Jag läser era kommentarer. Ni är väldigt snabba att dra slutsatser utifrån bilder som jag publicerar i bloggem. Ni är snabba på att berätta om alla de fel vi gör som föräldrar. Ni gör det inte för att vara elaka eller så. Ni gör det ju i VÄLMENING. Kanske skriver ni under er kommentar med en signatur av typen ”oroad mor”. Ni tycker att vi uppfostrar vårt barn så underligt att ni känner ORO. Här är några av de ABSOLUTA misstag som jag och Amanda gjort oss skyldiga till de senaste dagarna:

– Vi riskerar Charlies liv genom att dricka kaffe i hennes närhet.
– Vi använder en spegel av glas och inte plast när vi ska låta Charlie spegla sig, vilket utgör livsfara.
– Vi ser inte ut att ha monterat fast bokhyllorna i butiken, vilket utgör livsfara för Charlie.
– Vi klär Charlie alldeles för varmt under kalla dagar. Hon kokar ju upp!
– Vi har inte tagit på Charlie mössa, fastän det är kallt ute. Hon fryser ihjäl.
– Vi matar henne med bröstmjölksersättning vilket utgör en skada för barnet.
– Vi sätter Charlie i en fåtölj, men glömmer att ge henne nackunderstöd, vilket kan ge henne skador för livet.
– Vi lägger Charlie bredvid en hammare. Det är väl okej. Men det finns väl inga spikar i närheten? Sväljer hon en så dör hon.
– Jag tar ut Charlie på morgonpromenad varje morgon, herregud, hon vill vara hemma med sin mamma!
– Vi har monterat barnvagnen fel. Det är inte snyggt och dessutom kan vagnen gå sönder, vilket kan skada barnet.
– Vi har Charlie för mycket i babysittern. Hon kan få ryggskador av att ligga där.
– Vi låter Charlie sova med snuttefilt, vilket är oansvarigt av oss då det kan skapa en kvävningssituation.

Det finns många fler i kommentarsfälten.
Fel på fel på fel.
Vi gör inte annat än fel.

Jag och Charlie har två gemensamma ritualer som jag värnar om. Vi har vår morgon och vi har vår kväll. Varje morgon tar jag hand om Charlie när hon vaknar vid sex och så har jag henne i några timmar. Det är en härlig stund. Vi går runt i lägenheten och jag pekar på något och säger ”titta”, Jag lär henne nya ord, jag tar av henne blöjan så att hon får ligga naken. Dett är hon mycket förtjust i. Vi tittar på något tecknat på teve, lustigt hur alla röster låter likadant i de där sci-fi-superhjälte-serierna. Charlie tycker om när jag härmar rösterna i teven.

Men frågan är om jag inte tycker att kvällen är ännu härligare. Jag ser till att alltid vara hemma från jobbet innan klockan sex. Då tappar jag upp vatten och badar tillsammans med Charlie. Att ligga med henne i knäet och se hur hon upptäcker att hon kan SKAPA PLASK, de stora ögonen. glöden i blicken och sedan börjar hon fäkta vilt mot vattenytan och det skvätter över både henne och mig och hon blir så fascinerad att hon inte riktigt vet vad hon ska ta sig till. Det är helt otroligt! Hennes blick. Hon ser ut som någon som satt sig bakom ett par helikopterspakar för första gången och mot alla odds lyfter och kontrollerar luftrummet. Det är en blick av triumf! Seger! Framgång! Amanda sitter alltid på badrumsgolvet och tittar på. Men sista stunden får jag ensam med Charlie. Då går vi och lägger oss i vår säng. Jag matar henne med bröstmjölksersättning och sedan nattar jag henne viskande, ”gott natt älskling”.

Jag är mycket glad för de här två fasta punkterna.

– Är det vi här hemma i Schulmanhushållet som är ute och cyklar eller håller Idol utmordentligt låg nivå i år? Jag vill mena att de sjunger på roliga timmen-nivå. Den här Rabih är ju jättegullig, men det lät ju alldeles hemskt. Sen sa juryn att det var briljant. Jag förstår ingenting. Efter ett annat katastrofframträdande skrek Bagge: ”Du sjöng rakt igenom i fel tonart, men det göööör ingenting!” vad menar Bagge? Gör det ingenting? Har han helt förlorat hoppet själv eller vad pågår?

– Kanske är det för att jag är mellanbarn. Jag har en förmåga. Jag kan oerhört fort konstatera om en människa är obehaglig. Jag konstaterar att Mariette är obehaglig. Hon är falsk och inställsam. Det finns inte något äkta i henne över huvud taget. Man ser det i hennes blick. Hon gör mig illa till mods. Märker ni det? Förstår ni att hon är obehaglig? Gör ni det?

