Jag är på väg tillbaka från Arvika till Stockholm, sitter i ett X2000-tåg, i den avdelning som kallas “tyst vagn”. Här inne är det “små bokstäver som gäller”, informerade märklig röst i högtalarsystemet alldeles nyss. Jag går min morgon-webb-runda, som börjar med Aftonbladet, fortsätter med Twitter och slutar med fyra eller fem av mina närmaste bloggar. Det är en sorglig runda, jag vet. Och jag går den varje dag. På Aftonbladet läser jag om Jackie Ferm i Paradise Hotel. Svartenbrandts dotter, ni vet. Jag missade Paradise Hotel igår – och som jag missade! Jackie skickade hem JP, killen som hon låg med efter bara några timmar.

Tydligen så blev denne JP först arg, men sedan gick det över väldigt snabbt. Egendomligt snabbt. Jackie förklarar själv:

– Han visste inte att min pappa var min pappa förrän han kom ut och såg artiklarna. Han var väldigt trevlig, nästan övertrevlig så man kan ju tänka sig att.. ja… Han var väldigt nervös, säger hon i Aftonbladet.

Jag fattar ingenting. Ska man vara rädd för Svartenbrandt? På riktigt? Är inte han 100 år gammal? Sitter inte han i fängelse? Jag är mycket överraskad av detta, att denne JP alltså ska ha blivit RÄDD för Jackie bara för att hennes pappa är Svartenbrandt. Det är som när man var liten och sa att ens pappa var boxare. Man hotade kompisarna med sina föräldrar.

Men att hota med gamle svarten, nej, det skulle inte imponera på mig.

Sitter på Stadshotellet med en whisky och tar igen mig efter föreläsningen. Jag vågar inte gå upp på rummet, för jag är rädd att jag kommer att bli så ledsen där uppe, att jag kommer att drabbas av känslan: Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma med min familj?

Det var en trevlig stund. Försvinnande få i publiken, de var så få att jag struntade i mick och bad dem sätta sig närmare. Jag pratade i två timmar, några troppade av efter en halvtimme och då blev jag ledsen, men i övrigt var det härligt och varmt. Jag tycker så mycket om värmlänningar. Jag älskar hur de pratar. När de säger ”jämt” menar de ”bara”.

”Jag ska jämt hämta en penna”, sa en tjej som efteråt ville att jag skulle signera boken. Då menade hon inte att hon skulle hämta en penna HELA TIDEN, att det var så hon sysselsatte sig i livet. Hon menade att hon BARA skulle kila iväg och hämta en penna så att jag kunde skriva i hennes bok.

Nu går jag igenom mail och får ett tips om att gå in på en lokal nyhetssida som skrivit om föreläsningen och då möts jag av denna bild.

Den här bilden förföljer mig. Den vägrar släppa taget. Den togs som en bylinebild för Punkt Se för tre år sedan. Jag krävde att den skulle utrotas. Den är så hemsk. Varje gång jag ser den slås jag av min egen fulhet och jag vill inte gå runt och SLÅS av det hela tiden. Ser ni ögonen? Som Piff och Puff när de tittar in i julgranen på julafton. De lovade att den skulle VÄCK. De lovade att ta bort den. Men där är den igen. Denna jävla bild. Den spökar i mitt liv. Den kommer att förfölja mig tills jag dör.

Måste tänka på annat.
Måste tänka på annat.

Sitter på försenat tåg mellan Karlstad och Arvika. Det blir tajt, det här. Jag får nog springa in i föreläsningssalen, men det kommer att gå bra. Saknar Amanda och Charlie. Går igenom telefonen och titta på bilder på vår llla älskling. Kom på att det var länge sen vi hade ”Dagens Outfit” här i bloggen. Här är dagens dagens, som man säger. Jag skulle välja en bild, men hon var så söt på allihop så jag lägger upp alla bilderna.

Klänning: Gap
Strumpbyxor: H&M
Vit undertröja: Bonpoint
Skor: Kavat. Det är en kompis till mig som heter Axel som gör de här skorna från sitt egna skinngarveri. Är de inte fantastiskt fina? Kolla in dem på sajten www.kavat.com.

Snabb fashion-intervju med Charlie Schulman
Motto: ”Mitt har alltid varit: Life is too short not to wear clothes.”
Så beskriver Charlie sin stil: ”African Slavery bohemian chic”
Charlie längtar efter: ”Hår.”
Fashion no-no: ”Mössa utomhus. Då skriker jag.”
Detta blir vårens modeplagg: ”Grötskeden som accessoar.”
Stilförebild: ”Surin, första två månaderna. Sen blev hon lite völ extravagant, kan jag tycka.”
Råd till andra fashionbebisar där ute: ”Att skrika lönar sig.”

