Jag var sist hemifrån imorse och jag glömde kaffebryggaren på. Jag blir inte upprörd över en sådan sak när jag sedan kommer hem och upptäcker att det doftar lite bränt. Jag inser att jag kanske får ställa mig och borsta rent bryggarkannan litegrann och sen är det inte mer med det. Jag förbannar inte mig själv. Jag tycker inte ens att det är förargligt. Min reaktion på detta är i regel: ”Jaha. Jag glömde kaffebryggaren på. Så kan det gå.”

Men för Amanda utgör det i stort sett slutet på hela människorasens existens. Idag när jag kom hem stod hon i köket med tom, anklagande blick och visade upp kannan för mig. Den var lite svart i botten där. Jag frågade varför hon stod och såg konstig ut med en kaffekanna i handen och då satte hon igång med sitt babbel om att lägenheter kan börja brinna, människor kan dö! Hon frågade om jag helt saknar ansvarskänsla i livet.

Och jag försöker att undvika konflikt i sådana lägen, så jag säger inte högt det jag tänker: att Amanda måste lära sig att förstå vad som är farligt i livet och vad som inte är det. Att hon måste lära sig att en kaffebryggare kan stå på i 200 000 år och det enda som händer är att man får stå en lite längre stund med borsten för att få bort det brända kaffet.

Det börjar inte brinna.
Ingen dör.

Skulle ni kunna berätta det för henne här i kommentarsfältet så blir jag tacksam.

Ledsen för segt bloggande. Jag fastnade helt för min nya whiteboard. Fixade och donade med grejer. Klippte guldhjärtan som jag ska fästa på den när jag tycker att jag kommer på någon bra idé. Så har jag också klippt ut låtsaspengar för att påminna mig själv om att jag hela tiden måste tänka på att FÅ IN PENGAR TILL FAMILJEN!

Så satt jag och fnulade idéer. Kom på en idé till en gameshow till tv som jag faktiskt blev väldigt nöjd med. Och vad gjorde jag? Jo, jag strösslade whiteboarden med guldhjärtan och placerade ut en massa pengar för att bekräfta det jag faktiskt anar – detta kommer att göra mig rik!

I min barndom höll jag på en del med G-klavar. Vet inte varför, men så fort jag kom över ett papper och en pennjävel så ritade jag dessa klavar. Jag har köpt en whiteboard och plötsligt kommer de tillbaka. Jag ritar G-klavar med samma besatthet som han knarkande dåren i Heroes. Problemet är dock att jag glömt bort hur de ser ut. Tanken om G-klaven finns där i själen min, men jag har tappat formen för den. Hur ser en G-klav egentligen ut? Nej. Det har försvunnit till den plats i mitt väsen där minnet och glömskan bedriver sin kohandel.  

Jag låg i badet imorse och läste DN. På nyhetssidorna läste jag något om Tsunamikatastrofen och den korrespondens som fördes via mail inom regeringskansliet alldeles efter katastrofen. De här mailen har varit hemligstämplade i några år nu. I artikeln läste jag att det nu finns ett förslag på att korrespondensen ska sekretessbeläggas i 70 år.

Och jag tänkte på 70 år.
Att jag är död då.
Att en sekretessstämpel överlever mig på jorden.
Att jag finns här i en blinkning och sen är jag borta.

Och då fick jag ångest av sådan fysisk art att jag inte kunde förmå mig själv att gå upp ur badet. Jag låg bara skräckstel och blundade. Och sen tanken om att jag måste tänka på annat.

MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!
MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!
MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!

Jag kom upp till slut.

När det är kallt ute tar vi på Charlie en vinteroverall. Det tycker hon inte alls om. Hon blir riktigt jävla asförbannad när vi trär på den. Hon skriker och lever rövare. Sen lugnar hon till slut ner sig. men hon glömmer inte. Hon kan sedan ligga i timmar och fundera på hur hon ska förgöra oss, utplåna oss från jordens yta.

