Vi kom hit till Gotland den 18 juni och bortsett från några dagar i början av augusti har vi varit här hela sommaren. När vi anlände dagen före midsommar träffade vi Bengan och hans hund Ganster. Vi åt middag tillsammans och när Bengan sedan skulle gå och lägga sig i sin lada några hus bort ställde han sig på knä vid sin hund, tog vänligt tag i hans nos, pekade på Amanda och sa:

”Gangster. Du ska vakta henne.”

Sen gick Bengan och Ganster stannade kvar vid Amandas sida. Han har inte lämnat henne sedan dess. Varje dag sitter han i trädgårn och blickar ut för att beskydda Amanda för eventuella faror. Sen föddes Charlie och Ganster förstod att uppgiften plötsligt innefattade också henne. Så nu beskyddar han både Amanda och Charlie med en trofasthet som jag aldrig tidigare upplevt.

Den här hunden är helt otrolig. Det här inlägget skriver jag till dig, Gangster. Tack för att du beskyddar mina tjejer.

Varje morgon vid sju går jag till Stenugnsbageriet här uppe på grusvägen, för att Amanda ska få sova i några timmar och dessutom får jag ganska härlig tid för mig själv med Charlie. Jag sitter alltid på samma plats där uppe, läser samma DN och dricker samma kaffe.

Jag har upptäckt att andra människor också har rutiner som gör att vi alltid möts om morgnarna. Vid 8.15 kommer alltid samma tant och köper en baguette och en kardemummabulle. Vid halv nio kommer farbrorn med talfel, eller om det är skånska, och köper en latte-to-go. Och vid nio kommer alltid en herre och köper Gotlandslimpa. Denne herre är trevlig, ler alltid och säger hej när han går förbi mig. Igår började vi till och med prata. Han berättade att han just börjat läsa min bok. Han tyckte att den var fin. Och så utbytte vi några andra artigheter och sen gick han.

Imorse när vi sågs sa vi liksom “tjenare” redan från start. Vi är ju numera bekanta och jag tycker om honom, Han sa att han hade läst ut boken nu, och det hade hans fru också gjort. De tyckte den var så fin och det gjorde mig väldigt glad att höra det. Han sa att han faktiskt hade min bok i bilen och frågade om jag kunde tänka mig att signera den. Jag sa att jag gärna signerade den.

Sekundrarna därpå är mycket märkliga.

Mannen vänder snabbt på klacken och hastar bort mot bilen. Man kan förstå att han vill att det går undan, det är inte konstigt, han har bett mig om en tjänst och han känner kanske att han tar upp min tid när jag väntar på att få signera boken. Så är det ju inte alls, men han TROR kanske det. Så han går snabbt mot bilen. Precis när han inlett sin färd börjar Charlie i bärselen kränga vilt och jag tittar ner på henne och säger: “Oj, oj, oj. Du får lugna dig lite nu!”

Och mannen vänder sig om. Han tror att det är honom jag pratar med. Han tror att jag kommenterar hans brådska att få min autograf. Och han blir lite skamsen och säger: “javisst, absolut” och saktar liksom ner stegen.

Och jag får fanimej panik, bara tanken på att han TROR att jag har suttit där och kommenterat hans plötsliga brådska gör mig illamående, så jag ropar högt så att han ska höra och förstå:

“SÅJA, CHARLIE! LUGN, CHARLIE!”
“CHARLIE!”
“LUGN!”
“SÅJA!”
“LUGN CHARLIE!”

Han kommer tillbaka.
Vi talar inte om det.
Men jag blir fortfarande generad när jag tänker på det.

“Du får lugna dig lite nu!”

Ha ha. Vad dumt.

Jag är i affärn i Fårösund på jakt efter blöjor. Det finns ett ganska rikt utbud här. Jag väljer ett paket där bebisen på omslaget inte ser ut att vara sminkad för jag tycker det är obehagligt med 
sminkade bebisar.

Precis när jag ska gå får jag syn på ett blöjpaketet där omslaget pryds av en flicka. Det där är ingen bebis, det är en tjej. Och jag blir konfunderad. Ska Charlie ha blöja 
när hon är sju år? Är det vettigt, det? Jag trodde man kunde lära dem kissa i potta om något år eller två. Jag var helt säker på det. Hade jag fel?

Min fråga till er: Vem är fel ute, är det jag som trodde en bebis har blöja i två år eller är det mamman till den 7-åriga tjejen ni ser på bilden som inte lärt sin dotter kissa som vuxna trots att hon faktiskt börjar ettan i höst?

