Amanda är tärna till sin vän Ellen när hon ska gifta sig och ikväll är de på möhippemiddag inne i Visby. Det innebär att jag har Charlie för mig själv hela kvällen. Mycket spännande! Mycket läskigt! Jag har Amandas utpumpade mjölk i en behållare och den behållaren är just nu viktigare än allt annat. Om jag tappar den i marken kan jag lika gärna ta livet av mig. Charlie har varit, hur ska man uttrycka det, ”LIVLIG” hela dagen och i bilen hem somnade hon äntligen. Och jag är så glad för det, för man såg hur trött hon var.

Nu vågar jag inte ta ut henne ur bilstolen. Jag vågar inte ens röra stolen. Jag vågar ärligt talat knappt titta på henne. Så jag öppnade bildörrarna fullständigt ljudlöst, drog fram en stol till bilen och här sitter jag nu och tittar på min lilla skatt. Vaktar henne från eventuella mygg. När hon vaknar ska hon få mjölk. Det ska jag klara av. Vi behöver inte Amanda! Vi klarar det här själv! Det här är inga problem!

Men sen får hon nog komma hem snart, tycker jag.

Charlie är ständigt på jakt efter den perfekta ställningen. Hon kan buffla i TIMMAR innan hon hittar rätt. Det handlar om främst om fötterna. Hon vill gärna ha en fot uppe vid hakan. Vi lyfter ner den och säger ”det där kan aldrig vara skönt älskling”, men då grymtar hon vilt och förtvivlat och för upp foten igen. Charlie vill helt enkelt vara med sin fot. Hon saknar den när den inte nära. Vi som föräldrar måste ha respekt för det.  

Varje gång jag ska tvätta Charlie i stjärten måste jag stå framåtlutad i duschen och hålla på. Det beror på att jag inte har någon vask här. Varför jag inte har någon vask? För att leverantören SMEG vägrar skicka mig den. Jag beställde den för sju veckor sedan, men fortfarande ingen vask. Det började med att de skickade fel vask. Den passade inte i hålet. Jag bad att få en ny vask. De svarade att jag i så fall måste dels betala för den nya och delsbetala 30 procent av den gamla vasken. Jag frågade om de möjligen var dumma i huvudet. De svarade att om jag brutit kartongen så måste jag betala dem 1.800 kronor. Jag var alldeles häpen. Jag erbjöd dem att betala tio spänn för att jag tagit bort tejp på deras kartong. Jag erbjöd till och med, fastän detvar de som gjort fel, att betala den extra frakten Men de vidhöll. Hävdade att det var reglerna. Jag förstod att SMEG var lurendrejare. Blev rådvill. Egentligen borde man bråka med dessa människor, få dem att förstå att de inte kan behandla sina kunder hursom

Midsommarafton, 1992

Coca-cola Cups femte årgång rasade på fotbollsplanen. Pappa i mål. Vi tre barn fick fem straffar var och för varje mål fick vi en Cola. Samma prestige som tidigare, men en ny boll. Pappa hade blivit svagare i kroppen och vi hade blivit äldre. Vi var tonåringar och vi sköt hårt. Vi kom därför överens om att låta den tunga läderbollen vara och istället använda oss av en lättare plastboll. Om pappa träffades av ett av Niklas hårda skott skulle han inte ta någon skada. Den möjliggjorde dessutom intressanta skruvar i vinden som ibland ställde både oss och pappa fullständigt. ”Det var med flit”, ropade Niklas efter att en boll gått i en osannolik båge över fältet och till slut letat sig in i pappas vänstra kryss.

