Det finns få bloggar jag läser regelbundet. Magnus Ugglas är en av dem. Han är fullständigt briljant i sina iakttagelser. Om ni är intresserade av att läsa den, så kan ni gå in HÄR. För er andra så vill jag visa filmen vi spelade in när han var på besök. Det var en stor ära att få erbjuda Uggla den traditionella fredagsdrinken.

Jag har en vän som heter Sigge Eklund. Vi var i Köpenhamn för några månader sedan för att arbeta ostört med ett projekt. Lite då och då ringde han hem till sin ljuvliga fru Malin och pratade sedan några ord med sina söner. Jag hörde ju bara ena sidan av samtalet och måste säga att det lät rätt underligt alltsammans.

Sigge sa “bra” mellan varje mening. Som en besatt. Det kunde låta så här:

“Jag älskar dig…bra…Jag är i Köpenhamn, bra, i Danmark…bra….bra… Bra! Jag saknar dig…bra, bra, bra. Jag kommer hem imorgon, bra…bra….BRA! Jag måste lägga på nu, bra. Imorgon äter vi pannkakor, bra. Jag älskar dig, bra. Bra! BRA! Hej då, bra.”

När Sigge lade på luren frågade jag vad i helvete som pågick och Sigge berättade att hans son hakat upp sig på ordet bra. Han säger hela tiden “säg bra” och då måste Sigge säga “bra”, för om man inte gör det så blir sonen alldeles tokig. Som en tvångstanke. Om han inte hör ordet “bra” så går jorden under.

Vid något tillfälle, berättade Sigge, hade han glömt bort att säga bra när han lämnade sonen på dagis. Sigge vandrade mot bilen och hörde hur något slog mot fönsterrutan bakom honom. Det var sonen som förtvivlat tryckt kind, näsa, mun mot fönsterrutan. Alldeles utom sig. Trots att det var ett tjockt glas hörde Sigge det olyckliga vrålet: “HAN SA INTE BRA!”

Sigge vinkade och skrek för allt rösten bar: “BRA!”

Då lugnade sig sonen och traskade in för att leka med lego.

Är inte det alldeles förtjusande. Håller ni inte med? Var inte det en underbar historia? Säg bra.

Världens sötaste sommarbostad. En grill som fräser flinta. Världens härligaste dotter som snusar i sin vagn.  Och världens vackraste och mest ljuvliga fästmö. Livet är just nu helt underbart. 

1. Grillkväll! Härligt! Fixa marinad, sätta på potatis, i med grillkolen. Wow, vilken kväll!

 

2. Å nej! Helvete. Jag har glömt att köpa tändvätska. Nu får jag aldrig igång glöden.

 

3. Men vänta lite! Det finns ju faktiskt ett sätt!

 

4. Fram med en urdrucken vinflaska. Ta fram den med ett leende, för det här med matlagning är ju roligt!

 

5. Ta fram en gammal tidning. Gör det med något som liknar ett hånskratt.

 

6. Riv ur ett uppslag och rulla sedan ihop det på längden.

 

7. Titta, du har nu ett tidnings-snöre, skulle man kunna säga.

 

8. Knyt tidningssnöret runt flaskan. Knyt ganska hårt.

9. Gör om samma sak fyra eller fem gånger!

 

10.Tryck ner vinflaskan i mitten av grillen. Bygg på med kol runt om flaskan så att det ser ut som om flaskan stuckits ner i ett litet berg av kol.

 

11. Dra sedan försiktigt upp flaskan och håll kvar tidningssnörena, som därmed ska skapa ett rör ner till grillens botten.

 

12. Titta! Ett rör!

13.Tänd en liten bit papper och stoppa ner den i hålet.

 

14. Betrakta lyckligt hur det tar fyr. Det fungerar på samma sätt som en kolmila fungerar. Värmen går inte uppåt, utan sprids i sidled till kolet, som börjar brinna och sedan glöda på ett baske mig fenomenalt sätt.

 

15. På med era chevre-mackor. Eller vad ni nu ska grilla. Okej. ut med er nu och försök! berätta för mig hur det gick! Bra!

Camilla Läckberg på teve. Reportern frågar om de bästa tipsen till de som vill bli författare och Camilla svarar: ”Läs! Läs! Läs!” Camilla säger att det är det viktigaste av allt. Jag tror hon har fel. Om jag ombads att ge ett tips skulle jag säga: ”Skriv! Skriv! Skriv!” Man kan läsa hur mycket som helst, men det ät först när man skriver ofta och mycket som man utvecklas. Det är därför, menar jag, som bloggfenomenet gör oss alla en så stor tjänst. Den gör så att vi snart har en värld där unga människor kan stava, kan skriva och gör det bra. De blir bra för att de övar sig. Bloggen gör samhället en stor, stor tjänst. Det är ju ganska fantastiskt. 