Några av er kommenterade på mitt förra inlägg, tyckte att jag dels var otrevlig och dels att det är hutlöst att ta 895 kronor för en pocketbok av sämre sort. Men då vill jag dels säga: jag har skaffat den här butiken mycket just därför att jag här KAN vara otrevlig. Jag är butiksägare. Butiksägare är alltid buttra och otrevliga. Jag FÅR vara lite otrevlig. Det här till när jag sitter här.

Och sen, det här med priserna. Jag vet inte om ni sett mitt skyltfönster? Jag vet inte om ni lagt märke till vad det står där uppe? Just det. Det står DYRT.

Med utropstecken.

DYRT!

Kund i butiken. En herre i medelåldern. Han säger “hej” när han stiger in, jag nickar kort och tittar sedan åter ner i mina papper. Han stolpar långsamt runt bland hyllorna och till slut säger han: “Jaha… Det är alltså skräp du har här i butiken.” Jag svarar att jag har det som KATEGORISERAS som skräp, men att de flesta av de här böckerna fyller olika syften och har olika kvaliteter. Han nickar och jag fortsätter arbeta. Han tar fram en pocket av marian Keyes som heter “Å andra sidan”, läser baktill, tummar på den, jag ser i ögonvrår hur han funderar på att säga något, men han avvaktar.

“Jag hittar inget pris på den här”, säger han och håller upp boken.
“Den där…”, säger jag.

Jag tittar på boken, suger på min egen tunga.

“Den kostar 895 kronor.”

Mannen stirrar på mig häpet. Han upprepar priset, frågande.

“895 kronor?”

Jag tittar åter upp, suckar tungt och säger:

“Ja. Den kostar 895 kronor.”

Han står rådvill en stund. Tittar sig omkring med boken i hand. Ställer tillbaka den.

“Tack så mycket säger han”, och går mot dörren.
“Tack, tack”, säger jag.

Han går. Jag sitter kvar och funderar, Vad trodde han? Att jag ger bort böckerna gratis? Att det här är någon välgörenhetsinrättning? 

Jag förbereder dagens resa till Arvika, där jag ska föreläsa ikväll. Jag börjar klockan 19, vilket innebär att jag måste sova över, vilket säkert blir trevlig med det innebär också att jag ska vara utan Charlie. Det är tredje natten utan Charlie sen hon föddes och det är lika dystert varje gång.

Jag försöker ringa till Stadshotellet i Arvika för att boka rum. Men de svarar inte. Jag ringer och ringer – inget svar! Vad är det här för hotell? Om någon här kan ge tips om ett hotell i Arvika där de svarar så är jag tacksam!

Charlie har vuxit ur den korg som vi köpte till henne när hon föddes. Hon kunde inte sträcka ut benen rakt i den till slut. Därför köpte vi en spjälsäng på IKEA häromdagen. Jag skruvade ihop den igår, satte i madrassen och bytte ut den nya sängen mot den gamla. Det kändes vemodigt. Som om jag just upplevde det första steget mot att hon flyttar hemifrån.

Vi lade ner henne i spjälsängen ikväll och såg hur hon låg där och nyfiket undersökte sin nya miljö. Vi stod länge där och tittade på henne där i mörkret. Betraktade hur hon somade. Lilla Charlie. Vi minns när du var så liten att man kunde hålla dig i handflatan. När du var så skör att man ville beskydda dig från allt i världen.

Och nu. Titta på dig nu. Så stor du har blivit. Snart flyttar du hemifrån. Och vad ska vi ta oss till då? Vad händer med oss?

Och vi bestämmer oss, jag och Amanda. Vi vill inte att Charlie ska växa mer nu. Det räcker så bra som det är. Helst skulle vi vilja att hon vore bebis i all evighet. Helst skulle vi vilja att hon alltid var nyfödd, alltid var vår, alltid var stor som handflata, aldrig större än så här, vår lilla Charlie.

Charlie fick följa med mig till radion imorse. Det var som om hon aldrig gjort annat. Så fort vi kom fram satte hon ner sin dataväska bredvid sig i soffan och väntade på sin tur att sända.

Och så tittade hon sig omkring. Där framme stod skäggig farbror och pratade. pratade, pratade.

Herregud. Han slutade aldrig prata, denna farbro.