Calle hade otur. Han missade de första tre straffarna. Det gjorde honom så frustrerad att han skrek ut sin förtvivlan över hela sjön. Han satte sig röd i ansiktet och gråtrufsig i håret vid sidlinjen och begravde händerna i ansiktet. Mamma tyckte att han såg rar ut där han satt för sig själv. Så hon smög fram mot honom, ljudlöst på barfotafötter över gräset med kameran i hand. När hon kommit tillräckligt nära tog hon bilden. Calle hörde ljudet av kameraklicket, tittade upp från sin sorg och blev vansinnig. ”Ska du ta bilder också”, skrek han så att det ekade över sjön och så reste han sig upp och sprang till skogs. Mamma gick efter och ropade på honom några gånger och till slut kom han tillbaka för att slutföra tävlingen.

Pappa såg lika outtröttligt bister ut som han gjort under tidigare år. När han släppte in ett mål visade han samma vrede och delade ut sina burkar genom att motvilligt säga: ”Väl skjutet.”

Men han kastade sig inte längre när skotten kom. De låga bollarna valde han att försöka nå med fötterna. Och mellan skotten ropade han ibland: ”Jag måste ta igen mig lite” och lutade sig mot en av stolparna.

Midsommarafton, 1997

En gnistrande vacker dag på torpet. Så vindstilla att inte ens asparna orkade rassla där borta vid båthuset. Det var förhållandevis myggfritt efter ett regnväder under natten. Ett regnväder som också hade gjort planen frisk och fuktig, men inte hal. Perfekta förutsättningar för Coca-cola Cups tionde årgång. En tävling som dessutom var fylld av mer prestige än någonsin. Pappa hade psykat oss i flera dagar. ”Det vore väl pinsamt om ni inte satte alla fem bollarna i mål på en 77-årig farbror som mig. Det vore väl lite genant, kanske. Eller vad säger ni, pojkar?” 

Jag hade köpt nya fotbollsskor som skulle premiäranvändas under Coca-cola Cup, ett par Adidas Panther med dobbar som gav ett osannolikt bra fäste i gräset. Calle hade skottränat i smyg. Han trodde att han var oupptäckt, men det var han inte. Han sa att han skulle ta en promenad bort till dammen, men jag misstänkte genast något när jag såg att han hade fotbollsskorna på sig. Så jag följde efter honom och kunde se hur han stod och pricksköt mot en av ladans väggar på andra sidan tomten.

Vi gick i samlad tropp ner mot fotbollsplanen. Pappa med plastbollen i ena handen och 18-packet med Coca-cola i den andra. ”Få se nu då, om dina nya skor hjälper dig”, ropade han och gjorde sig beredd för första omgången.

Det gjorde de. Jag satte den första straffen med ett distinkt skott i högra hörnet. ”Väl skjutet”, sa pappa och plockade fram Cola-burken. ”Vill du att jag ska skjuta lösare nästa gång?” frågade jag pappa men han valde att inte ens svara på den tråkningen. ”Näste man”, ropade han och så var det Calles tur.

 Vi hade en ny målbur. Den förra var för bred och pappa kunde inte längre röra sig i sidled särskilt bra. Det nya målet var lite högre och smalare än förut. Pappa kunde stå mitt i målet och med ett enda steg nå ut med händer eller fötter mot stolparna.

Efteråt var pappa trött och behövde vila lite före midsommarlunchen.

 

Midsommarafton, 2002

Det fanns en försänkning i marken på torpet. Denna avsats löpte som ett streck över hela tomten. För att ta sig förbi den fick man ta ett litet skutt eller ett längre kliv. Sedan några veckor tillbaka vågade pappa inte längre ta sig förbi den där försänkningen. Han var rädd för att ramla och slå sig. Vi försökte bygga en ramp som han kunde hålla sig i, men han vågade ändå inte riskera det. Han stod framför den några gånger och funderade på saken, men sa ”äsch, jag skiter i det” och så gick han tillbaka upp till uteplatsen. Han kände sig för osäker på benen, sa han. Det här gjorde att pappa avskärmades från vissa ytor på tomten. Han kunde inte längre ta sig ner till sjön eller bastun. Och där nere fanns också den fotbollsplan där vi varje år spelade Coca-cola Cup.