Man kunde ju tänka sig att Medeltidsveckan vore något för BARNEN. Att mamma-pappa-barn åker till Visby så att barnen ska få se lustiga gubbar i kåpor och eldslukare och riddare med lansar. Det kanske inte är så ”vuxet” att underhålla sig på det sättet. Att DELTA i Medeltidsveckan är kanskte inte alldeles ”vuxet” det heller. Det kanske är mer åt det barnsliga hållet att sätta tofsar på strumporna och klä ut sig till gycklare och sånt. Det känns helt enkelt som aktiviteter för BARNEN.

Men vet ni vad jag såg igår? En familj, mamma, pappa och två barn. Barnen hade jeans och t-shirts. Pappa var medeltida munk med stort kors om midjan och mamman hade bylsig lager-på-lager-klänning och kopparmedaljonger om bröstet.

Det var en syn att bli väldigt häpen till. I den familjen var det mamman och pappan som var barnungarna som gillade att klä ut sig.

Jag ligger i sängen och tittar på Charlie. Hon är klarvaken och nyfiken. Ibland möter hon min blick och ger mig en vänligt ögonkast, och så vandrar hon vidare i rummet. Och jag följer med hennes ögonriktning med mitt huvud på sådant sätt att jag åter hamnar i hennes synfält, för jag vill att hon ska TITTA PÅ MIG och återigen ser hon tålmodigt på mig, som om hon ville vara artig. Och jag säger “hej älskling” på pipigt, löjligt sätt och Charlie vilar sin svala blick i min ytterligare en stund innan hon finner för gott att utforska andra saker i rummet igen.

Och jag låter henne göra det. Och jag tänker på Charlies första pojkvän. Det är några år dit, men jag tänker redan på honom. Jag hatar honom. Jag tänker att jag kommer att slå ihjäl honom.

Och då menar jag jag inte “slå ihjäl” i den slarviga meningen att man ska “ta i med hårdhandskarna” med honom. Nej, jag menar verkligen slå ihjäl. Jag kommer att dräpa honom.

Det här hände för några timmar sen, men eftersom jag inte kunnat släppa det så har jag förstått att det måste ha någon betydelse för mig. Kanske klarnar det om jag skriver ner det.

Jag lyssnade på sportradion, för AIK spelade och AIK vann över BP och det var faktiskt riktigt BRA, och sedan hade jag på radion, lät den skvala och då började ett program som Clabbe af Geijerstam var programledare för. Det var inga avancerade grejor – han snicksnackade på sitt wabbi-di-dam-sätt och så satte han på en låt och snicksnackade sedan igen. Låt efter låt, snicksnack efter snicksnack. Man kände sig lite dum i huvidet efter ett tag.

Så spelade Clabbe Sabrina och sa:

“Ja, hörrni, Sabrina, kvinnan som introducerade pause-knappen på VHS-apparaterna för en hel generation män. Vi var många som spelade in hennes musikvideor och som sedan tryckte på paus när hon visade sig från sin, ja, bästa sida och så gjorde vi…det där. Ja, hörrni, pause-knappen! Det var Sabrinas förtjänst att ni upptäckte den. Erkänn nu. Erkänn!”

Och jag lyssnade och funderade. Jag minns Sabrina, men jag minns inget om någon pauseknapp. Jag har aldrig spelat in hennes videor, jag har aldrig blivit upphetsad av Sabrina. Och jag tänkte på den igenkänning som Clabbe sökte. Av mig fick han den inte alls. Tänk om han inte fick den alls? Det skulle i så fall röra sig om en ”icke-igenkänning” som drabbade honom ganska hårt. Kvar fanns i så fall bara en flåsig farbror som erkände att han spelade in Sabrinas videor och sedan pausade för att onanera. Och han ropar erkänn, men möts bara av tystnad och det blir pinsamt och, ja, lite dystert.

Och jag fann det till och med mycket dystert.
Kanske är det därför jag fortfarande nu, många timmar senare, tänker på det där.

Pause-knappen.
Erkänn!
Erkänn nu!

Flåsig farbro i studion.
Erkänn!

Pause-knappen.
Jag har tänkt väldigt mycket på pause-knappen de senaste timmarna.

”HON LER! KOM OCH TITTA!”

Jag skriker till Amanda i en ton som tangerar RASERI och Amanda släpper genast allt hon har i handen och rusar till platsen. Och så tittar hon på Charlie där hon strålar och säger: ”Nej, Alex. Det där är inget riktigt leende.”