Sen var det min tur att prata och det var lika tråkigt som när skäggiga farbrorn pratade. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Det fanns en annan tant där också. Charlie gillade henne, tyckte att hon hade skön ”stajl”.

Så informerade skäggiga farbrorn att han skulle prata i tre minuter och 40 sekunder och sen skulle de spela en låt.

Sen fick skäggige farbrorn hålla i Charlie och det tyckte Charlie faktiskt var ganska mysigt.

Sen åkte vi mot stan och gick in på café och drack en kaffe och åt en macka. Då somnade charlie av utmattning. Det tär att jobba med radio!

Sen gick vi till butiken och jag skyltade om. Nu är jag nöjd. Nu är det bra. Den perfekta mixen av inhemskt och utländskt, av snusk och trams:

Hästarnas Dal – grottfolkssnusk av Jean M. Auel
”Vem f-n är Billy Butt?” – Butts egen historia.
”Chansen” – Jackie Collins tantsnuskklassiker.
”Jag tar Manhattan” – Judith Krantz lätt underskattade New York-snuskis.
”Passion” – Steffo Törnqvist om njutningarna i livet.

Mörk eftermiddag. Det finns något mysigt i att vara här i butiken nu. Det kalla där ute gör att det känns varmare här inne. Det är så mörkt och motbjudande utanför att man känner för att tända lite ljus, göra lite soppa och övernatta här.

Det börjar röra på sig utanför fönstret. Människor rusar förbi, de hukar i regnet, ser ut som en lång rad av lilla ”f” i brådska. De flesta går förbi skyltfönstret utan att titta på det, trots att jag gjort så fint med lampor och allt. Bara en kund på hela dagen. Hum-hum. Det är inte bra. En kund. Och hon var inte ens kund. Hon kom in för att ge en present till Charlie och det var ju gulligt, jag försökte fresta henne med böckerna, men hon skulle skynda sa hon. Hon skulle äta middag med sin dotter ända borta på Telefonplan. Och så gav hon sig ut i kylan igen. Det här är en butik där alla vänder i dörren utom vinddraget.

Hårklippningssalongen rakt över gatan börjar packa ihop. Frisörerna står och tittar upp i taket, vickar på nackmusklerna. Stretching i frisörvärlden. Sopar undan hår och kastar i tunna. Ropar gliringar över salongen, jag hör dem inte men jag ser deras ansiktsuttryck. Alla deras rörelser när de vecklar ihop butiken är så invanda, man ser att de gjort det tusen gånger förut. Vi kastar ofta blickar på varandra över gatan, jag och någon frisör. Jag tittar upp från datorn samtidigt som de tittar upp över någon kalufs och det blir blixtsnabbt generande när vi hålögt stirrar in i varandras tomma blickar och så vänder vi åter fokus mot arbetet och fortsätter. Nu med kaninpuls en stund.

En äldre man smyger sig fram och stirrar på mitt sorgliga utbud genom skyltfönstret. Så vandrar han iväg. Hum-hum. Vad ska man ta sig till för att locka in dem? Bjuda på pepparkaka, kanske.

Nej, om man skulle ta och bryta upp. Göra dag. Imorgon skyltar jag om. Har fått in några inbundna Jackie Collins som säkert skulle fresta en del. Så får det bli. Imorgon vänder det. Det måste det göra.

Amanda ringer och säger att hon kommer förbi butiken om en stund och då blir jag så glad. Jag springer runt och plockar undan så att det inte ligger kaffekoppar och skräpar. Jag brygger en ny kanna, så att Amanda inte behöver dricka den som stått på sedan klockan 13. Jag sopar golvet lite snabbt och sätter mig sedan vid skrivbordet, låtsasjobbar och väntar på att de ska komma.

Amanda säger ”åå” när hon kommer in, tittar på alla mina nya böcker och dricker en kopp kaffe med mig i fåtöljen. Sen undrar hon om jag kan ta Charlie en stund och försvinner för att göra en ansiktsbehandling. Jag är kvar med Charlie, hon får ligga på ullmattan och jag sätter mig för att avsluta ett mejl och då hör jag plötsligt ljud där nerifrån. Jag tittar ner och där ligger hon och tittar på mig och fnittrar. Fnittret övergår till rent skratt och jag blir så glad att jag skriker! Jag ropar till henne DU SKRATTADE FÖR MIG och hon blir så överrumplad av min höga röst att hon börjar gråta och då är magin över för den här gången, men det hände verkligen – DET HÄNDE! Hon skrattade!

Jag dansar runt med henne i flera minuter i butiken sen.