Här är nya Schulman Show! Ge gärna era synpunkter i kommentarsfältet så att vi kan bli bättre!

Jag höjer insatserna. Ökar ansträngningen. Jag ställer mig bredbent och hoppar jämfota samtidigt som jag flaxar med armarna  Jag gör fruktansvärda grimaser med ansiktet och varvar högljudda pruttljud med hotfufulla grisläten. Jag slår mig själv i pannan med ett smällande ljud. Jag rullar med ögonen som en mentalsjuk. Allt detta gör jag. Och Charlie förblir någonstans i landet mellan ”oberörd” och ”lätt brydd”. Hon vägrar skratta.   

Jag är så glad att Charlie skrattade. Och så ledsen att jag inte fick vara med när det hände. Jag försöker återskapa situationen. Jag lägger Charlie på rygg och gör pruttljud, precis som Amanda igår. Charlie reagerar inte. Jag gör högre pruttljud. Intensiva pruttljud. Jag killar henne i magen och pruttar till slut så att jag blir anfådd. Men Charlie bara tittar på mig förundrat. Jag tycker mig uppfatta medlidande i blicken. Som om hon tänkte: ”Stackars sorgliga människa.” 

Igår när jag var i sändning satt Amanda hemma med Charlie i soffan och lyssnade. och då hände det! Charlie skrattade för första gången! Titta på filmen (jag har gjort det ett hundratal gånger).

God morgon! Sista radiodagen tillsammans med mamma idag och det känns så otroligt tråkigt, för det känns som att det är först nu, till tredje avsnittet, som vi kommit igång på riktigt. Idag ska vi träffa Robert Ashberg och fråga honom vad fan i helvete han höll på med när han träffade Anna Anka i sin egen studio och plötsligt blev gubbkåt. Och är enligt uppgift mycket upprörd på mig, så det kan ju bli ett roligt program.

Det var så fint. Sarah Dawn Finer sjöng musikalmusik i radion. Hörde ni? Lysande ni på henne? 

Jag sitter på radion och jobbar med manuset till ”Schulman i P1” som börjar klockan 15.03. Snart kommer mamma, som är min sidekick och då tar vi en kopp kaffe och går igenom dagens program. Det är roligt att jobba med mamma i radion. Det är så märkligt, men det känns som att det är först när vi sitter i studion som vi har riktiga samtal med varandra, jag och mamma. När vi ses annars så är man så hemtam och slö att man inte tänker på att mamma inte bara är mamma utan också en rätt klok kvinna som man kan prata om saker och ting med.

Det är sällan vi talar allvar numera. Men det händer ibland. Häromdagen pratade vi om döden. Jag minns inte varför, JO, jag hade skrivit en novell i ämnet, mamma hade läst den och gav synpunkter. Det var ett långt och härligt samtal. Sen lade vi på. En kvart senare ringde mamma upp och sa: ”Det var så fint att prata med dig på riktigt, Alex.”

Jag tänkte på det sen. På alla de samtal som inte varit på riktigt.

Vad man slösar sin tid på strunt, tycker ni inte?

Jag och Amanda har ett problem. Det är ett stprt problem. Det ger upphov till nästan dagliga bråk, som blir infekterade och lever kvar som gift i oss i timmar. Det handlar om vad Charlie ska ha på sig när hon går ut.

Amanda vill pälsa på Charlie som om hon ska ut på Polarexpedition. Det är mössor och vantar och undertröjor och övertröjor och filtar. Hennes tes är enkel – hon vill att Charlie ska ha lika mycket kläder på sig som hon själv när hon går ut. Hon tänker: människa som människa. Nej, förresten .Hon vill att Charlie ska ha på sig lite mer kläder än hon själv. Eftersom hon INTE RÖR PÅ SIG, HON LIGGER JU BARA ALLDELES KALL I VAGNEN DÄR!

Jag menar att det är överdrivet. Jag menar att man inet behöver ta på Charlie en undertröja, en övertröja, en tjock täckjacka och lägga ner henne i en vagn och DESSUTOM LÄGGA TVÅ JÄVLA FILTAR ÖVER HENNES BEN!

Ni får avgöra. Vem är sjuk i huvudet här?

Iskall eller kokhet?

Ligger i sängen i mörkret. Ville inget särskilt. Ville visa upp middagen som var så god. Hemligheten är det skirade smöret, skulle jag säga. det blir lätt förbisett. ”Äh, vi har ju räkor, ägg och pepparrot, vi behöver inget skirat smör”, säger man. Men där tar man miste! Fisken ska bada i smör. Hör ni vad jag säger?! BADA!

Jag har kommit hem från P1 och känner mig helt slut i huvudet. Jag tyckte det gick ganska bra, men det finns en hel del som kan bli mycket bättre och egentligen borde jag sätta mig ner och lyssna igenom programmet, men det finns inget vidrigare än att höra sin egen röst. Därför avstår jag. Jo, förresten! Det finns något som är värre än att höra sin egen röst och det är att titta på sig själv i tv. Därför avstår jag också från att titta på SVT:s Sommarpratarna som går om en timme. Jag klarar inte av det helt enkelt. Det finns ett mått av själväckel i det här som jag en vacker dag borde ta tag i.

Men nu tar jag istället tag i Charlie. Amanda väntade med grötmatningen så att jag fick vara med och hon slabbade till det på mycket festligt sätt.

Charlie alltså.

Sen badade vi och Charlie introducerade en hel del nya ljud och läten, bland annat ett pruttljud som på något sätt lät utvecklat, ja, förfinat. Sen gick vi och lade oss i sängen och jag matade henne och där hade vi vår egna lilla stund där hon tittade forskande på mig med sina vackra, mörka ögon och sen domnade hon bort och somnade i min famn. Jag lade ner henne i sängen som om hon vore nitroglycerin och tassade ut och nu har Amanda gjort torskrygg med riven pepparrot, skirat smör och potatis. En rätt som ligger på min topp-3-lista över de bästa maträtterna jag vet. Wienerschnitzel ligger etta, det visste ni.