Häll i olja i en panna. Och glöm inte – gör det med ett leende!

 

Lägg ner en hackad gul lök.

 

Fräs denna lök på ursinnigt sätt.

 

Tärna två eller tre vitlökar.

 

Hacka tre eller fyra tomater och lägg ner i pannan.

 

ta fram en röd chili. Håll den framför dig och le!

 

Ner med den och betrakta hur det börjar se aptitligt ut där nere.

 

Det kan hända att du blir lite ”hemmablind” på din egen mat. Låt därför din partner dofta på den och kontrollera att den doftar gott.

 

Ta fram bläckfiskar. Det kan vara vilken typ av bläckfisk som helst, de finns i frysfacken på ditt ICA. Amanda valde de som såg roligast ut. Viktigt med just denna typ av bläckfisk – att man hugger av huvudet på dem. Amanda pekar på huvudet där.

 

Så här ser det ut när man skär huvudet av en bläckfisk.

 

Gör plats för den i pannan, på det att den kan fräsas och inte kokas.

 

Salta. Och du – gör det med ett leende. Det ska vara kul det här med matlagning!

 

Så får det stå en stund, det där. Du kan stå och röra om. Öppna en flaska vin, snacka lite skit med din partner.

 

Nu missade jag en bild och det var när Amanda hällde ner musslor i pannan. Nu ligger de redan där. Det kan vara vilka musslor som helst, Amanda tog något konstigt som heter vongole, men blåmusslor är ju kul! Finns inte detta, kan ni köpa på burk!

 

Koka pasta!

 

Ner med räkor i pannan. Skala dem inte, för helvete! Det kan vara färska räkor eller frysta, det spelar ingen roll. Man ska inte hålla på med elitism när man lagar mat. Man tager det man haver.

 

Hacka persilja! Här behöver du inte vara särskilt glad, för persilja är en jävla skitgrönsak, det vet vi alla.

 

När pastan är klar, häll ner den i pannan.

 

Stå en stund och njut av hur duktig du är och hur gott det ser ut.

 

Lägg upp på fat, strö persilja och kanske lite citron över.

 

Servera till din partner och se hur hans krokiga tumme riktas uppåt.

Tydligen är det inte bara jag och Amanda som fattat tycker för Charlie, som tycker att hon är lite speciell.

Ta en titt på den HÄR länken så förstår ni.

Får ett mejl från Amanda. Charlie skrattar igen.
Fan.
Helvete.
Varför hatar hon mig?

Matade Charlie, hon slog bort flaskan efter en stund, ville inte ha mer. Blev lite grinig. Började gnälla. Jag lyfte upp henne som ett flygplan över mig där jag satt i soffan. Det tyckte hon var festligt – jag med! Jag flög med henne över mig en stund, hon jollrade och var munter, men plötsligt kräktes hon ymnigt rakt ner på mig. Olyckligtvis hade jag min mun öppen eftersom jag gjorde så kallade flygljud med munnen. Och, ja.

Stora delar av Charlies kräk hamnade i min mun. Jag lade ner Charlie i babybjörnen och sprang-sprang-sprang till badrummet. Sköljde och spottade. Men smaken av kräk satt fast i svalget. Jag borstade tänderna, sköljde igen och nu sitter jag här vid datorn igen. Charlie har somnat belåtet framför mig. Mätt och nöjd efter flygturen. Och jag har fortfarande samma smak i munnen. Det känns som om jag har kräkts trots att jag faktiskt inte gjort det.

GOD!
MORGON!

Charlie har ännu inte skrattat för mig. Hon skrattar för Amanda mest hela tiden, men aldrig när jag är med.

Till Amanda säger jag att det inte spelar någon roll. “Det får komma när det kommer”, säger jag och Amanda smeker mig på kinden med ett ansiktsuttryck som enklast kan översättas till ett “naw” och kilar sedan in på badrummet för att ta ett bad. Så fort hon sätter på vattnet och inte hör något smyger jag fram till Charlie och gör mina konster. Jag står som en fågelskrämma framför  henne. Armarna utsträckta och vidöppna ögon. Gestikulerar sedan som en övertänd mimare. Låter sedan som en utvecklingsstörd. Studsar runt henne en stund och slår mig mycket hårt på kinderna. Försvinner bakom en byrå och studsar plötsligt fram med ett svalg-ljud och närmar mig henne pickande, som en anka.

Charlie stirrar på mig likgiltigt.
Jag ställer mig andfådd med händerna för knäna och funderar på vad jag ska ta mig till.

Åker runt i Skåne och kollar på platser där jag och Amanda kan gifta oss i sommar. Vad tror ni om det här stället? Fint, va? 

