Det är mörkt och natt. Amanda sover och det gör Charlie också. Ibland skriker hon till, gör en ansats att börja tjuta, men glömmer snart vad det var hon vad så ledsen för och fortsätter snusa.
Jag talar alltså om Charlie nu, inte Amanda. Det förstod ni kanske.
Jag sitter vid datorn och arbetar med manuset till “Sommar”. När jag vill göra det lite festligt för mig dricker jag kaffe ur whiskyglas. Jag tycker det känns lite “glammigt” eller vad man ska säga. Och så har jag tagit fram lite starkt till det. Det sa alltid brorsan förr om åren, att man har ett ohälsosamt förhållande till alkohol om man tar fram hela flaskan till bordet. Om man inte ens orkar bemöda sig att gå till köket för påfyllning, då är man illa ute. Jag tror inte på det där. Men jag tänker ganska mycket på mitt drickande ändå. Jag har gjort det under det senaste halvåret. Jag kartlägger det i minsta detalj. Allt började när jag läste P.O Enquists memoarer i vintras. Han var alkoholist, men väl maskerad sådan. Han kunde föra sig i salongerna trots sitt beroende. Det var drabbande att läsa – jag trodde naivt nog att alkisar var dem som satt på bänkarna och skränade. Därför kändes de så fjärran mig. Men så är det inte. Alkoholisterna finns vid middagsborden bland våra vänner. Kanske är min bästa vän alkoholist utan att jag vet om det. Kanske är jag det. Jag minns en kväll i april. Jag hade jobbat otroligt hårt. Flugit till Luleå fram och tillbaka, talat om min bok, sedan hållit en föreläsning om något annat i Skåne och sedan flugit tillbaka till Stockholm. På kvällen skulle jag äta middag med min chef Jan Helin och min före detta chef Olof Brundin. Jag minns i taxin på vägen dit, hur jag önskade att de skulle vilja ta en whisky före maten. Jag var så otroligt sugen på stark, stark sprit att bränna bröstet med. Och när jag kom fram till krogen och jag såg att de redan satt där med en whisky, alltså, jag kan inte beskriva lyckan jag kände. Det var eufori.
Och jag funderade på det sen. Det kan väl inte vara vettigt?
Jag har talat många gånger om detta med min psykolog, som var alkoholist en gång i tiden. Jag har redogjort för mina alkoholvanor och för min oro, och han har lugnat mig och sagt att mitt drickande dels inte går att jämföra med en alkoholists och att jag dels inte har en “alkoholists speciella natur”. Jag invänder. Jag berättar att så fort jag blir sugen på att dricka ett glas vin så skäms jag i någon mening. Han säger att jag inte ska oroa mig, han säger att det finns ganska många saker som jag måste ta itu med, men drickandet är inte ett av dem.
Just nu måste jag ta tag i mitt Sommar-manus. Jag har suttit hela dagen med det här. Vet ni hur mycket jag har skrivit? Två rader. Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag säger till Amanda att jag “tappat det”, men jag säger det poserande, mest för att höra hennes protester och hon upptäcker det genast och säger att jag ska sluta dumma mig. Jag vill inte sitta här. Jag vill ligga med Charlie och Amanda i sängen. Lyssna på deras andetag. Jag är så glad att jag har en egen familj. Den ska jag ta hand om tills jag dör. Som pappa gjorde.
Pappa älskade kräftor. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket han njöt av en tallrik egenkokta svenska flodkräftor. Mest av allt älskade han rom. Det är ju inte alla kräftor som har rom. En av tio kanske. Det var alltid en stor sak att få rom i sin kräfta när vi åt som barn. Den lyckliga runt bordet som gjorde den ljuvliga upptäckten ropade “ROM!”, som BINGO i en Bingo-hall, och övriga familjemedlemmar svarade med muntra tillrop. Bravo! Härligt! Och så satte man i sig detta det godaste av goda. Men pappa. Varje gång han fick rom i sin kräfta sa tystnade han och så gav han kräftan med lycklig blick till mamma. Och mamma blev så glad. Och vi barn som såg det här blev också glada, för det var så mycket kärlek i det där. Jag har tänkt på det där en del. Som pappa var med rommen i kräftorna. Så vill jag generellt vara för min familj, för Amanda och Charlie.
Det är ju kräftpremiär snart. Jag längtar efter den. Frågan jag genast ställer mig: är det kräftorna jag längtar efter eller är det supen?
Bloggportalen, så heter Sveriges största paraplysajt för landets bloggar. Där har de en topplista över ”bloggvärldens mest sökta ord” som alla läser. Tack vare er så kan jag berätta att Charlie Schulman är mest sökt i hela Sverige. Fler folk säker på Charlie Schulman än på ”sex” – det är nog första gången någonsin som ”sex” trillat ner till plats nummer två. Vilket förvisso också säger något om den bloggvärld jag befinner mig i. Jag är så stolt. Charlie Schulman – sötast i landet! Tack för er hjälp. Får man be om en tjänst till? En liten, liten tjänst till.
