Det är otroligt många som läser den här bloggen och det är ju väldigt roligt. Men jag undrar så vilka ni är. Kan ni inte skriva hur gamla ni är och hur ni hamnade på den här bloggen i kommentarsfältet. Det vore kul att veta vad ni är för ena.

Vi har ett utebord här på Gotland som Martin Timell har byggt. Vi är mycket stolta över det. Så fort någon kommer på besök säger vi: ”Titta på det där bordet. Det är Martin Timell som gjort det.” Fint är det också, inte sant.

Svärfar Bengan kommer förbi och jag föreslår att vi ska ta en kaffe på det bord som Martin Timell har byggt. Bengan tittar på bordet. Står och synar det länge. Böjer sig ner och tittar undertill. ”Det här är ju ett jävla skitbord”, säger han. Vi säger att vi inte håller med. Bengan vänder tyst och går bort mot boden.

Så tar han fram lite virke och måttar och ser viktig ut. Vi frågar vad han gör och han säger att han ska fixa ett riktigt bord till oss. Vi tackar, men säger att vi inte behöver något bord och då säger Bengan ”äsch” och så pekar han på Timell-bordet oh säger: ”Det där är inget riktigt bord, det där är ett jävla kändisbord”.

Bengan jobbar snabbt. Mellan varven muttrar han för sig sig själv: ”Martin Timell…” Och så skakar han på huvudet.

Han sågar och slipar och säger ”Martin Timell” och sedan säger han ”HA!” och så skakar han på huvudet.

”Ni kan kasta ert kändis-bord nu” säger Bengan och visar upp sitt nya bord. Han förevisar det som en mäklare. Han drar sin hand över bordsytan och säger saker som  ”slipade kanter” och  ”hyvlade spontar”. Vi tackar och frågar om bengan vill stanna på middag, men det vill han inte. Han ska ut och ”fixa lite grejer” säger han och försvinner bort längs grusvägen.

Brorsan: Fick du in några förslag på mellannamn på bloggen?
Jag: Ja. Men inget av dem har riktigt fäst.
Brorsan: Jag har annars ett förslag.
Jag: Vad?
Brorsan: Aina.
Jag: Aina?
Brorsan: Ja.
Jag: Det är väl inte så jättefint.
Brorsan: Men fattar du inte?
Jag: Vadå?
Brorsan: Vet du inte vad Aina är slang för?
Jag: Polisen?
Brorsan: Ja! Ha ha ha!
Jag: Jag förstår inte vad som är roligt.
Brorsan: Så fort man ser henne kan man ropa: “Å nej, där kommer aina!” Ha ha ha!
Jag: Ja…
Brorsan: Är inte det så in i helvete jävla roligt? Å nej! Aina är här!  Och sen kutar man!
Jag: Okej.
Brorsan: Ha ha ha! Så jävla bra.
Jag: Jag måste sticka.
Brorsan: Jag också.
Jag: Jaha.
Brorsan: Måste in på möte nu.
Jag: Okej.
Brorsan: Sorry. Ha det bra nu, Alex.
Jag: Okej. Hej.

Charlie har sugit på mammas tutte så mycket att läpparna är blå. Hon är så till sig över denna mängd mat att hon plötsligt tuppar av mitt i en sugrörelse. Hon somnar in, på gränsen till utslagen av all mat. Mjölk-kollaps! Och där ligger hon och sover en stund, alldeles utmattad av all konsumtion. Så vaknar hon till och låter genast den första reflexen komma över henne – HON MÅSTE HA MAT! Och i en millisekund får hon panik – var i helvete är bröstet?! Men så upptäcker hon att hon faktiskt har bröstvårtan i munnen, att hon somnat så och vaknat så, och då känner hon än närmast panisk lycka, hon blir så upphetsad av eufori att hon nästan smäller av igen och så suger hon, suger hon, suger hon och det finns ingen dåtid och ingen framtid, det finns bara ett sugande NU.

Just då, vid denna oerhörda upptäckt ATT BRÖSTET ÄR I MUNNEN, måste vara den lyckligaste stunden i en bebis liv.

Fyra mil söderut har stockholmarna nu anlänt till Visby för att festa. Synd att man inte är där. Då kunde man bränt dem med eldgafflar. Det är vad man känner för när man ser bilder av den här typen, inte sant. Man vill smyga på han som blundar och försiktigt placera en rykande het eldgaffel i ryggen på honom, bränna honom, göra honom lite ”svedd” på det att han skriker Aj och HELVETE och springer hem och tar på sig sin skjorta igen.

Just nu! AIK vann mot serieledarna, vilket gjort Charlie på ett särdeles gott humör. Och Amanda har gjort kaffe som vi ska dricka i kvällsmörkret på Sveriges ljuvligaste uteplats. Vår egen. Jag önskar inget mer än detta. 