– Peter Jihde. Ingenting som han gör är på något sätt roligt eller originellt eller spännande. Det enda som sticker ut med honom är hans kärlek till sig själv, hans egen vilja att synas mer än alla andra. Det är något med hans övertygelse om att han är förträfflig som gör honom svår att titta på. Han tror verkligen att han är alldeles utmärkt. Och så är han så dålig, så övertänd, så platt, så mallig. Jag längtar efter den dagen då jag får se NÅGOT naturligt med honom. En naturligt uttalad mening, en naturlig gest. VAD SOM HELST! Ge mig något äkta, jag vill inte ha denna falska människa i mitt vardagsrum!

Jätte-bok-butiken Bokskotten som ligger på samma gata ville önska mig lycka till med nya butiken och gav mig fem bokhållare som jag kunde ha i skyltfönstret. Tack så mycket! Här har vi den nu, min första riktiga skyltning. Vi har:

Danielle Steels ömsinta roman Fri som fågeln.
Thomas Bodströms politiska thriller Rymmaren
Dean R. Koontz sci-fi-skräckis Phantoms
Jackie Collins tantsnuskiga Hollywoodfruar
Mötet – vad hände före tv-serien Skilda världar?

Vad tycker ni? Sugna?

Ett dokumentärfilmsteam följer mig i min vardag. De följde med mig till Skogås Bibliotek där jag skulle tala om min bok.

När jag var sju år hände något allvarligt hos tandläkaren. Hon skulle borra, men slant på något sätt och borrade upp ett snitt i mitt tandkött. Det gjorde kanske inte så ont, men det kom väldigt mycket blod. Jag minns den absoluta chocken när jag böjde mig mot runda vasken och såg rött blod mot vitt porslin. Jag fick ett extra bokmärke av tandläkaren efteråt, men det spelade ingen roll – från den dagen och framåt var jag rädd för tandläkaren. Och jag gjorde vad som stod i min makt för att slippa gå dit.

Jag ljög för mamma och pappa. Så fort det blev dags för tandläkaren sa jag att jag var sjuk, så att de fick ställa in. Gång på gång undvek jag tandläkaren genom dessa lögner.

Till slut fick pappa nog. Olyckligtvis sammanföll detta med den gång då jag faktiskt var sjuk. Jag varskodde pappa om att jag hade ont i huvudet, att jag kände mig alldeles yr och vimsig, att jag knappt kunde gå rakt. Då röt pappa: “Nej, nu räcker det! Nu går du till tandläkaren, hör du det! Nu går du dit!”

Det fanns inget utrymme för argumentation när pappa sa till på det där sättet. Med darr på underläpp tog jag på mig min halsduk, min jacka och gick ut i svinkylan. Det var en ganska lång promenad till tandläkaren. Jag minns att jag raglade som en berusad. Febrig och yrande. Ramlade ett par gånger, reste mig och gick vidare i snön. Till slut kom jag fram. Kvinnan borrade, när jag blundade såg jag märkliga formationer. När hon var klar sa hon att jag skulle resa mig och jag minns att jag tänkte att jag skulle vilja sova en stund där i stolen innan jag gick hem.

Jag fick ett bokmärke och gick hemåt. Det var värre nu, svårare att gå rakt. Jag var så väldigt yr. Jag koncentrerade mig på stegen, fantiserade att det var 2 000 stycken kvar innan jag var hemma och så räknade jag. Men jag tappade bort mig och fick börja om. Jag klarade bara några hundra meter. Jag kände att jag var tvungen att vila. Bara en liten stund innan jag gick vidare. Jag lade mig i en snödriva bakom en buske vid vägen. Jag somnade där. Jag låg där i många timmar.

Mitt nästa minne var pappa som stod gråtande över mig och skakade om mig. Det var plötsligt mörkt. Jag minns att pappa sa ”älskade barn”. Pappa bar mig på sin axel i mörkret. Jag orkade inte prata, men jag minns att pappa grät och grät.

Senare på kvällen. Jag låg nedbäddad i sängen. Jag hade fått nya Kalle Anka. Genom väggarna hörde jag upp till köket. Mamma tröstade pappa, som grät och grät.

Det här är kanske det värsta jag sett. Någonsin. Det är en klocka som börjar på noll där uppe och sen går den medurs och när den kommit till hälften är man 42 år och när man nått tillbaka upp så vet man att man står för döden.

Livsklocka, kallar de den.
Jag ser bara en dödsklocka.

Bara att titta på den där klockan ger mig obehagskänslor. Jag börjar andas häftigt. Den där klockan får mig att må dåligt. Jag fick nys om att det fanns en sådan klocka imorse och jag har tänkt på den sedan dess.

Alldeles nyss beställde jag en livsklocka. Jag ska ha den på väggen i butiken. Ni tycker kanske att det är ett felbeslut med tanke på att den får mig att må dåligt. Men jag tror att den skulle kunna förändra mig, den där klockan. Jag tror att dödsångesten skulle kunna gå över till någon form av existentiell svindel.