Och hon går iväg, men jag sitter kvar och tittar på Charlie och jag beslutar mig för att vidhålla. Det ÄR ett leende! Okej, det är inget leende GRIN, inget ansikte som är förvridet av lycka som på gröna Lund eller så, men alla behöver väl inte le som dårar. Vissa av oss nöjer sig med att rycka lite i mungipan. Och sen är det inte mer med det. Charlie tillhör den kategorin. Hon är inte en tjej av stora gester. Charlie är subtil. När hon ler gör hon det utsökt, knappt märkbart, en krusning över läppen och så är det över.

Så är det. Sådan är hon, min Charlie.

Jag läser alla kommentarer mycket noggrant. Jag tycker att det är mycket intressant att veta vad ni tycler och tänker om saker och ting.

Ibland får man läsa kommentarer som inleds med meningen: ”Jag brukar inte kommentera, men…”

Det här inlägget är tillägnat dem. Hör upp, alla ni som aldrig kommenterar! Kan inte ni ge er till känna bara en enda gång! Det vore roligt att veta vilka ni är och vad ni tycker om bloggen. Skriv bara några rader!

Det vore trevligt. Så kan vi umgås lite här ikväll.

Det händer ibland att jag gör mig ett ärende till Visby. Storstaden! Då vattenkammar jag håret, tar på mig en ren t-shirt och roll-on under armarna. De här Visby-resorna gör att jag känner mig som folk igen. På något sätt är de mycket viktiga för mig.

Nu är jag här igen. Ringmuren står kvar, men Visby är sig inte riktigt likt. Jag kör min bil längs ringmuren och måste bromsa in för ett ekipage som kommer gående längs vägen. Det är en märklig samling människor. De bär särkar av den typ som broder Tuck bar i Robin Hood. Kvinnorna har hucklen på huvudet och trasor på kroppen. Någon har koger och pilbåge över axeln, en annan har en stor kniv fäst vid midjan. En tredje ser ut som Ivanhoe. De är orakade och ser liksom livströtta ut. Som om de sålt smedjan och tappat pengarna. Jag inser snabbt att det är Medeltidsvecka på Gotland. Hela Visby har invaderats.

Jag kör min bil mycket långsamt och betraktar de här människorna, som vore jag på safari för att se de vilda djuren. De finns överallt. Jag åker förbi en gräsplätt och där ligger de öutströslade. De ligger som man gjorde på medeltiden, ni vet, på rygg under en trädunge med nacken mot trädstammen och ena knäet i luften och det andra utsträckt mot evigheten. Och de äter som på medeltiden. En av dem äter sin baguette med frenesi, han biter inte av brödet, han sliter av det med munnen, som om han vore i affekt. En annan av dem äter ett äpple, men han äter det inte som du och jag skulle gjort det. Han äter med kniv! Han liksom skär av äppelbitarna en efter en och stoppar i munnen och tuggar och gläfser och bär sig åt. Jag hör inte vad de säger, men jag undrar om de möjligen talar latin med varandra.

Jag ska ner mot hamnen för att dricka en civiliserad kopp kaffe, men någon har bommat igen vägen. Jag undrar vad som står på. Jag tutar och då dyker ännu en broder Tuck fram. Bister uppsyn och ett halmstrå i munnen. Jo, han har det. Ett halmstrå i munnen. Han gör ett “rör inte min kompis”-tecken mot mig och säger: “HALT!” Jag blir genast rädd, särskilt som han har något som skulle kunna vara en träfärgsmålad IKEA-kniv i ett rep runt magen. “Jag ska ner till hamnen”, säger jag och broder Tuck skakar långsamt på huvudet och säger: “Här sker tornering i afton, riddare från hela landet har anlänt för att göra upp om vem som är rikets främsta.” Jag upplyser dem om att det inte är afton, utan förmiddag och att jag knappast ska störa någon om jag bara får komma förbi. Ännu en man ansluter. Han bär en underlig kopparmedaljong runt bröstet och går i övrigt klädd i något som jag skulle vilja kalla “nattlinne”. Han vandrar mot mig. Han ser inte skrämmande ut, han ser bara nyvaken ut.

“Far åstad”, säger mannen och pekar åt andra hållet. Åstad? Jag blir så häpen att jag sitter tyst en stund och bara gapar och mannen säger ännu en gång, nu med emfas: “Far. Åstad.” En vuxen man i nattlinne har just bett mig fara åstad. Jag undrar vad som händer om jag inte far åstad. Möjligen driver han en lans genom min kropp. Men jag blir så provocerad. Gatan är tom och avspärrningen är idiotisk. Och broder Tuck och nattlinnet vill att jag ska “fara åstad”. Jag kan inte hålla mig, jag säger: “Ni vet att det inte är Medeltid, eller hur. Det är bara på skoj som ni går runt och ser ut som idioter. Det vet ni, va?”