Vi uppfattade det som ett stort bekymmer. Det handlade inte längre om prestige, brödrarivalitet eller en vilja att bevara traditioner. Det var ingen av oss som pratade om det öppet, men vi insåg alla att Coca-cola Cup blivit en manifestation av pappas kamp mot tiden. Och vår kamp för den tid vi hade kvar med honom. Det år vi inte längre arrangerade Coca-cola Cup hade vi alla förlorat. Så kände vi. ”Coca-cola Cup ska spelas till varje pris”, hade pappa sagt en gång i tiden. Det vettigaste hade möjligen varit att ställa in arrangemanget och minnas det som en vacker del av vår barndom, men det accepterades inte av någon, varken av oss eller av pappa. Vi bestämde oss för att flytta spelen upp till den lilla gräsplätten vid ingången till huset. Vi tog höjdhoppsställningen som stod inne i ladan och ställde upp som målbur. Spelen kunde börja.

Målet var nu så litet att det framför allt handlade om att pricka bollen i någon av de luckor som pappas kropp inte täckte. Calle gjorde mål på första skottet, jublade och pappa gjorde vad han kunde för att se butter ut. I själva verket var han, precis som vi, oerhört glad och kanske till och med lättad över att vi stod här igen och delade ut burkar till varandra. Calle gick fram för att ta emot priset, men utdelningen var inte lika högtidlig som den en gång varit. Pappa orkade inte böja sig för att ta upp burken, så Calle fick göra det själv. De tog i hand och Calle visade priset för publiken och mamma applåderade där uppe på trappen.

Efteråt, när alla burkarna var utdelade och det stod klart att Calle hade vunnit, satte vi oss tillsammans på uteplatsen och drack en öl. Pappas ögon var trötta.

”Jag undrar hur länge jag kommer orka göra det här”, sa pappa.

”Det kommer du orka i många år till”, sa Calle.

Och pappa gjorde den uppgivna gesten med handflatan i vädret som han alltid gjorde när han kände hopplösheten komma krypande. 

Midsommaraftons morgon, 2003

Mamma hade samlat alla barnen till familjerådslag hemma i lägenheten i Farsta. Det var en besvärlig sak att göra nu för tiden. Niklas bodde i Hagfors i Värmland tillsammans med sin fru Ninni. Jag hade flyttat hemifrån och jobbade dubbelt, både som journalist och översättare av filmer. Och Calle arbetade kvällstid som bartender. Det var sällan vi samlades allihop.

Alla deltog i mötet, utom pappa som låg och sov på sitt rum. Mamma bjöd på starkt kaffe och kaviarmackor. Vi var alla morgonrufsiga och långsamma i rörelserna. Nyuppstigna och uppryckta från våra respektive hem. Tanken var att vi allihop skulle åka till torpet så tidigt som möjligt på dagen, för att inte komma fram för sent. Men dagarna innan hade det mer och mer gått upp för oss alla vilket projekt det skulle innebära att ta pappa till torpet. Bekymmer efter bekymmer tornade upp sig. Alla hade med pappas ålderdom att göra.

 Han kunde inte gå i trappor längre, vilket innebar att han inte skulle ha tillgång till sovrummet där uppe. Det kunde vi ordna genom att installera honom i gästrummet på nedervåningen. Och vi kunde enkelt ta med rollatorn i en bil så att han kunde ha den på torpet. Men mellan varje rum fanns det trösklar som pappa inte skulle kunna ta sig över med rollatorn. Och utomhus, bland stenar och grästovor, skulle han inte kunna manövrera den över huvud taget. Dessutom var toaletten inte handikappanpassad, vilket innebar att han inte skulle kunna använda den utan vår direkta assistens. Vi stod inför en sommar där pappas minsta rörelse skulle vara beroende av oss. En sommar där pappa inte skulle kunna bada i sjön, inte basta, inte ro ut med ekan och lägga nät, inte gå bort till dungen uppe vid ån och plocka liljekonvaljer till mamma. Han skulle tvingas avstå alla de saker som gjort att han älskat det där stället i så många år.