Undrar hur du fixar ditt hår till fest?
– Brukar köra med något vax. Ibland skickar de hårgrejer hem till mig och då använder jag det som finns tillgängligt.

Har för mig att du har sagt att du inte tränar speciellt mycket och då undrar jag… Hur gör du för att ändå ha en sån smal och vältränad kropp? Någon diet? Jag skulle döda för en kropp som din!
– Oj, tack! Jag vet inte om min kropp är något att sträva efter. Jag är ganska smal, men äter relativt osunt. Mycket pizza och sånt. Jag har aldrig provat att gå på diet.

Hur lärde du känna dina närmsta vänner? Nadia, Jayson, Philip och dem.. Du har ganska få vänner, men väldigt nära? Om jag har rätt?
– Nja, nu vet jag inte om du förväxlat mig med någon annan. Jag känner en Nadja, men vi är inte alls nära vänner. Och de andra vet jag faktiskt inte vilka de är.

Hur sminkar du dig till fest?
– Jag sminkar mig aldrig. Men jag tycker det är kul att vara med i tv, för då blir man sminkad och då kan gå runt med det där sminket sen hela dagen och känna sig snygg.

Jag undrar vad du ska göra nu i höst? Ska du plugga vidare?
– Alltså, det var ju väldigt länge sedan jag pluggade och jag planerar inte att “plugga vidare”. Jag kommer nog att fortsätta med mina skrivprojekt och är jag flitig så blir det kanske en bok vad det lider.

Varför slutade du umgås med Amir?
– Vet inte vem denne Amir är.

Vad beställer du helst när du är på Waynes och fikar?
– Det är väldigt sällan jag fikar på Wayne’s Coffee. Kaffe och bulle?

Vilken av Twilight böckerna var bäst och på villket språk läste du dem på?
– Vet faktiskt inte vad Twilight-böckerna är för något. Men det låter spännande!

Känner du Tyra som bloggar på Veckorevyn?
– Nej, henne känner jag inte.

Har du en biologisk bror?
– Ja. Flera stycken. Jag har ju skrivit en del om Calle i den här bloggen, om du minns.

Hur kommer det sig att du bara umgås med lite tjockare tjejer? Snackar dina närmsta vänner nu. Måste du vara snyggast/smalast själv för att må bra?
– Nu har du helt fel. Jag umgås inte alls bara med tjocka tjejer. Var har du fått det ifrån? De tjejer jag umgås med är nog både tjocka och smala. Jag förstår faktiskt inte ens frågan – menar du att jag skulle umgås med feta tjejer för att själv se snygg ut? Jag håller inte på med sånt.

Vad tycker du om att du är halvmarockan?
– Jag är halvfinne. Pappa är född i Helsingfors, men något marockanskt blod har jag inte vad jag vet.

Är Nadia helsvensk?
– Ja, som jag minns det. Men jag vill bara betona att vi inte umgås. Jag har inte hört av henne sen skolan.

Om du har finnar hur gör du för att få bort dem?
– Jag har inga finnar.

Har du någonsin varit osäker på någonting som rör ditt utseende?
– Det skulle vara mina tänder. De är ju ganska sneda, får man säga.

Vad hade du för slags trosor på dig när du hade på dig spetsklänningen från whyred?
– Herregud, vad är detta för nivå? Jag bär inte trosor och inte heller spetsklänningar. Även om Whyred är ett fint märke.

Ingen fråga – bara ett påstående. Du är så f*cking vacker! Hälsningar från Tobbe.
– Oj. Tack så hemskt mycket!

Jag undrar om du någon gång skulle kunna tänka dig göra någon ”tävling” eller något att man kan vinna typ att träffa dig över fika 😀
– Nja, jag hade det i min förra blogg, men det kändes så fjantigt. Som om det skulle vara ett “pris” att fika med mig. Jag skämdes för det där till slut.

Har nån nånsin tafsat på dig?
– Nej, det tror jag inte.

Får du ofta kommentarer för ditt utseende ute?
– Tror aldrig det har hänt. Någon gång kanske, om jag haft en snygg kostym på mig eller så.