Och jag förväntar mig en upptrappning, jag anar att de ska börja tala om duell i gryningen och vifta med flaggor och sånt, men det sker inte. De blir bara så oerhört ledsna och sårade. De tystnar. Och tittar ner i marken. Och jag backar bilen och när jag ser dem stå och sparka på någon sten så skäms jag. Jag har tänkt på det hela dagen nu. Jag ångrar det där så oerhört. Det var som när man var barn och lekte med svärden och man ville att mamma skulle vara med, så man ropade JAG UTMANAR DIG och mamma bara suckade och sa att man skulle växa upp. Så kändes det, fast tvärtom, de var jag och jag var mamma och nu mår jag inte alls bra, så jag åker iväg, far åstad, till ladan, för att inte komma tillbaka.

Jag åkte bilen från Visby och på grusvägen hörde jag det där bankandet igen. Jag gick ner till Bengans lada och där stod han och hamrade och sågade.

 

Inne i ladan var det fönster överallt. På varenda ledig golvyta låg fönster. Jag sa till Bengan: ”Vad mycket fönster.” Han svarade: ”Jag har ännu fler inne i förrådet.”

 

Väggarna hade fyllts alltmer med fönster. ”Hur många fönster ska du ha upp”, frågade jag och Bengan svarade ”ja du…” och så tystnade han och tittade länge och stumt mot väggen.

 

Så gick Bengan ner på knä och smekte ett av fönstren på samma sätt som jag ibland ser Amanda smeka Charlies panna. Jag berättade för Bengan att jag var ensam med Charlie och att det vore kul om han kom förbi senare. Bengan svarade ”ja…”, men han var liksom inte närvarande i svaret. Han var inne i sina fönster. Han gick inte riktigt att nå. Jag lämnade honom och när jag vände mig om i dörren satt han fortfarande där och smekte på sin karm.

 

Charlie sov och jag tänkte: ”Låt henne sova från evighet, till evighet, amen.”

 

Men hon vaknade. På gott humör! Vi låg och busade lite. Jag tryckte henne i magen och sa ”OOOP” och då började hon fnittra och när jag såg det där fnittret blev jag så otroligt glad. Jag slet fram telefonen för att ta en bild på det, men då var leendet försvunnet. Den här bilden togs tre sekunder efter leendet.

 

Jag försökte få henne att upprepa leendet. Jag tryckte gång på gång på magen och sa ”OOOP”, gjorde stora ögon och larvade mig, men hon stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Och så tittade hon bort, liksom i ointresse.

 

Sen la jag ner henne i vagnen och då somnade hon, fastän inte riktigt. Det var en ryckig sömn, hon fäktade med armarna. Jag blev så glad över denna sömn att jag ville ta en bild och skicka till Amanda för att visa att jag har läget under kontroll. Men det där fäktande gjorde att det blev oskärpa och det såg inte alls särskilt rofullt ut.

 

Jag tog väl 30 bilder, men hela tiden fäktade hon så mycket att hon såg alldeles vild ut.

 

Till slut fixerade hon sig och då fick jag äntligen till en bild där hon låg helt still. Kanske inte så trovärdigt när jag skickade till Amanda, en bebis som ligger med handen tryckt mot egen näsa. Men jag skickade den och skrev: ”Nu sover hon så sött.” Fast då var hon ju klarvaken. Och sen började hon skrika.

Så kom Bengan och styrde upp. Han ser lite skräckinjagande ut, kanske, men Charlie blev väldigt lugn och jag stod bredvid och såg dum ut.

 

Där sitter min kompis Ulrik också. Han tittade förbi med sitt flygplan under kvällen. Landade på en äng någon kilometer bort. Det är sant! Jag tog en bild på vår uteplats. Jag brukar ta bilder på den, för den är så fin. Ser ni att vi har en ny tavla på väggen? Det är en present från Bengan.

 

Det är en zigenarkvinna, är det inte? Som sitter vid ett vattenbryn, va? Och bakom är det väl en eld? Den var väldigt fin i alla fall och passade väldigt bra där. Hur som helst. Sen kom Amanda hem och när hon kom hem så sov hon och då kunde jag säga: ”Hon har sovit hela kvällen. Det var inga problem.” Och då blev Amanda så stolt över mig. Sen gick vi och lade oss.