                      ”Jag tycker inte om det, men jag tror att vi får ge upp planerna på att åka till torpet med pappa”, sa mamma. Och vi andra sa ingenting, rörde i kaffet utan att lyfta blickarna. Men vi förstod att hon hade rätt. Beslutet fattades snabbt under detta familjerådslag där familjens överhuvud inte deltog. Jag hatade att ta beslut över pappas huvud på det sättet. Som om han vore ett litet barn.

Vi väckte pappa och resonerade kring det med honom. ”Jaha. Då har jag sett Värmland för sista gången”, sa pappa till oss där han låg i sin säng och vi svarade omedelbart ”Nej nej nej, pappa, inte alls. Du är tillbaka i Värmland nästa sommar.”  Både vi och pappa visste nog att det var en lögn som fick oss att må lite bättre. 

Vi gjorde vad vi kunde för att göra midsommaraftonsfirandet i en lägenhet i Farsta till en fest. Vi köpte sill, brännvin, köttbullar och prinskorvar. Calle stal blommor från kommunens rabatt nere vid torget och placerade på bordet. Vi donade med att skapa stämning, men pappa var trött och låg mest i sängen. Jag, Calle och Niklas kom ibland in i hans rum och småpratade med honom. ”Det är sorgligt att vi inte är i Värmland. Vi skulle ju spela Coca-cola Cup”, sa pappa. Och vi stod omkring honom och gjorde vad vi kunde för att försäkra honom om att det inte spelade någon roll, att det viktigaste var att vi var tillsammans, att vi nu skulle ha ett fint midsommarfirande ihop. Men det gick inte att trösta pappa. Han grät, snörvlade och torkade sig med en av de många näsdukarna som låg utspridda i sängen. ”Coca-cola Cup tar bara en paus. Den kommer tillbaka”, sa Calle och vi andra instämde. Pappa låg i sängen och tittade i taket med sina glansiga gråtarögon. ”Jag vet inte …”, sa pappa, men så avbröt han sig. Han lyfte huvudet och tittade på oss barn där vi stod omkring honom. Med svag men bestämd röst sa han: ”Nej. Coca-cola Cup tar ingen paus. Tävlingen ska avgöras idag. Här i lägenheten.”

Plötsligt fanns det en glöd i pappas ögon. Jag kunde göra vad som helst för att se till att den inte försvann. Självklart skulle vi spela Coca-cola Cup här i Farsta. Det här var en tävling som gick av stapeln TILL VARJE PRIS. Genast började vi smida planer. Var skulle tävlingen äga rum? Hur fick vi tag på en boll? Vad skulle kunna utgöra en fungerande målbur?
                      Sen gick allt fort. Calle sprang ner till affären och köpte Coca-cola, jag och Niklas ordnade fram en plastboll av en granne och vi möttes igen efter 30 minuter. Pappa kom utrullande från sitt sovrum. Han var klädd i morgonrock och hans gråa hår stod åt alla håll.

”Då vill jag hälsa er varmt välkomna till Coca-cola Cup”, sa pappa och vi bockade och sa ”tack så mycket”. Mamma stod i köksdörren och övervakade leende tävlingen samtidigt som hon höll ett öga på köttbullarna.

Dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet fick bli mål och vi ställde oss på två meters avstånd för att skjuta. Pappa fick hålla i sig och då kunde vi avlägsna rollatorn från honom. Och så sköt vi.

Ryggen var krokigare och andningen mer oregelbunden, men den bistra uppsynen när pappa levererade en Coca-cola efter ett insläppt mål var exakt likadan som den var för sjutton år sedan då pappa stod på gräsplanen vid torpet och högtidligt förklarade den första Coca-cola Cup invigd.

”Väl skjutet”, sa pappa och vi bockade och tog emot burken som vi genast visade upp i triumf mot mamma.

Jag och Calle satte en straff var, men Niklas vann med två. Sen gick pappa och lade sig för att vila igen.

