Amanda har skrivit en rent ut sagt UNDERBAR text om hur hon vill att livet ska vara som en film. Hon är baske mig en fenomenal krönikör. Nu förstår jag varför så många rycker i henne. Håller ni inte med? Är hon inte jävligt duktig? Läs hennes text HÄR.

Jag är så STOLT!

Alex: Smakade det bra?
Charlie: Mycket bra, tackar som frågar. Det finns något i den här bolognesen som jag är mycket förtjust i.
Alex: Ja. Det är ju tur det.
Charlie: Tur? Hur menar du då, tur?
Alex: Eftersom du vägrar äta all annan mat.
Charlie: Inte all annan mat. Men det mesta, ja, det stämmer.
Alex: Jag tänkte vi skulle göra ett nytt försök med haklapp imorgon.
Charlie: Nej, det går bra ändå, tack.
Alex: Men det går inte så bra.
Charlie: Har jag spillt nu igen?
Alex: Ja. Lite runt munnen och lite på bordsskivan.
Charlie: Aj-aj. Det är jag som slarvar. Jag ska skärpa mig.
Alex: Men ska vi inte försöka med haklappen då?
Charlie: Niklas Erik Johan.
Alex: Förlåt?
Charlie: Niklas Erik Johan – NEJ.
Alex: Okej… Men jag tror nog ändå att vi måste göra det. Vare sig du vill eller inte så kommer jag…
Charlie: Aj!
Alex: Vad hände?
Charlie: Jäklar i min lilla låda vad ont det gjorde!
Alex: Var då?!
Charlie: Här vid halsen. Jag blev träffad av en intressepil rätt här. Svinont gjorde det.
Alex: Okej, men nu får du i alla fall finna dig i att ha haklapp på dig när du äter, precis som alla andra bebisar.
Charlie: Bra idé! Försök!
Alex: Ska jag försöka?
Charlie: Försök att ta på mig haklapp så kan vi se hur långt jag kastar den.
Alex: Men Charlie…
Charlie: Oroa dig inte, pappa. Det kommer att gå bra utan haklapp.
Alex: Säker?
Charlie: Absolut. Lita på mig.

Matchdag. Då får Charlie ha AIK-kläder på sig. Då är hon som lyckligast. Hon vill också hälsa er alla något viktigt: kom ikväll till Råsunda och stötta vårt AIK. Vi möter Åtvidaberg. Sista matchen före sommaren. Vi ses halv sju på Råsunda! 

Charlie tycker om att rota i handväskor. möjligen är detta det bästa hon vet. Jag tror att det är förödelsen hon gillar. Ena stunden står en handväska i stilla ro på golvet och efter en minut är ödeläggelsen fullständig – allting ligger spritt över golvet. Jag tror hon är särskilt förtjust i detta eftersom mamma inte alls är det. När mamma ser vad hon håller på med säger hon ”å nej” och lyfter bort Charlie, som blir förtvivlad, nej, VANSINNIG och skriker och vill tillbaka till handväskan.

Nu har jag gjort i ordning en gammal handväska, en som inte har något värde. Den har jag fyllt med oviktiga papper, en gammal mobiltelefon som ingen använder, några daterade sminkgrejer och smått och gott. Jag halvgömmer väskan bakom en dörr eller sådär. Och så ser jag hur Charlie nosar sig till den. Hon smyger fram mot den i lönn, inser vikten av att inte bli upptäckt. Och så river hon upp och stökar till och sprider sin sjuka förstörelse. Efter en stund, när hon tömmer det sista, rusar jag fram och ropar ”å nej” och tar mig för pannan och sånt. Och så börjar jag samla ihop grejerna och plockar tillbaka dem. Charlie gör ännu ett utfall, men HON VET ATT HON KOMMER ATT BLI BORTMOTAD, hon gör sig liksom beredd på att bli vansinnig, skrika och leva rövare.

Men jag motar inte bort henne. Hon får riva upp den igen. Charlie är i extas.

Och jag står bakom dörren och fnissar. Charlie Schulman. Så otroligt jävla ägd.

Amanda provar kläder. Alltid när det händer får Charlie leka som hon vill med mammas handväska. Det tycker hon är roligt. Här finns allt! Pass, tuggummipaket, kreditkort – ALLT! 

Min tandvärk är numera ständigt pågående. Ibland gnager den försiktigt i bakgrunden av mitt liv,  som en avlägsen vind. Ibland lägger den sig i slagläge, öppnar samtliga kanonluckor och attackerar vildsint. Men den finns alltid där. Jag har misskött mina tänder så mycket att de börjat trilla av. Jag har en lucka i den undre tandraden, jag brukar vila min tungspets där när jag funderar på något. Och jag har två eller tre avbrutna rotfyllningar både här och där.  Och hål lite överallt. Det skulle förvåna mig om jag hade en enda tand som är fullt frisk och fungerande.

Och det värker hela tiden, någonstans ifrån. Om det slutar bulta i en tand där, så börjar det mola i en annan här. Jag tar mina värktabletter. Blandar Treo och Alvedon och har jag tur får jag låna lite av min flickväns starkare grejer som hon använder mot fenomenal mensvärk. Ibland när jag ska lägga mig har jag så ont att jag måste lägga en brustablett mot själva tandköttet. Jag somnar så och vaknar någon timme senare med vit sörja runt munnen. Det här är en tandvärk som alltmer liknar en livsplåga. Jag vet ju att jag aldrig kommer att gå till tandläkaren igen.

