Det händer allt oftare numera, att jag vaknar upp utan att veta vem jag är och vad jag heter och var jag är. Det går över efter en sekund – ibland kortare tid än så – då sammanhangen lägger sig till rätta och jag får en uppfattning om tiden och rummet och jag inser att allt är som det ska vara – jag, Alex Schulman, ligger här i samma säng som jag somnade i och där ligger Amanda och där ligger Charlie och allt är som det ska vara. Och så börjar världarna att rulla, jag går upp och gör min morgontoalett.

Men jag intresserar mig mer och mer för den där sekunden då allting är ingenting. Den sekunden då hjärnan febrilt försöker hitta pusselbitarna och blixtsnabbt lägga dem till rätta för att skona mig från vansinne. Det är en sekund av absolut kaos, inre panik, jag är aldrig så rädd som under den sekunden, för allt är plötsligt så främmande. Jag ÄR ingen alls. Jag är kapad från verkligheten. Jag befinner mig i ett tomrum vars meningslöshet skrämmer mig till vettet.

Jag vet att om det går fem sekunder till i det tillståndet så blir jag galen i huvudet.

Jag tänker mycket på det just nu, framför allt när jag ser Charlie vakna. Det sker aldrig problemfritt. Jag ser i hennes ögon hur hon vaknar i samma skräck som jag själv känner ibland om morgonarna – vem är jag, var är jag, varför är jag här?

Skillnaden mellan mig och Charlie är att hennes tillstånd är permanent. Det går en minut och hon befinner sig fortfarande i samma fasansfulla sits. Det går fem minuter och hon vet fortfarande inte om att hon är en människa. Det går en halvtimme och jag böjer mig fram och tittar på henne och hon besvarar min blick. Men hon vet inte vad en blick är, hon vet inte om att hon äger ett par ögon. Hon vet inte vad hon ser. Allt är bara ljus och mörker och knappt det.

Ibland händer det att jag blir irriterad på Charlie när hon skriker.
Men om man tänker på den skräck hon måste känna så är det lätt att förstå henne.
Hon vet inte om att hon är människa.
Jag skulle också skrika om jag vore i hennes sits.

Jag har fått en hel del mejl från folk som undrar om jag har någon boksignering inplanerad. Men ända sedan min signering i Sollentuna där er enda person kom fram under den mest pinsamma timmen i mitt liv så har jag bestämt att jag inte ska ha några flera sådana tillställningar. Däremot kan ni alltid komma förbi här idag, så kan jag skriva i era böcker.

Jag sitter hela förmiddagen på Café Mocco på Nybrogatan 61 i Stockholm.

Vi ses kanske!

Under den här tiden på året äter jag kräftor varje dag. Jag ser alltid till att ha en hink i kylskåpet. Det är en härlig tid det här. Jag är fullständigt besatt i kräftor. Jag älskar dem gränslöst. Om jag inte äter kräftor blir jag en olycklig människa. Förstår ni hur mycket kräftor betyder för mig, nej, jag tror inte att ni gör det. Hur ska jag förklara?

Okej.

Imorse när jag vaknade och öppnade kylen för att ta ut smör och ost så fick jag syn på hinken med det röda guldet och då fick jag kväva en impuls att äta en snabb liten kräftjävel innan morgonkaffet. Jag fick brottas med mig själv för att inte göra det. Jag darrade på handen när jag passerade hinken och tog fatt i osten. Detta är sant. Jag ville så gärna ha den där kräftjäveln!

VILLE!
HA!
KRÄFTJÄVELN!

Allt det här kräftätandet har en baksida. Jag talar naturligtvis om ”kräftmagen”. Jag vet inte hur och varför, men kräftor är svårsmälta saker för människans mage. Och äter man ett redigt mål med kräftor så blir man väldigt lös i magen. Det där går ju över efter ett dygn och så tänker man inte mer på det. Men jag som äter varje dag… Ja, ni förstår kanske? Jag behöver inte gå in i detalj här. Men jag har ett litet helvete med magen min. Dygnet runt. Dag efter dag.

Det är det naturligtvis värt, så det är ingen idé att stå och väga för- och nackdelar, jag gör ingen pro et contra-lista på den saken. Det är som det är. Och om några veckor är kräftsäsongen över och då återgår både jag och min mage till normala aktiviteter.

Bra.
GOD MORGON!
Hoppas ni inte åt frukost när ni läste detta, då då.

Det hör till den här historien att jag idag bar beige jacka och beiga byxor. Jag kan inte så mycket om mode och dessutom är jag färgblind, så vad vet jag – kanske såg jag ut som en idiot i de där kläderna.

Jag arbetade på ett café inne i stan idag. När klockan blev fem packade jag ihop och gick. Precis utanför cafét satt Martin Björk i en bil. Han hade vevat ner rutan och pratade med något kompisgäng som satt på caféets uteservering. När han såg mig komma gående tutade han till och jag vinkade glatt tillbaka. Och så ropade han:

”Nämen, är det inte lilla friluftsmulle som är ute på promenad!”

Samtidigt som jag försökte förstå vad han menade så började hans kompisgäng skratta hysteriskt. Det var tydligen menat som en lustighet, förstod jag då. Jag vände mig om och såg det där gänget sitta där och fnissa och jag kände mig alldeles bortgjord där jag stod i mina beiga kläder.

