Idag skänker vi en tanke till Charlie Schulman i hennes sorg. Det har just upptäckts en virvel i luggen. Idag bryr sig Charlie inte alls om den där virveln, men om femton år kommer den att utgöra hennes stora sorg i livet. Hon kommer aldrig kunna klippa lugg. Hoppas aldrig det blir populärt igen. För Charlies skull. 

Jag läser många intervjuer med nyblivna föräldrar som länge gått och undrat vad deras kommande barn ska bli för en typ och så kommer barnet ut och då beskriver de allt som ”självklart”. Jag läser det hela tiden, ”när barnet väl kom ut så var det så SJÄLVKLART att han skulle vara som han är”.

Jag känner inte igen det här alls. Jag finner ingenting ”självklart” här. Charlie är inte på något sätt självklar. Hon är en ny bekantskap som vi sakta bekantar oss med. Jag och Amanda uppträder artigt mot henne, som om hon vore en främmande gäst som ska sova över Det finns en stor respekt här också, så tänk er hellre att en äldre man skulle sova över. En äldre man av viss dignitet. Nelson Mandela! Vi uppför oss mot Charlie som vi skulle uppfört oss mot Nelson Mandela om han skulle sova över en natt.

Vi är artiga. Förekommande. Vi gör oss till för att herr Mandela ska trivas. Och så lär vi känna varandra, varsamt, försiktigt.Vi är nyfikna, men vi tränger oss inte på.

Och om herr Mandela vill äta så får han det och om han vill ha mer mat trots att han borde vara mätt så får han det och om han rapar säger vi BRAVO och om han därefter börjar skrika klappar vi honom på rumpan och säger ”såja såja”.

När jag fyllde år 18 fick jag ett kuvert av pappa. I detta kuvert fanns ett ex av Dagens Nyheter från den 17 februari 1976, dagen då jag föddes. Där fanns också en silverdollar, som skulle ge mig tur i livet. Och där fanns ett brev som pappa skrev till mig samma dag som jag föddes. Pappa skrev om världen jag hamnat i, om förlossningen och hur lyckliga både han och mamma var. Det var ett fint brev som jag läst så många gånger genom åren att skrivmaskinsvärtan börjar blekna av allt tummande. Brevet ligger just nu på mitt nattygsbord i Stockholm. Jag är så glad att jag har det.

När Charlie föddes skrev jag ett brev till henne, som jag ska ge henne när hon fyller 18 år. Jag sparade Dagens Nyheter från den 4 juli, som hamnar i samma kuvert. Och jag har skrivit ut de 1 721 kommentarer som ni skrev för att hälsa Charlie välkommen till världen. Denna pappersbunt ska Charlie också få läsa när hon fyller 18.

Ni som inte varit med på den här bloggresn från början – skriv en hälsning under detta inlägg så lägger jag in dem tillsammans med de övriga. Era kommentarer är så fina och hon kommer att bli så glad och rörd när hon får dem.

1721

”Jaha du, Alex. Hur tyckte du att det där blöjbytet gick då? Är du belåten? Du är kanske inte direkt den flinkaste snubben i världen. Du är inget naturbarn när det gäller det här med att byta blöjor, om man säger så. Vi gör så så här. Jag ger dig en chans till och då ser du till att inte vara så där fumlig. Och om du inte sköter dig så kommer jag att ställa till ett sånt jävla liv så att Amada kommer springande och frågar vad i helvete du håller på med. Jag kommer att skrika så mycket att Amanda kommer att tro att du slår mig. Okej? Ska vi säga så? En chans till.”

Amanda: Men, Alex. Vattnet är för kallt.
Jag: Det är inte för kallt.
Amanda: Jo. Det är för kallt. När jag doppar ner fingret så fryser jag i hela kroppen.
Jag: Vattnet ska inte vara lika varmt som när du badar, det vet du, va?
Amanda: Det vet jag. Men det ska inte vara isvak heller.
Jag: Det där är kroppstemperatur.
Amanda: Men det är väl inget härligt att bada i ens kroppstemperatur.
Jag: Men barnmorskan sa ju det!
Amanda: Det sa hon inte alls.
Jag: Sa hon inte?
Amanda: nej, hon sa “kroppstemperatur eller lite varmare”.
Jag: Och det här är kroppstemperatur.
Amanda: Då tar vi det lite varmare.
Jag: Vill du bränna henne?
Amanda: Sluta nu! Häll på varmare vatten!
Jag: Okej.

Amanda: Nu är det skönt.
Jag: Nu är det för varmt.
Amanda: Det är inte för varmt!
Jag: Jag skulle kunna bada i det här.
Amanda: Känn på vattnet! Det är lite varmare än kroppstemperatur.
Jag: Nej, det är mycket varmare än kroppstemperatur.
Amanda: Sluta nu. Nu sänker vi ner henne.
Jag: Nej!
Amanda: Vad är det med dig?
Jag: Vad är det med dig?
Amanda: Vad menar du?
Jag: Ursäkta att jag inte vill skålla mitt barn.
Amanda: Nu lägger du av!
Jag: Du sänker inte ner henne i det där!
Amanda: Hon fryser ihjäl om du har kallare!
Jag: Hon fryser inte ihjäl. Däremot kan hennes organ förstöras om det är för varmt.
Amanda: Kan hennes organ förstöras? Vem har sagt det?
Jag: Jag minns inte, det spelar ingen roll. Så är det.
Amanda: Sluta nu, Alex.
Jag: Då skiter vi i det.
Amanda:Vi skiter i det?
Jag: Ja!
Amanda: Okej.