”Det var fint”, sa pappa till Calle när han hade lagt sig ner i sängen igen.

”Ja. Det var fint”, sa Calle.

Vi hade än en gång vunnit kampen mot pappas ålderdom. Mindre än en månad senare dog han på Södersjukhuset i Stockholm.

Ni har i kommentarsfältet bett mig berätta vilka bloggar jag läser. Jag kan berätta att jag inte läser bloggar längre. Jag hittar helt enkelt inte några intressanta. Kanske är det jag som letar dåligt. Kanske är det helt enkelt så att bloggvärlden består av unga modetjejer som skriver om ”dagens outfit”.

Det finns bara en blogg som jag läser och den läser jag flera gången om dagen och det beror på att jag tycker att det är Sveriges roligaste just nu. Den finns att läsa HÄR.

Jag ligger i min solstol och betraktar Amanda och Charlie, de två kvinnorna i mitt liv. Amanda viftar bort en fluga som hade NERVEN att sätta sig på Charlies arm. CHarlie brydde sig dock inte nämnvärt om flugan. Hon ligger nämligen och funderar på om hon ska börja skrika eller inte. Hon tycks inte riktigt kunna bestämma sig, så hon ligger kvar där tyst men lite mörk i blicken och fnular på saken.

Jag har satt mig ner för att svara på alla mail jag fått efter Sommar-programmet. Jag har fått över 200 mail. 500 kommentarer på bloggen. Aldrig någonsin har jag gjort något där responsen varit så stor. Det är helt fantastiskt. Jag minns hur rädd jag var där i studion. Det sista producenten var innan han placerade mig vid micken var: ”Tänk inte på att en miljon människor lyssnar.” Och jag satte mig och så kom Sommar-melodin igång, inledningen av den tycker jag låter som ett fall från hög höjd och så kändes det också. Och så tändes grön lampa i studion – LIVE – och jag hörde min egen första inandning och så började jag.

Det var fasansfullt de första tio minutrarna. De sista 80 var det roligaste jag gjort.

Jag tar en promenad med Charlie, vandrar fram längs grusvägen som leder ända från vår lada till stenugnsbageriet. Plötsligt hör jag ekande ljud av hammare mot spik. Det är någon som bygger någonstans i dalen. Jag följer efter ljudet och upptäcker snart att det kommer från en stor lada en bit ut på ängen.

 

Jag vandrar in och ser fönster. Fönster i alla dess former och färger. Det är en fönsterälskare som slagit till, den här personen är på väg att utrota ladans väggar och ersätta dem med fönster. Jag går fram till väggen och ser markeringarna i träet. Den här mannen är inte färdig. Fler fönster ska in. Det ska vara fönster överallt.

 

Det känns på något sätt religiöst här inne. Man skulle vilja ha rökelse och ett altare där man snabbt kan knäfalla, nysa en bön och sedan ta itu med sysslorna. Plötsligt kommer byggherren in. Han står bredbent vid dörren, har bar överkropp, jag bländas av kvällssolen och ser inte vem det är. Jag blir plötsligt rädd. Men så tar han ett steg in och säger: ”Hej, Alex.”  Och jag kisar, håller en hand för solen och tänker: ”Naturligtvis. Det är bara en person som är förmögen att göra en sån här grej. Det är svärfar Bengan.”

 

Jag frågar Bengan vad han gör. Han säger att han sätter in fönster. Jag frågar vad det ska bli. Bengan står tyst och tittar upp och smakar på sin egen tunga en stund och säger slutligen: ”Jag vet inte riktigt.” Och så går han bort mot en vägg och säger: ”Men jag ska sätta in fler fönster. Jag är inte färdig än. Fler fönster ska in.” Och så går han ut för att hämta en slip. 

 

Vi bjuder över grannarna och så äter vi kräftor. Svenska signal blandat med färska turkiska, som inte var så dåliga alls. Men svenska signal, herregud, ja, det var gott. Men vi drack ingen nubbe, för den nubbe vi hade i köket har försvunnit när vi var borta.