Det där var ju ingen fara, men jag kunde ändå inte låta bli att känna obehag åt denna förnedring i det lilla, för den påminde så otroligt starkt om min skoltid.

Sen gick jag till min bil och när jag tog fram bilnyckeln tänkte jag fånigt nog.

Jag har bil.
Jag är vuxen.

Och då mådde jag faktiskt mycket bättre igen!

Jaha, här sitter jag med mitt kaffe och läser bebis-sajter, det kunde man väl aldrig tro för ett år sedan. Så tänker jag och mumlar “hå hå jaja” för mig på gubbigt sätt och dricker lite mer kaffe och hittar en sajt där man diskuterar på vilket sätt man ska prata om det kvinnliga könsorganet för barn. De är alldeles vilda i den här diskussionen. Det gäller att vara konsekvent och det gäller att redan från det att barnet föds ha en hållning i frågan.

De flesta väljer att kalla organet för snippa. Varje gång jag hör ordet snippa tänker jag på “snipa” och snipa är en såsskål och de inre bilderna möter varandra och jag ser framför mig ett kvinnligt könsorgan som det rinner sås från och det tycker jag inte alls om.

Därför måste jag ha ett annat ord. Jag har länge haft ordet “Maj-Lis” som favorit, men det känns inte lika aktuellt med tanke på att min bästis Klas och Josefin har valt att döpa sin dotter till just det.

Någon har föreslagit “kussimurra”, men det går inte ihop för mig. Ordet “murra” ger en bild av att något är “murrigt” och hos ett spädbarn finns det väl inget murrigt just med den kroppsdelen?

Samma sak gäller mus. Möss har ju behåring och, ja, jag behöver kanske inte utveckla resonemanget?

Och ordet ”pulla”, nej, ja vet inte. Jag uppfattar ”pulla” som ett verb för något som man kanske inte behöver introducera för sitt spädbarn.

Och ord som grotta, slida och muff känns alla lite för “vuxna”, inte sant.

Det är svårt. Men efter vilda inre diskussioner under förmiddagen har jag nu kommit fram till en lösning. Vad säger ni om ”fiffi”? Låter inte det fint och sött och härligt och oskyldigt.

Fiffi!

Jag gillar det. Eller påminner det om en hund? Nu blir jag förvirrad.

Har ni några förslag?
Vad ska man kalla det kvinnliga könsorganet när man pratar med barn?

Herregud.
Har nog aldrig stött på en mer enerverande människa.
Vad håller han på med?
Varför petar han på mig?
Varför gör han sådana konstiga grimaser?
Är han utvecklingsstörd, kanske?
Han förnedrar ju sig själv.
Det är…Jag hittar inte ordet…
Genant!
Det är vad det är.
Kan han inte bara lägga av.
Den här killen måste uppsöka någon.
Han behöver PRATA med någon.
Och jag som bara ville sitta här i lugn och ro.
Vara i fred.
Lägga upp lite planer för dagen.
Och så kommer den här stackars dåren med sina läskiga rullande ögon.
Vad vill han?
Ska jag le?
Så. Jävla. Tröttsamt.
Okej.
Bra så?
Bra.
Herre. Gud.

Putti-putt!
Putti-putti-putti-putt!
Killi-kill!
Här kommer en myra på magen!
Krypi-krypi-krypi-killi-killi-kill
Killi-killi-killi- killi-killi-killi- killi-killi-kill
Oj, hon biter dig i magen!
Myran bet dig i magen!
Oj, vad läskigt, va!
Nutti-mutti!
Ska du le för pappa, då?
Hej sötis, ska du le lite då?
Lite lite lite granna
Missimiss!
Missi-missi-missi-miss
Är du killig bakom örat?
Killi-kill!
Charlie!
Killi-kill!
JA! DU LER!
TITTA!
Älskling, du log för mig!

Jag stiger upp, lägger Charlie på skötbordet och inser genast: ”Jaha. Det är en sån dag.” Inga leenden, inga skratt, inga busiga blickar. Bara ett dystert stenansikte.

Jag trycker Charlie i magen och säger ”tut-tut”. Jag trycker henne en gång till. Jag pussar henne på naveln. Jag kittlar under hennes fötter och jag säger ”killi-killi-killi” i falsett när jag gör det. Men det händer ingenting. Charlie vägrar le.

Jag börjar prata med henne. Frågar henne hur natten har varit, men då vänder hon bara bort blicken. Och jag konstaterar ännu en gång: ”Jaha. Vi har en sån morgon.”

Häromdagen var vi på middag hos Calle och hans Anitha. När vi skulle åka hem såg vi en mycket sympatisk lapp i deras hiss där alla grannarna bjöds in för att inviga en ny härlig träfflokal i huset. Det skulle bli tipspromenad, kaka, korv och saft. Helt enkelt en 100% trevlig inbjudan som ingen skulle kunna reta upp sig på.

Men jag skrev en liten hälsning från Calle som kanske har gjort att de inte hälsar på honom i lika hög grad i trappen numera.

Var har elaka Alex tagit vägen, brukar ni fråga er i kommentarsfältet.
Är han helt borta han, undrar ni.

Här är han *hånskrattar*
HA HA HA! Hör ni hur jag skrattar? HA HA HA

Jag har låtit ett dokumentärfilms-team följa mig i vardagen. Kanske finns det intresse hos er att följa min kulturresa, se vad jag gör och hur jag tänker. Här är vad de kom hem med efter Kristallen-galan.