Tystnad

Amanda: Sluta tjura nu, älskling. Nu badar vi Charlie.
Jag: Hur varmt då?
Amanda: Ljummet.
Jag: Okej. Det är på ditt ansvar.
Amanda: Okej. Mitt ansvar.

Om jag får se den där ’å Polly, vad gott’-reklamen en gång till så lovar jag att aldrig mer äta en Polly i hela mitt liv.

Charlies största behov är mat och sömn. Eller, det är hennes enda behov. Antingen sover hon eller så äter hon. Eller så gråter hon och denna gråt beror det på att hon inte får äta eller inte får sova.

Men det finns en stund om dagen, som aldrig är mer än 30 minuter lång, då Charlie varken sover, äter eller vill något av dessa två. Under denna halvtimme vill hon just ingenting. Hon bara ligger och betraktar. Hon är alldeles rofylld – under denna halvtimme lever hon i en värld där det inte finns några problem. Det är alldeles otroligt att betrakta henne under denna halvtimme. Hon ligger och tittar upp i taket. Hon betraktar sina fingrar och förundras över att de rör på sig. Hon nyser och så är det inte mer med det.

Och ibland spänner hon blicken i mig. Helt lugnt och stilla tittar hon på mig. Det är som om hon ser igenom mig och all min uselhet. Just där och då är hon mig fullständigt överlägsen. Hon blinkar inte och hon viker inte undan blicken. Hon bara betraktar mig. Och man ser att hon tänker: “Jaha. Och du ska vara min pappa. Jag måste säga att du inte övertygat speciellt hittills.”

Och jag tänker att den här människan kommer att styra mitt liv tills den dag jag dör.

Middag med svärfar Bengan. Jag får veta att han också arbetar som filmfotograf. Han berättar om en reklamfilm för hundmat han spelade in härförleden. För att det verkligen ska se ut som att hundarna NJUTER av maten svälter man dem i ett dygn innan man spelar in. För att de ska sätta i sig maten i ett huj. Dessutom, och det tyckte jag var intressant: De penslar sirap i mungiporna på hundarna och så filmar de när de försöker få bort sirapen med tungan. Det ser då ut som att de slickar sig glupskt om munnen. Men det gör de inte. De försöker få bort sirapen som någon producent kletat på dem. Bengan berättar detta roat.

Men så berättar Bengan att hundarna i regel var så hungriga att maten blev en chock för deras system. De kräktes vilt efteråt. De åt för mycket, helt enkelt. Bengan tystnar och stirrar i fjärran. Han tänker på hundarna. Hur de kräktes där. Stämningen blir sorgsen. Bengan vill inte berätta mer nu, säger han.

Så börjar han gråta. Han tänker på hundarna, hur de kräktes och så hulkar han så att det hörs över Gotlandsslätten. “Deras magar… De klarade inte av det”, säger Bengan och faller åter i gråt. Jag lägger en hand på hans axel, men jag vet inte hur jag ska trösta honom. Vi bryter upp tidigt.

Det här med att bli pappa gör så mycket underliga saker med ens känsloliv. Jag tänker på min dotter Charlie. Och jag tänker på min pappa, som aldrig fick träffa henne. Och jag tänker på alla de saker som pappa gjorde för mig, som jag vill göra för Charlie. Jag längtar tills den dagen jag kan gå ut på vår sommaräng med ett sex-pack-cola och ropa: Traditionen är tillbaka! Det är dags för Coca Cola Cup!

Midsommarafton, 1987

Pappa hade försvunnit in på sovrummet och stängt dörren bakom sig. När någon strök förbi utanför, ropade han: ”Kom inte in!”
”Vad är det pappa gör där inne”, frågade jag mamma.
”Han byter om”, sa mamma.
”Byter om för vadå?”
Mamma svarade inte.

Efter en stund kom pappa ut. Han vandrade nedför torpets smala trätrappa med ett högtidligt drag i blicken. På sig hade han en röd träningsoverall med texten Procordia på ryggen. I ena handen bar han en helt ny läderboll och i den andra handen ett 18-pack med Coca-cola-burkar. Han gick ut på gräsplätten framför torpet och vi barn följde nyfiket efter. Han ställde sig bredbent och ropade: ”Lystring, alla barn! Samling nere på fotbollsplanen om två minuter! Alla ska vara ombytta för att kunna sparka … på den här.” Och så höll han upp bollen och visade den för alla som om den vore en viktig pokal.

Pappa gick med stolta, långsamma steg ner mot ängen vid sjön där vi året innan hade byggt upp ett mål av träplankor. Så ställde han sig vid ena stolpen, satte ner burkarna och räknade ner tiden genom att allvarsamt titta på sin klocka. ”En minut”, ropade han upp mot huset. Vi barn rotade vilt i garderoberna för att hitta fotbollsskorna och sprang ut på ängen.