Vår talkshow Schulman Show som visas på aftonbladet.se gjorde en otrolig start med nästan 400.000 tittare. Vi trodde kanske att det rörde sig om nyhetens behag och att episod två skulle gå ner i tittning. Nu står det klart att episod nummer två hade över en halv miljon tittare. 500.000! Det är ju helt fantastiskt.

Och genast börjar det röra oroligt på sig inom gammel-tv. Vad ska de traditionella tv-kanalerna ta sig till när ett webbprogram plötsligt är större än de flesta program på Kanal 5 och TV3? Det uppstår plötsligt ett nytt oväntat hot, det från nätet.

Och gammel-tv reagerar som en dinosaurie. I Resumé går en VD för ett företag som mäter tv-tittandet ut och pratar om Internet-hotet. Han får alltså sin lön från tv-kanalerna. Det är SVT, TV3, TV4, Femman och så vidare som är hans uppdragsgivare. Han säger att det inte går att jämföra webbsiffrorna med tv-siffrorna.

Han kritiserar räkningen av webb-siffror därför man kan titta på ett webb-program i en sekund och sedan stänga av, men ändå räknas som en tittare. I tv-världen måste man titta minst 20 sekunder för att kunna kallas en tittare.

Han säger detta för att STÄRKA tv:s position, men i själva verket är detta något som försvagar den. Ibland TITTAR man på tv. Aktivt, menar jag. Men lika ofta har man bara på den i bakgrunden. Man sitter och läser en bok medan tv:n skvalar. Man talar med en kompis. Hånglar med sin flickvän. När man bara har på tv:n i bakgrunden så räknas man som en tittare trots att man faktiskt inte tittar. Bland de “tittare” som redovisas när tv visar sin statistik finns alltså en stor mängd icke-tittare.

Några sådana icke-tittare har ju inte webb-program. Här krävs ett aktivt val. Man ser en rubrik: “SE SCHULMAN SHOW”. Man blir intresserad, och MAN KLICKAR för att se. Det finns inga webb-program som STÅR PÅ i bakgrunden. Så tittar man inte på webb-tv.

Gammel-TV-gubben har kanske rätt. Man kan inte jämföra siffrorna. Våra “tittare” är faktiskt mer värda än de som redovisas i gammel-tv-världen.  

Jag blev inbjuden till Malou von Sivers program Efter tio i veckan för att delta i en diskussion om NÄTHAT. Jag tyckte visserligen att den diskussionen var daterad, att det var ett ämne som brände för några år sedan, i bloggens födelse då det fanns en berättigad oro för att vanliga människor som plötsligt blev publicister – bloggare – inte skulle kunna hantera ansvaret, inte kunna avgöra vad man kan skriva och inte. Men bloggarna lärde sig och idag är näthat ett randfenomen som bara drabbas av de som själva hatar.

Men Malou von Sivers ville alltså tala om näthat år 2009 och jag avböjde, inte för att diskussionen är inaktuell, utan därför att jag satt i mina radiosändningar hela veckan och ville fokusera på dem. Så får jag under hela veckan veta genom SMS att ”Malou sitter och snackar skit om dig”. Dag efter dag sitter hon alltså och pratar om mig. Jag antar som en hämnd för att jag inte ställde upp i hennes program.

Själv har jag varit gäst tre gånger i hennes program – hon har alla gånger velat tala om min blogg och samtidigt skrutit om att aldrig läst den. Ärligt talat. Vad är det för journalistik? Att kokettera med att man inte läst en enda blogg i hela sitt liv och bjuder in en gäst för att tala om bloggar – vad menas med det?

När den här radiostormen lade sig igår tittade jag igenom lite av hennes program. Hon hade TEMA BLOGG under hela veckan och det står så fullständigt klart att hon fortfarande inte läst en enda bloggrad i hela sitt liv. Hon är så fullständigt nyanslös, ointresserad och okunnig. Slapphänt, fördomsfullt och osorterat vandrar hon genom ämnena. Det smärtar mig att se henne så dålig. Hon talar om bloggar i en vecka och kan ingenting om dem.

Jag struntar i det. Hon får vara okunnig. Men jag blir lite STÖRD över att se henne tala om mig på det där okunniga, hafsiga, pladdriga sättet.

Därför har jag ett meddelande till Malou:

Om du verkligen är intresserad av bloggar, vilket jag inte alls tror, så kommer jag gärna och talar dig till rätta i ämnet. Det enda jag kräver av dig är att du då läser en blogg i förväg. Du behöver inte läsa min blogg – du behöver bara läsa EN blogg. Och så kommer jag och hälsar på i studion och ger dig en läxa för livet. Jag vill nämligen gärna komma till ditt program och låta dina tittare veta exakt hur dåligt påläst du är. Är jag välkommen?