Charlie hämtar sig efter vidrigt litet besök hos barnmorskan som varken hon eller jag kommer att glömma. Tanten var ju dum i huvudet! Höll på att dra i henne och skulle mäta och väga och slita och dra och Charlie fick ligga där naken och huttra. Hon blev så arg att hon vibrerade! Och Amanda, hon gjorde ingenting för att stoppa denna terror mot hennes enda dotter. Ingenting! Plötsligt stoppade barnmorskan in ett finger i charlies mun, för att få henne tyst, och det gjorde mig så provocerad att jag ville trycka upp damen mot en vägg och sticka in ett finger I hennes mun och skrika: ”KÄNNS DET HÄR TREVLIGT TYCKER DU?” Men det gjorde jag inte. Jag satt tyst. Sen gick vi och tog igen oss, jag och Charlie, fy fan.  

Jag sitter i min hammock många timmar om dagen. Läser morgontidningarna mycket noga. Dricker kaffe.  Tittar upp i himlen och tänker ”nu klarnar det nog snart”. Ibland åker det förbi en bil uppe på grusvägen. Det var väl en jävla fart! ”saktare”, skriker jag och gör underliga tecken med armen, men de ser inte. De har redan försvunnit bakom krönet. 

Vi har ringt Vägverket som ena sura jävla gubbar. Nu får det vara nog med de här fartdårarna! Vi har bett dem sätta upp en 30-skylt vid vägen. De vägrar. Säger att det inga pengar finns. Jag frågar om NÅGON SKA BEHÖVA DÖ för att det ska bli förändring och då kommer de med ett klurigt tips. De uppmanar oss att placera ut en väl synlig barnleksak längs vägen. De uppmanar oss att få den att se ”tillfälligt övergiven ut”. Som om 5-åring när som helst kan kasta sig fram ur ett dike för att återuppta aktiviteten. 

Den här cykeln står nu alldeles vid infarten. Och plötsligt krypkör bilarna förbi. Det finns något sympatiskt i det, känner ni det? 

Jag ligger i sängen. Det går en dokumentär om en flygkrasch på TV4 och jag måste byta kanal för sånt där gör mig alldeles STRESSAD, men jag når inte fjärrkontrollen och Charlie ligger på min mage och sover. Jag vill inte väcka henne, men jag måste lyfta henne. Det gäller att göra det försiktigt.

Jag betraktar Charlie och planerar min manöver. Studerar hur hon ligger för att se vilka möjligheter jag har. Jag står som en höjdhoppare som flera gånger spelar upp sin insats i huvudet innan han börjar springa mot ribban.

Det här är en avancerad operation.
Mycket avancerad.
Möjligen är det bara två eller tre övriga människor i världen som behärskar den här typen av precisionsarbete.

Minns ni Indiana Jones-filmen när dr. Jones ska lägga vantarna på ap-statyn och ersätta den med en påse sand för att inte hela grottan ska rasa ihop? Det är jag! Jag är Indiana Jones och jag betraktar mina flinka händer och jag betraktar barnet. Händerna-barnet-händerna-barnet. Jag torkar bort en svettdroppe och så lyfter jag, bestämt men försiktigt, för henne snabbt men varsamt åt sidan, placerar henne på en kudde, betraktar henne kisande, tänker “nej, nej, nej”, men hon bibehåller stillheten i ansiktet och jag inser att jag har lyckats. Hon har inte vaknat. Triumf! Seger! Jag är otrolig!

Men så rycker det till i Charlies ansikte. En bekymrad rynka syns mellan hennes ögon. Och så öppnar hon munnen. Hon håller den öppen, ljudlös. Och så skriker hon som en besatt.

Jag är Indiana Jones och den stora stenen har just satts i rullning bakom mig.

Jag läser vädret som jag aldrig gjort förut. Jämför mellan olika sajter. Har länge litat på SMHI, men här på Gotland har uppstickaren yr.no visat sig vara pricksäkra. Men igår hade de fel – det skulle vara mulet och det var sol. Och idag har de fel – det skulle vara sol, men det är molnigt och den här vinden som kommer från väst är riktigt besvärlig. Jag kan ärligt säga att jag hatar den här vinden. Den är pågående. Den slutar aldrig. Visst, den kan variera i styrka, men den lägger aldrig av. Den ger mig hög puls, den här vinden. Det är som en subtil form av tortyr, något de kan ha använt sig av i Guantanamo. Man blir fan tokig i huvudet av den här satans helvetes vinden.

Till slut, när den pågått i någon timme, härjat runt i mitt ansikte och levt rövare här på innergården, så får jag nog och skriker högt FAN! Amanda undrar vad som pågår och jag säger att jag är trött på den här satans jävla vinden och Amanda säger att jag ska lugna mig och komma in istället. Men jag kommer inte in. Det är sommar och NÄR DET ÄR SOMMAR HAR JAG RÄTT ATT VARA UTE!