”Kära deltagare! Varmt välkomna till Coca-cola Cup”, sa pappa och tittade på var och en av oss. Mamma hade också letat sig ner till sjön och stod vid sidan om planen och betraktade roat händelserna.

”Det här är en tävling som från och med idag och för all framtid kommer att gå av stapeln, här på torpet, under midsommaraftonens eftermiddag. Den kommer att hållas oavsett yttre omständigheter. Låt snön falla mitt i sommaren – Coca-cola Cup kommer ändå att spelas. Låt vädermakterna straffa oss med hagel stora som tennisbollar över planen – Coca-cola Cup kommer att spelas ändå. Låt stormar driva in från sjön och blåsa bort torpet från grunden! Det har ingen betydelse, för Coca-cola Cup kommer ändå att spelas.”

Vi fnissade när pappa stod kvar med näsan i luften i en lång konstpaus.

”Reglerna är enkla. Jag står i mål. Ni skjuter fem straffar vardera. För varje mål ni gör på mig får ni en burk Coca-cola.” Han höll upp det röda paketet med burkarna.

”Ert pris, de här burkarna, får ni sedan disponera fritt under dagen. Ni kan välja att dricka upp alltsammans omedelbart, men ni kan också välja att spara på drycken tills senare på kvällen. Finns det några frågor?” sa pappa och tittade ut över trion.

”Gott. Då återstår det väl bara för mig att säga: Låt den första Coca Cola-cup genom historien börja! Lycka till, mina herrar!”

Vi ställde oss vid straffpunkten och genast infann sig en prestige mellan oss tre bröder som skulle bli de här spelens bränsle i många år framöver. Det var oerhört viktigt för alla inblandade att göra bra ifrån sig i den här tävlingen. Pappa spottade sig i händerna, vickade på nacken i sidled några gånger och värmde upp med djupa knäböj och vi barn knöt våra skosnören så hårt att fötterna domnade.

Jag sköt första skottet och pappa kastade sig spektakulärt och räddade bollen. Det var en häpnadsväckande räddning, så minns jag det. Pappa dök som en tung fantom och fick tag i bollen vid stolproten. Han reste sig långsamt upp, kastade tillbaka bollen ut mot plan och tittade mot mig med en blick som skulle kunna karakteriseras som direkt hånfull. ”Var det där allt du hade att komma med”, ropade han och skakade föraktfullt på huvudet.

Med nästföljande skott tog jag omedelbar revansch. Pappa gick åt fel håll och jag placerade bollen säkert i gaveln. ”FAN”, skrek pappa och sparkade till stolpen så att hela målet skakade. Jag sprang fram med armarna utsträckta som ett flygplan i en målgest som jag övat på hela sommaren och mamma applåderade och sa ”bravo” från sidlinjen. Så fick jag gå fram till pappa och inkassera mitt första pris. Han tog fram en cola-burk och räckte över den till mig. Han tittade på mig med en ceremoniell men mycket bister uppsyn.

”Väl skjutet”, sa han och så skakade vi hand. Som om vi vore främlingar. Men jag märkte att pappa hade svårt att behålla sin bistra uppsyn, man anade hela tiden ett leende bakom den där allvarliga fasaden. Sen återgick han till målet, böjde på knäna, gungade med hela kroppen precis på det sätt som de gjorde i teve under Mexiko-VM 1986 och sträckte ut händerna som en fågelskrämma över hela målet. ”Nästa man”, ropade han och Niklas gick fram.

Vi var ganska jämbördiga på det där med straffskjutning. Jag försökte med precision och låga skott nere i hörnen och Calle överraskade med variation. Niklas använde skoningslös kraft. Ett av skotten ven långt över målet och hamnade rakt i svartvinbärsbusken. Mamma mumlade ”å, herregud” och Niklas ropade ”det gick bra” och satte av för att hämta bollen.

Coca-cola Cup av årgång ett vanns av Niklas. Han fick tre Coca-cola-burkar och jag och Calle fick två var. Det dokumenterades noga genom en gruppbild som mamma tog på pappa och oss tre barn där vi stolt visade upp Coca-cola-burkarna.

Coca-cola Cup var slut och en 15 år lång tradition hade tagit sin början. Pappa tog fram sin kalender i köket och skrev:

Premiär för den årliga Coca-cola Cup
Niklas: 3 Coca
Alex: 2 Coca
Calle: 2 Coca

Lilla charlie är adlig. Det här jag helt glömt bort att berätta för henne. Jag kom att tänka på det idag när vi var hos barnmorskan som tog blodprov på charlie. Just när damen skulle sticka in nålen tog jag varsamt tag i sköterskans arm, tittade på henne vänligt och sa: ”Bli inte rädd om det kommer blått blod.” Damen tittade upp på mig som vore jag en idiot. Jag började fnissa hysteriskt, för att betona att jag skämtade. Och så satt vi tysta ändatills Charlie började gråta då damen gjorde henne mycket illa med sin vidriga nål.