 

Mycket trevlig middag med gudfar Magnus och hans otroligt härliga fru Lolo. Kvällssolen var vänlig mot oss, lammet blev gott och konversationen vandrade vackert böljande mellan högt och lågt. Ända tills Magnus tog fram cigaretten. Vi frågade om han skulle kunna tänka sig att gå bort några steg och röka. Då frågade Magnus: “Ser jag ut som typen som tycker att det är härligt att stå upp och röka?” Jag mumlade “nej” och Magnus svarade “nej, just det” och så gick kvällen vidare. Lite dålig stämning ett tag, underlig tystnad och ljudet av någon som harklade sig. Men så hämtade vi oss också från detta intermezzo och avslutade kvällen som de såta vänner vi faktiskt är.

Jag har fått en hel del mail från tidningar och webbsajter som vill att jag på deras plattform ska svara på det Linda Skugge skrev om mitt inlägg om bloggar. Jag passar på att svara alla dessa propåer här i bloggen.

Jag har fortfarande inte läst hennes text och har därför ingen uppfattning om den. Däremot kan jag säga en annan sak rent generellt om Linda Skugge. Jag har läst att hon ska upphöra att vara journalist och istället starta en PR-byrå. Det tycker jag är ett fint initiativ och jag kan passa på att ge ett tips rent pr-mässigt: Om man, som Skugge, skriver en text där man vill göra gällande att bloggen VISST har makt, så är det inte så fiffigt att välja att publicera en sådan text någon annan stans än i sin egen blogg. Det är ju att underkänna den blogg man brinner för att försvara. Och det är inte så klokt att göra så. Rent PR-mässigt, alltså. Särskilt om man i samma vända berättar för världen att man ska börja jobba med just PR. Då har man ju skjutit sig själv i foten litegrann.

men jag önskar Linda lycka till. Jag gillar henne som fan. Hon är ett rivjärn, bra!

 

Vi är alldeles uppriktiga när vi säger att vi tror att Charlie är Sveriges mest perfekta bebis. Allt med den lilla raringen är utsökt. Vi börjar faktiskt ana att hon är överbegåvad dessutom. Häromdagen gjorde barnläkaren en check på Charlie. Han kollade allt från hörsel till färg på bajs. Varje gång läkaren sa att det “ser mycket bra ut” så bytte jag och Amanda stolta, bekräftande blickar med varandra. Vi sa det aldrig högt, men vi satt där och nickade mot varandra och tänkte: “Charlie Schulman är perfekt.”

Vi börjar faktiskt tro att hon är smått unik. Hon utvecklas snabbare än andra bebisar. Mycket snabbare! Ta det här med nacken, till exempel. Charlie kan nästan böja nacken nu. Nå, hon kan det inte riktigt, men man ser ANSATSEN! Man ser att hon snart kommer att kunna det. Vi tror att detta är oerhört tidigt. Och igår tyckte vi nästan att hon log mot oss. En normal bebis gör det efter några månader, men vår gjorde det i stort sett igår.

Några skulle säga att det är för tidigt att sia om sådana saker, men jag vill mena att man kan se att Charlie har en avancerad personlighet. Att hon är en skarp person. Intellektuell. Jag sa det till Amanda också och hon höll absolut med. Sånt syns i blicken.

Så där håller det på. Så där håller VI på. Berättar för alla om hur fruktansvärt fort Charlie utvecklas. Det är det enda vi talar om. Kanske är det därför det som en hel del av våra vänner inte svarar längre när vi ringer. Men vad ska vi göra, ska vi hålla klaffen om något som alla kan se? Ska vi tysta ner det faktum att Charlie är extraordinär? Som det här med hur hon ser ut, till exempel. Ska vi avstå från att konstatera att hon är Sveriges sötaste bebis? Ska vi undvika att tala om det? Nej, det går ju inte.

Ibland går vi på promenader här på Gotland. Då kan det hända att vi passerar andra bebisar. Vi finner dem motbjudande fula allihop. Och så tittar vi ner på söta Charlie. Och så upp igen på denna monsterfula bebis. Då kan det hända att vi skänker en medlidsam blick till de förbipasserande föräldrarna. Det är en blick som säger: “Vi är ledsna för er skull, att ert barn blev så fult.”

Och då händer det. När jag möter deras blickar ser jag att de ser mitt barn och ger samma medlidsamma blick tillbaka till oss. Och jag skrattar för mig själv och tänker: Det är bra. Det är som det ska vara.

Men herregud, nu får de ta och lugna ner sig. Det var inga ”gifter”. Det var vanliga hederliga blöjor. Ingenting som kommunen behöver skita ner sig över. Det har Charlie redan klarat av så bra, för övrigt. 

Björn Ranelid är numera mer än någonsin min stora förebild. En halvtimme efter att Amanda fött vårt barn skickade jag ett sms till min telefonbok. Många svarade genom sms, men bara en ringde upp. Det var humanisten Björn Ranelid. Här är hans ljuvliga meddelande. (jag var tvungen att spela in ljudet genom att filma vid datorn, därav underlig film.)