Säg nu ärligt. Är vi lika varandra, jag och Charlie?
av
Det gläder mig mycket att teve-kanalerna gratulerat Charlies ankomst med officiella presenter. Häromdagen kom TV4:s hotshot executive producer Matilda Snövall med fin present från kanalen i form av ett par bebisskor. Och igår anlände Kanal 5:s representant Sara Goldensohn med en mycket rolig liten tröja. Kanalens devis ”roligare TV” blev plötsligt ”roligare bebis”. Jag tyckte det var mycket roligt. Nu undrar jag bara – var håller TV3 hus? Programchef Anders Knave har inte hört av sig över huvud taget.
Stor sak idag! Vi har börjat med bröstmjölksersättning. Varje kväll vid 23 ska Charlie enligt barnmorskans rekommendationer få sig en kyss av denna vätska och det fina i kråksången är naturligtvis att det är jag som håller i flaskan. Det är väl lika bra att erkänna – jag har känt mig lite förminskad under de senaste dagarna. Jag har känt mig onödig som en svanskota. Charlie skriker och jag försöker trösta, och jag vaggar och säger “såja” och kallar henne “älskling” och sjunger en sång, men hon är otröstlig och Amanda säger “jag tar henne” och så visar hon tutten och då upphör Charlie omedelbart med allt skrik och larm. Hon blir alldeles förtjust och tystnar genast. Jag är avundsjuk på Amandas tuttar. Jag vill också ha sådana. Amandas tutte är ett supervapen, om jag vore i en serietidning skulle hennes bröstmjölk vara en superkraft som är mig övermäktig. Jag kan aldrig besegra henne. Därför har jag i stor hemlighet hatat Amandas bröst en smula.
Men nu! Nu kan jag också göra Charlie tyst och lycklig. Jag har en flaska! Det känns underbart, för nu blir jag åter meningsfull i det här föräldraskapet. Nu slipper jag bara stå vid sidan om och fråga Amanda om hon vill ha ett glas vatten. Och jag tar min uppgift på allvar. Måttar noga med pulvret i flaskan. Strukna mått! Det måste vara strukna mått! Jag känner på vattnet. Är det svalt nog nu, nej, bäst att vänta lite till. Ibland vill Amanda hjälpa till, så hon börjar dona med kastruller, men då ryter jag: “Låt bli den där!” För det här är min operation, jag äger den från start till mål. Jag är så glad att den finns. Jag är glad. Jag ÄR någon. Charlie behöver också mig. Litegrann.
Jag ber Pontus Gårdinger berätta om när han vann en miljon och Pontus viftar argsint med handen och säger “äh, den där gamla storyn”, men jag säger att mina bloggläsare kanske inte har hört hur det gick till och vad du gjorde av pengarna och Pontus svarar “nähä, men då får de väl leva i ovetskap, då.”
Men Amanda ber snällt. “Snälla, Pontus, kan du inte berätta. Vad hände egentligen. Du var med i en pokerturnering?”
“Ja, det var en pokerturnering”, säger Pontus. “Det var en turnering för riktigt duktiga spelare, för proffs, och så ville de krydda upp alltsammans med några kändisar. För att få lite FLÄRD”, säger Pontus och levererar ett pimpinett leende och gör en elegant gest med handen som jag uppfattar som självironisk. “Förstapriset var en miljon kronor. Jag kan ju inte spela poker, men jag tyckte det skulle vara roligt att åka utomlands och sola vid en pool på ett lyxhotell i några dagar, så jag ställde upp. Och turneringen började. Jag hade väl tur eller något. Jag gick hela tiden vidare och blev lika överraskad varje gång jag slog ut något etablerat proffs. Och jag märkte att de där proffsen blev alltmer irriterade, jag gick in och vann och det var alldeles som om jag därmed spottade på deras sport. Jag har tänkt mycket på det där, varför jag bara vann och vann. Ni vet hur det kan vara i fotboll, om en riktigt bra forward kommer med bollen och har bara en back kvar att finta innan han sätter den i nättaket. Och han gör en kroppsfint, han tar ett steg till vänster och rycker sedan snabbt till höger. En normalgod back tar första steget till vänster och blir sedan förbisprungen. Men det kan hända att backen är så jävla dålig att han inte ens upptäcker finten. Och han står helt enkelt kvar. Och forwarden springer rakt in i honom. Backen är så dålig att han blir bra. Så tror jag att det var för mig. Jag var den där dåliga backen. Jag gick inte på deras finter, för jag uppfattade dem inte. Så jag vann alltihopa. En miljon kronor. Rakt i handen. Skattat och klart.”
“Vad gjorde du med pengarna”, frågar jag och Pontus svarar “äh”. Jag har hört om vad Pontus gjorde med sin vinst, men vill ändå dubbelkolla. Enligt historien ska Pontus sedan ha satt sig på planet hem till Stockholm. Innan planet lyfte hade han bett om att få säga några ord till den smockfulla kabinen i högtalarsystemet. “Hej, mina damer och herrar. Jag heter Pontus Gårdinger. Jag har vunnit lite pengar i en pokerturnering och skulle gärna fira detta tillsammans med er under resan. Därför bjuder jag på allt ni beställer under hela resan. Drick allt ni kan få i er – det är jag som betalar. Och det blev klang och jubel och skål och när flygresan var över betalade Pontus 90 000 kronor till SAS-värdinnan. I kontanter. Jag frågar Pontus om det stämmer och han tittar på mig och säger: “Jag vill ha någon att fira med.”