 Jag var sex eller sju år gammal, bodde på Ekerö utanför Stockholm. Det var första gången jag var hos tandläkaren utan mamma eller pappa. Tandsköterskan log, hon var snäll och fet, men tandläkaren sa ingenting. Jag såg hur hon tog på sig de elastiska handskarna borta vid fönstret. Hon hade munskydd som buktade in och ut i takt med andningen. Jag såg bara två ögon, små och svarta, hon såg ut som ett skaldjur. Hon placerade salivuppsugaren i min mun, den lät som en kaffebryggaren där hemma. Bokmärken i taket – änglar på rad och en bild på den där hunden, vad heter han, Pluto. Och så kom borren, tonen var så ljus att jag knappt hörde det. Hon borrade och borrade, stötte på visst motstånd, tryckte hårdare och så slant hon till. Det kom så mycket blod. Jag tror aldrig jag sett så mycket blod förut. Jag spottade i en vit vask där det fanns tandflisor och grå fyllning längs kanterna. Hela vasken blev röd. Hon plåstrade väl ihop det där på något sätt och jag fick gå hem.

Jag berättade sen vad som hade hänt för mina föräldrar, som sa “oj” och sen trodde de att det inte var mer med det. Men det var mer med det. Veckan efter hade jag en ny tid. Jag vägrade gå. Och veckan därpå samma sak. Pappa blev mycket arg, sa att det kostar pengar om man inte dyker upp till tandläkaren. Jag fick ytterligare en tid. Men när dagen kom blev jag sjuk. Jag frös och kände yrsel och kunde knappt resa mig från sängen. Pappa var övertygad om att jag spelade teater för att slippa gå. Han skrek: “Nu går du till tandläkaren!”

Så jag gick. Hela mitt system kändes utslaget. Jag hade svårt att gå rakt. Men jag tog mig till tandläkaren. Jag har få minnen av vad som hände där, men jag minns när jag skulle ta mig hem. Det var kallt ute och det hade blivit mörkt. Jag tog fram reflexerna ur jackfickorna och gick. Jag stapplade fram på den lilla vägen. Jag såg liksom snett, som om världen vridit sig ett kvarts varv. Jag var så oerhört trött. Jag stannade till vid en snödriva och bestämde mig för att lägga mig en stund och vila. Jag skulle bara hämta krafterna igen. Jag somnade där i drivan.

Mitt nästa minne: pappa står lutad över mig, hans ögon är stora och fyllda av skräck. Han lyfter upp mig och kramar mig hårt. Han bär mig hem. När han vandrar med mig vid sin axel hör jag hur han gråter. Hela tiden viskar han förtvivlat: “Älskade barn. Älskade barn.”

Jag minns det så otroligt starkt, pappas gråt och hur han hela tiden sa “älskade barn”.

De lade mig i sängen, stoppade om mig noga. Jag låg febrig och tittade upp i taket. Från övervåningen kunde jag höra mamma och pappa prata. Pappa grät och grät, han kunde inte sluta.
   
Min barndom, jag tänker på den allt oftare. Kanske beror det på att jag själv har fått barn. Min lilla Charlie. Jag ser henne sitta belåtet och muttra för sig själv över några klossar i vardagsrummet och jag tänker: Den person hon kommer att vara om 30 år formas just nu. Och jag tänker på hur skört allt det där är, att jag måste vara försiktig.

Charlie busar runt och efter en stund ställer hon sig upp utan stöd. Är hon inte duktig? Finns det någon erfaren mamma- eller papparäv som kan säga hur långt det dröjer tills hon går?

Dagens Schulman Show gästas av Björn Ranelid. Och i panelen finns Sanna Lundell! Säg gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet nedan.

Jag tänker allt oftare på Gotland. Det känns nästan overkligt, för vintern var så lång och vidrig, men nu är det bara några veckor kvar tills vi åker tillbaka. Vi kommer att vara där hela sommaren. Jag ligger i sängen och kollar igenom bilder i telefonen.

Jag saknar vår lada och vår uteplats med de fina lamporna i luften. Jag minns att jag längtade till skymning, för då kunde jag gå och tända dem.

På kvällarna kunde det hända att vi gick ner på andra sidan ladan, ner mot ängen och satte oss. Där vandrade lammen alldeles bakom.

Om det var dåligt väder var man inomhus. Jag kollade på teven som dinglade från taket om Charlie sov. Låg och funderade. Tittade på fläcken i taket som måste målas. Just det. Det kanske man skulle ta och göra endera dagen.

Jag minns att jag gick upp på grusvägen med barnvagnen om jag ville få Charlie att somna. Friktionen mot gruset var oemotståndligt för henne.Den där grusvägen var hennes egen kryptonit.

Varje morgon gick jag och Charlie till stenugnsbageriet alldeles intill. Vi var först på plats, fick en kopp kaffe fastän det inte riktigt var öppet. Jag läste Gotlands Allehanda och betraktade hur bageriet långsamt fick liv. Efter en timme köpte jag med mig en baguette och en latte till Amanda, så att hon fick frukost på sängen.

Och Charlie var så liten att man kunde förvara henne i handflatan. I sommar kommer hon att vara större. I sommar kommer hon att gå! Tänk er det – jag och Charlie stiger upp på morgonen och så GÅR vi tillsammans till bageriet. Är inte det otroligt?