 

Sen tar jag en promenad bland ägorna. Så här ser ladan ut bakifrån. Den är väldigt stor, den här ladan. Jag brukar gå runt i den och känna på träet och drämma till balkar för att känna om de är bärande. Jag kan inte avgöra om de är bärande eller inte genom att drämma till dem, men det känns mycket bra att gå runt och göra på det där sättet. 

 

Nere i trädgårn blir det plötsligt dimma. En ofattbar dimma. Och jag står där med öppen mun och häpnar inför denna dimma och tar bild efter bild på den, men jag vet ju hur det kommer att bli. Man tittar på bilderna sen och den där MÄKTIGA dimman syns inte alls på bilderna, så när man ska visa för kompisarna säger de bara ”jaha, oj” och inget mer. Och jag tar bilder på denna dimma för er skull, i min telefon finns nu 25 bilder dimma, men ingen blir riktigt bra. Den här är väl okej. Men tänk er den gånger 10 och då har ni den egentliga dimman. 

 

Den här var också okej. Det var nästan så att man önskade att det var krig, för på den här platsen, i den här dimman skulle man vilja se ett slag, inte sant. Man vill höra ljudet av hästhovar mot lera, lansar som dras, någon som skriker ”ROMA VICTOR” och 200 000 människor som ropar sitt bifall och anfaller från vänster och från höger kommer vildarna med stripigt hår och knölpåkar och precis rakt framför mig ryker de ihop i en fruktansvärd smäll. Många människor dör här idag.

Ja. 

Och sen gick jag hem och lade mig. 

Diskussionerna fortsätter strömma in i kommentarsfälten rörande den så kallade “kaffebilden”. Jag är väldigt glad för omtanken, även om jag just i det här fallet känner att er or inte var riktigt befogad. Särskilt med tanke på att den där bilden var arrangerad. Vi satt inte och tittade på folk. Charlie drack inte en Cola. Och kaffet i koppen var sedan länge inte bara avsvalnat utan direkt kallt. Men jag gillar det här ändå. Ni har erfarenhet och ni vill bara komma med goda råd. Tack!

Nå! Det var inte det jag ville tala om. Jag ville tala om att jag faktiskt måste informera er om att jag hade fel när jag skrev att barnvagnsförare inte hälsar på varandra när de möts i Stockholm. Jag har under ytterligare promenader upptäckt att det finns ett förfinat system kring detta och att det visst kan hända att hälsning äger rum.

Jag som man hälsar endast på andra barnvagnsförare om vederbörande också är en man. Inga stora gester, man vevar inte med handen och man stannar absolut inte och kallpratar. Man nickar alldeles kort och går vidare. Män hälsar däremot aldrig på kvinnor. Kvinnor hälsar heller inte på kvinnor. Det är alltså endast om en man möter en man som denna hälsning sker.

Utom vid ett tillfälle och här kommer det intressanta. Om de mötande barnvagnarna är av samma märke så hälsar man. Det sker inte alltid, men det är alltså förekommande. Och då slås man-man-regeln ur spel. Rör det sig om samma märke på barnvagnen så kan man hälsa oavsett kön och omständighet.

Här på Gotland hälsar alla. Oavsett vilket.

Jag hatade att vara i Stockholm, vet ni varför? Alla baciller! Alla människor som böjde sig fram, sa ÅÅÅ och började tafsa på Charlies kropp. Här är det visserligen smutsigt. Men det är ändå rent från virus. Därför åkte vi tillbaka till vår älskade lada här på norra Gotland. Titta på den! Är den inte ljuvlig. Jag har svenska signalkräfror i kylen och när mörkret faller ska jag tända de där lamporna ni ser och servera med kryddost och västerbottenpaj. Jag kan ta bilder om ni vill. 

Hörrni allihop! Har ni det trist på jobbet? Vanntrivs ni där ni är? Var glada att ni inte är på gotlandaflyget! Här är det liv!