Och sen då? Vad gjorde han av resten av pengarna? Pontus hade hört att om man är riktigt rik så gör man av med massor av pengar på välgörenhet. Så han reste på ett kändisjippo till Åre, där det auktionerades ut kändisprylar och pengarna gick till svältande barn. Där fanns en skidoverall som Ingmar Stenmark vann världskuppen med på 80-talet. Budet låg på 5 000 kronor – Pontus skrek: “Jag ger 40 000 kronor!” Han fick den. Och han fick en Anja Pärson-hjälm och ett par längdskidor som Björn Dähli eller någon vunnit VM med. Och så reste han hem. Och då var pengarna nästan slut. “Jag köpte en bil också. En SAAB. Det var allt. Så var det med den saken”, säger Pontus och sätter sig i sin bil och reser tillbaka till Visby.
Pontus Gårdinger kom förbi i en Saab 900 cab, exakt den ljuvliga typ som Seinfeld åker runt i. Han tittade snabbt till Charlie, sa ”vad fint” och så satte han sig på en pall och frågade efter en kopp kaffe. Jag frågade varför han bar luva i 25-gradig
värme och Pontus svarade att ”ibland känner jag starkt behov av att bära luvmössa”. Jag försökte kallprata, men Pontus var ointresserad. Han sa hela tiden ”säger du det”, men det märktes att han inte lyssnade. Så fick han sin kaffe och blev människa igen. Han berättade att han var bakfull som en örn. Det var hans ordval, inte mitt. Som en örn. Jag bjöd honom på en
macka som han snabbt satte i sig. Jag frågade om han var hungrig som en gnu och då nickade han mellan tuggorna. sen gav jag honom en öl och då blev han genast glad som en lärka. Och så berättade han historien om när han vann en miljon och den ska jag berätta för er så fort jag har datoruppkoppling så att jag slipper sitta här som en idiot och knappa in mina inlägg som SMS i min telefon.
Brorsan: Ler hon något än då?
Jag: Jag vet inte. Jag tror det.
Brorsan: Tror det?
Jag: Det ser ut som att hon ler ibland. Men hon kanske bara hade en gas i magen som släppte eller något.
Brorsan: Hon ska väl börja le snart?
Jag: Ja. Barnmorskan sa att hon kan börja le när som helst. Hon sa att bebisarna härmar sina föräldrar, så om man ler mycket mot dem, så kommer de börja le tillbaka.
Brorsan: Ler du mycket mot henne?
Jag: Hela tiden!
Brorsan: Okej, men du… Visar du tänderna när du ler?
Jag: Visar tänderna?
Brorsan: ja. Grinar du med öppen mun eller ler du med munnen stängd?
Jag: Inte vet jag. Jag ler bara.
Brorsan: Du vet inte?
Jag: Nej. Jag har inte tänkt på det. Hur så?
Brorsan: Försök att hålla munnen stängd. Annars kan det får motsatt effekt.
Jag: Vad pratar du om?
Brorsan: När Charlie får se dina tänder så kanske hon aldrig mer kommer att le.
Jag: Sluta.
Brorsan: Ha ha!
Jag: Okej.
Brorsan: Det blir hennes första trauma i livet. Ha ha ha!
Jag: Var det allt?
Brorsan: Ja. Måste sticka. Hej.
Jag: Hej.
Jag skulle göra mig en kopp kaffe och tänkte lyxa till det lite med varm mjölk, lite café au lait, sådär. Jag satte på en kastrull och plötsligt började Charlie skrika och leva runt och jag tog hand om henne, glömde kastrullen och när jag sedan kom tillbaka till köket var mjölken lite bränd. Först blev jag arg på mig själv Men sen blev jag fascinerad. Titta på mjölken. Har ni sett något så konstigt?
Det händer att Charlie skriker. Det sker alltid på samma sätt. Hon ligger först lugn i sängen. Och sedan, från ingenstans, skrynklar hon i ihop sitt ansikte i fullständig tystnad. Hon ligger så en stund, alldeles stilla, fastfrusen i sin grimas. Hon påminner om den frustrerade matadoren i Ferdinand precis innan han får spel och sliter upp sin overall och visar blomman på bröstet för tjuren som bara sitter där och latar sig.
Och så briserar Charlie. Som hon kan skrika! Hon paralyserar ju våra liv med det här skriket. Allt annat som vi har planerat får stå åt sidan tills det tystnar. Hennes skrik styr våra liv. I början kände jag viss frustration. Herregud, middagen är JUST klar och så börjar hon skrika. Det kan inte vara sant! Men nu har jag lärt mig något viktigt. Det är bara att gilla läget. Man behåller sitt fullständiga lugn och gillar läget. Inget att göra åt. Så kan det vara.
Jag känner mig som en ny människa. Varje gång Charlie skriker så tar jag lugnt och bekymmerslöst upp henne och så nynnar jag för mig själv en låt som jag inte nynnat på länge:
Man måste gilla läget.
Gilla-la-la-la-läget.
Gilla läget
Gilla-la-la-la-läget.
Den här insikten var viktig för mig, förstår ni vad jag menar?
Jag tar en titt på Blogportalens lista över de mest eftersökta termerna i bloggosfären och blir lite förvånad över att Charlie Schulman synes vara så intressant för så många människor. Och att de flesta verkar tycka att det är en så förträfflig bebis. Hon är både ”superbegåvad” och ”så jävla härlig” och ”sötast i landet”.
God morgon, kära läsare. Hoppas ni sovit gott. Jag förstår att det inte intresserar er, men eftersom jag inte vet vem jag ska vända mig till, så gör jag det här. Jag har lite problem med bloggen. Jag kan inte lägga upp bilder på bloggen för jag har förbrukat maxantalet bilder per månad. Skulle någon på Aftonbladet kunna tänka sig att öppna den kranen till mig? Dessutom försvinner inlägg utan förklaring Saker som jag skrivit och publicerat avpubliceras och hamnar i någon kö. Kan detta avhjälpas? Tack!