Äter du griskött?
– Det är klart att jag äter griskött. Jag äter allt kött.

Det händer att vi trycker på Charlies mage och gör pruttljud med munnen. Charlie tycker alltid att det är alldeles hisnande roligt. Hon spricker varje gång upp i ett strålande leende. Och vi gillar det där leendet, så vi håller på ganska mycket med det där tryckandet och pruttandet.

Men igår var hon inte lika road. Vi tryckte och gjorde pruttljud, men Charlie satt tyst och såg lite konfunderad ut. Varje gång vi gjorde pruttljud så tittade hon på oss koncentrerat. Som om hon funderade över hur det där ljudet produceras.

Hon betedde sig sådär underligt hela dagen. Så igår kväll, vi hade tagit av henne alla kläder, hon vet inget härligare än att ligga naken. Och så tittade hon på oss och tryckte ihop munnen och så långsamt, långsamt gjorde hon ett pruttljud med munnen.

Jag skulle tro att det var det största jag upplevt i livet. På riktigt.

Jag skrek rätt ut! Amanda skrek rätt ut! Charlie var överlycklig! Hon hade funderat hela dagen och nu gjorde hon det. Vår lilla Charlie!

Jag gjorde pruttljud och Charlie svarade med pruttljud. Vi kommunicerade i prutt! När Charlie insåg detta blev hon så exalterad att hon började fäkta vilt omkring sig. Det gjorde jag och Amanda också. Två vuxna och ett barn stod och fäktade och gjorde pruttljud.

Det var helt fantastiskt.

Sen matade vi henne och lade henne i sin säng. Hon somnade inte, men låg tyst och stilla och tittade upp i taket. Jag gick ut i köket för att titta till pastan på spisen och när jag efter en stund smög tillbaka till hennes säng kunde jag höra henne i mörkret. Hon låg där för sig själv, tittade upp i taket och övade på sina pruttljud.

Det var en fantastisk dag. Jag var så rörd och glad.

Jag intervjuade Anna Anka i förra veckan. Av olika anledningar kom intervjun ut först igår, vilket gjorde att den möjligen kändes lite inaktuell. Mediebruset brusar med allt högre hastighet, inte sant? Om ni fortfarande vill läsa den, så hittar ni den HÄR.

Idag fyller Charlie 3 månader. Det ska vi fira genom att gå på långpromenad till Frihamnen. Sen ska vi gå på auktion, för det vet vi att Charlie älskar. Och sen är det ju fotboll ikväll. Elfsborg möter AIK och vi ska vinna SM-guld. Är inte det fint? Under Charlies första år i livet vann AIK SM-guld.

Grattis, älskade Charlie på 3-månadersdagen.

Jag har länge avskytt programmet Parlamentet och blev därför road när Anders S. Nilsson för några månader sedan ringde och frågade om jag hade lust att komma dit och säga vad jag tycker om programmet direkt till de medverkande. Jag tackade ja till att vara med på inspelningen i fredags och det fick jag anledning att ångra. I torsdags kväll ringde en Aftonbladet-chef och frågade om jag kunde åka ner till Köpenhamn och träffa Barack Obama. Är det någon som jag vill träffa är det Barack Obama. Men jag hade ju redan lovat Anders S. Nilsson. De hade redan skivit manus. Jag hade satt alltför många människor i skiten om jag hade åkt till Köpenhamn. Så jag fick avböja. Det grämer mig än idag. Jag säger ”åå” för mig själv och knyter näven framför mitt ansikte. Och väl på plats upptäckte jag att min huvudsakliga uppgift var att lyssna på när de medverkade kastade skit på mig och inte tvärtom. Det var visserligen roligt, det också. Jag satt där i fem minuter och sen fick jag säga något alldeles snabbt och så skickades jag iväg.

Det sänds ikväll i TV4. Här är ett utdrag. Men jag kan inte tänka mig att de tar med Petra Medes skämt om min pappa. Det var väl lite väl, var det inte?