat än i förväg manusskrivet  pladder. Det är snickesnack! Jag vill att juryn ska vara stringent. Kunnig. Sträng. Och när de hör något som verkligen är bra så vill jag att de ska bli rörda och att de ska berätta det. Och framför allt – de ska göra oss rörda. De ska göra Idolerna rörda! Juryn ska spegla ett fint framträdande på sådant sätt att ögonen ska tåras av lycka hos den idol som just framträtt. De ska förstå sin egen storhet först när juryn formulerar den för dem. Jag vill också gråta här hemma i soffan. Varför gråter jag inte? Det här var inte bra. Andreas Carlsson är den enda som i alla fall anstränger sig för att teoretisera kring uppträdandena.

4. Peter Jihde låg visserligen återigen och skakade på golvet ett par gånger, men jag måste säga att jag trodde att han skulle vara mycket mer övertänd än vad han faktiskt var. Kanske gjorde han sitt bästa framträdande någonsin idag. Kul!

5. Laila Bagge berömde Erik för att han var bra “stylad”. Jag kan inget om “styling”, men jag kan tänka mig att bli berömd för “god styling” av Laila Bagge kan likställas med att dömas till döden.

6. Det var synd om Calle som slog och slog, men ändå gick inte gitarren i kras.

7. När Erik vann sa Amanda till mig: “Titta noga på den här mannen, för det här är sista gången du ser honom.” Hon menar att det finns inget som sticker ut med den där Erik. Han är en söting med fin röst. Men det finns ingen karaktär i rösten! Det finns det hos Calle, men framför allt: Calle har verkligen gjort “resan”. Minns ni hur han var i början? Han var så blyg. Första gången framför juryn, han tittade ner i golvet och tittade snabbt och osäkert upp – som hundar gör mot husse när de står vid en dunge och bajsar. De skäms på något sätt för att de bajsar. Så var det med Calle – han skämdes som en bajsande hund. Och nu. Titta på honom nu. Det är härligt. Det är så Idol ska vara, tycker jag!

Här är nya Schulman Show. Jan Guillou och Pernilla Wahlgren gästar. Och som vanligt – de förändringar vi gör görs uteslutande på grundval av era kommentarer. Någon sa till exempel att det var fult att jag hade gympisar på mig – nu har jag inte gympisar längre. Alltså – säg gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet!

Fick ett underligt samtal av Fredrik Wikingsson. Han talade speedat, sa att han satt i en bil i västra Sverige och han hade spelat in en film tillsammans med Filip som var riktade till läsarna av den höär bloggen. Och så bad han mig ”lägga ut skiten”. Det handlar om att de ber er om en tjänst. De undrar om det finns någon som kan skjutsa dem från Göteborg till Jönköping imorgon vidpass tolv. I så fall ska ni messa Fredrik på hans telefon: 070 664 39 38.

Jag och Jan Guillou sitter i min bil och det är jag som kör. Han har varit med i min talkshow “Schulman Show” och jag ska nu skjutsa honom till hans hem på Östermalm.

    Det är lite speciellt. Guillou har länge varit den person som jag beundrar mest i Sverige. Och nu har jag honom för mig själv. Färden är 5 minuter lång och jag inser att det är den tid jag har på mig för att väcka intryck. Knyta band! Jag försöker förtvivlat hitta ämnen att samtala om, men jag lyckas inte. Vi för inget samtal – det är jag som pratar.  Mina försök blir alltmer frustrerade och jag får en känsla av att Jan sitter där och tänker: “Jag skulle ha tagit taxi.”

    Efter fem minuters vilt och paniskt babblande börjar vi närma oss hans hem och då händer det. Jan Guillou vänder sig mot mig med ett försiktigt leende och säger: “Vad har du för planer sen?”
    Jag känner extas! Jan Guillou öppnar famnen och jag ser framför mig hur den här kvällen kommer att gestalta sig:

    Guillou kommer att fråga om jag har tid för en enklare bit mat och jag tittar på klockan, ser lite konfunderad-besvärad ut i någon sekund och säger dröjande: “Ja, nej, ja, det skulle nog hinnas med med, vad trevligt.”

    Och vi stiger in i Jan Guillous paradvåning. Hans fru Ann-Marie Skarp, den stora förlagschefen, är hemma och säger “Nämen, vad trevligt, får vi besök”. Hon ursäktar sig snart, för hon måste bara läsa klart en bok som hon ska ge ut och jag och Guillou går bort till drinkvagnen. Han häller upp en jäkel och kontrollerar så att Ann-Marie ingenting ser innan han viskar “skål”. Vi står framåthukade och dricker och grimaserar oss och knyter näven framför oss och utstöter ett svagt “ah”. Så häller han upp en till – “en jäkel till det andra benet också” – som vi snabbt gör oss av med och så gömmer han undan sakerna och vi fnissar båda åt den pojkaktiga busigheten. Han tar mig sedan till biblioteket, visar upp telegrammen från digniteter. Jag visste inte att Jan Guillou var nära vän med Desmond Tutu. Ur en gömd låda plockar han fram en bunt maskinskrivna sidor – det är början på hans nya romansvit. Jag får läsa de första sidorna, Jan stoppar en pipa och hummar och tittar ut genom fönsterrutan under tiden. Vi vandrar tillbaka, husan berättar nigande att middagen är serverad. Det blir älg. Jan har skjutit den själv.

    Samtalet under middagen är kvickt och spirituellt. Ann-Marie ställer plötsligt en knivig, intellektuell fråga. Som för att sätta mig på prov. Jag dricker lite vin, breder ut min konstpaus över bordet utan att för den skull överdosera den och levererar sedan ett svar som är så fräckt, stringent och välformulerat att Jan måste utropa: “TOUCHÉ, ALEX!”

   Kaffe och avec i salongen. Jan Guillou och Ann-Marie ser plötsligt lite generade ut. “Jag har en fråga, men det känns så dumt att ställa den”, säger Guillou. Jag säger “nej, nej, säg!” Ann-Marie bryter in: “Nej, det kan vi inte be honom om.” Jag intygar att de är mina vänner, jag håller av dem och att de kan be mig om vad som helst. Fumligt och med blicken fäst i golvet mumlar Guillou att det skulle vara så roligt om jag ville högläsa lite ur min bok om min pappa. Jag säger omedelbart ja. Den överraskade lyckan i Jans blick. Han blir som en pojke, pinnar snabbt iväg för att hämta min bok. Den är ordentligt tummad. “Jan har läst den tre gånger”, säger Ann-Marie och ler.

    Och jag läser högt. Det är fullständigt tyst. Bara eldstaden knäpper med sina fingrar. När jag är färdig och slår ihop boken ser jag antydan till glansighet i Jan Guillous ögon. Han lägger en hand på min axel, böjer nacken mot golvet. “Det var så fint”, säger han. Sen sitter vi tysta, kontemplerar för oss själva den oerhörda texten.

    Jag sitter där i bilen och känner hur hela den här fantastiska kvällen rullas upp framför mig och så ledigt som möjligt säger jag till Guillou: “Nej, jag har inga planer. Hurså?” Guillou tittar på mig med underlig blick. “Nej, alltså. Jag menar, vilken väg ska du åka efter att du har släppt av mig? Det är så mycket enkelriktade gator här, så jag tänkte hjälpa dig att komma härifrån.”

    Jag släpper av Jan Guillou och åker ensam hem mot Valhallavägen.
    Så nära, så långt borta.