Tänk att ha den på väggen som en tickande påminnelse om att döden syr min kostym i det tysta. Skulle man inte då känna att det är dags att leva?

Jag tror att klockan kan få mig att göra saker som jag valt att spara till lite senare. Jag tror att den kan få mig att göra GODA saker. När jag i stor affekt sätter mig för att skriva ett vredgat mail tror jag att klockan kan få mig att ångra mig i sista stund. Vad skulle meningen med detta mail vara? Klockan kan få mig att göra en hel del saker som jag i annat fall skulle ligga och ångra att jag aldrig gjorde när livsklockan slår tolv.

Jag fyndade två härliga skinnfåtöljer på auktion. Jag vill ha dem vid skyltfönstret. I dessa fåtöljer kan kunder kanske slå sig ner med en bok och läsa ett kapitel eller två i någon av de skräpböcker som finns att tillgå i hyllorna. Jag tycker att det är en trevlig service till kunderna. Men det får inte gå till överdrigt. Om människor dröjer sig kvar här ska jag ryta: ”Det här är väl för i helvete inget bibliotekt!”

Jag och Amanda passade också på att lära Charlie hur man för sig i vuxenmiljöerna. Vi placerade henne i en fåtölj och Amanda i den andra. Och så konverserade de artigt. Det hade det mycket trevligt.

Tyvärr blev hon så uttråkad efter en stund att hon föll ihop.

Charlie, alltså.
Inte Amanda.
Ni fattar.

Jag och Charlie vandrar ut i vinterkylan mycket tidigt på morgonen. Det finns inte en bil på gatan. Det är som Stockholm efter Bomben. Jag vandrar ner mot Humlegården, vandrar förbi en husse som står stelryggad och apatisk medan hans hund undersöker en lövsamling. Jag går förbi den där byggnaden som utgjorde Öhmans Varuhus i ”Varuhuset” och då tänker jag alltid på den där spanjoren med hästsvans, hur FARLIG han var, vad hette han? Juan? Nej, Carlos! Med läspande s-ljud! Farlige Carlos. Spännande Carlos.

Jag går upp på min gata, vackra Regeringsgatan. Det finns en antydan till gryning där i horisonten. Det här kommer att bli en kall och mycket vacker dag.

Jag går förbi en frisörsalong med den absolut mest bisarra skylt jag någonsin sett. Butiken heter ”Hair dimension by Conny” – bara namnet! Och den ser ut att vara designad i en Amiga. Det ser härligt ut. Där ska jag klippa mig! Hair Dimension by Conny, har du tid för mig idag? Det är jag som har butiken fyra portar upp!

Jag kan inte bara vandra förbi Brunkebergsbageriet utan att agera. Det ser så otroligt inbjudande, varmt och härligt ut. Jag måste stanna. Jag måste gå in.

Jag köper en choklad-längd eller vad det heter. Och en macka med prickig korv! Och en latte.

Jag kommer fram till min älskade bokhandel. Oj! Jag har glömt lampan på över natten. Herregud. Tur att det inte började brinna!!

Ser ni att jag fått ett nytt skrivbord. Jag tycker om det därför att man kan ha böcker i fronten av det. Det måste man tänka på som butiksägare, att varenda yta är en möjlig försäljningsyta. Varenda kvadratcentimeter där inne går att sälja på.
Varenda.
Liten.
Yta.

Jag sätter mig, kollar lite mejl, äter min fralla och sen ropar Charlie att hon gärna skulle säga hej till publiken. Så jag tar upp henne, tar en bild och vi säger båda: GOD MORGON!

Amanda är ute och äter middag med vänner och jag sitter här hemma och tittar på Charlie när hon sover. Jag slås av en snabb tanke, säg till om ni håller med.

Vi är alla störda människor. De flesta av oss kan hantera dessa störningar, vi lider inte av dem och vi låter inte andra lida av dem. Men de finns där – djupt rotade beteendemönster som aldrig går ur oss. Skeva uppfattningar om omgivningen som går så långt tillbaka att de inte längre är intellektuella – de är instinktiva.

Vi är alla störda någonstans, på något sätt. Jag har börjat förstå att dessa störningar på ett eller annat sätt är sprungna från barndomen. Medvetet och undermedvetet har vår barndom, vår uppfostran och våra sammanhang när vi var små påverkat och format oss som människor. Vi blir precis lika störda (eller icke-störda) som våra föräldrar. Det går i arv. Vi blir som våra föräldrar.

Jag har insett att mina och Amandas störningar kommer att överföras till Charlie. Vi kommer, precis som alla goda föräldrar, att arbeta hårt, att KÄMPA för att vara bra föräldrar och att hålla Charlie ren och vacker – oförstörd. Men på ett eller annat sätt kommer det ändå bli så att vi skadar henne.

Min slutsats. Vår uppgift som föräldrar är denna:
att se till att skada våra barn så lite som det bara går.