Minns ni att jag skrev om min mardrömsdag som slutade med att jag plåtades naken för en cancer-kampanj i tjugo minuter för att sedan få veta att fotografen gjort fel, att alla andra som plåtats hade skor på sig. Och så fick jag göra om alltsammans, naken och jävlig. Idag kom kampanjen ut på Aftonbladet. Jag ser att de valde en bild där jag inte har skor på mig. Vilket får mig att känna  mig… Äsch. Nu skiter vi i det där.

Jag har inte missat ett enda BVC-möte från det att Amanda blev gravid fram tills nu. Jag tycker att det är inte bara härligt, utan också vettigt att gå på de här mötena. Som nybliven förstagångsförälder lär jag mig en hel massa saker.

Det är klart att alla pappor inte har tid att gå på BVC-möten, de kanske har jobb de inte kommer ifrån och så. Men den grupp av pappor som på allvar säger att ”det är inte min grej att gå på BVC-möten”, vad är det för människor? De som säger att de inte ”orkar” – hur tänker de? Jag tycker synd om mammorna i de familjerna där män beter sig på det nonchalanta sättet. Det är ju för fan deras BARN det handlar om.

Amanda har skrivit en krönika om den här märkliga gruppen pappor. Hon tycker att de borde skämmas, Bra krönika! Läs den HÄR.

Det är en mycket speciell dag. Charlie har fått smaka på sin första croissant. Allt annat bröd kan fara åt helvete – det här var en smaksensation som går utanpå allt annat i livet. Kasta en croissant till höger och mamma och pappa till vänster – tio gånger av tio går hon till höger. Nu undrar jag bara: är det onyttigt? Nej, det kan det väl inte vara. Croissanter är väl som bröd, kan man väl säga? 

Vi har hyrt bil här. En liten bil med en liten motor som jag övervarvar så att det låter precis som när pappa i min barndom körde oss i sin lilla Renault. Pappa var helt otrolig på att övervarva, kanske bäst i Sverige. Han körde upp bilen till 60 km i timmen på ettan och bilen råmade vildsint och så släppte han gasen, bilen suckade, andades ut, tänkte HERREGUD i en sekund och så var det full fart på tvåan igen. På torpet om somrarna brukade vi gå upp på grusvägen för att vänta på pappa när han varit i affären. Vi kunde känna igen den överhettade motorn på en kilometers håll.

Jag övervarvar här i Frankrike och kanske gör jag det med flit, en hälsning i det tysta till pappa. Charlie är förtjust i det, sitter belåten  och uppmärksam i sin barnstol, koncentrerad på något lustigt sätt. Och så somnar hon efter en stund med öppen mun och nappen i mungipan. Och jag kör vidare uppför bergvägarna, jag tänker alla de där bilfärderna med pappa i den vita Renaulten. Han rökte Bellman Siesta, askade genom fönstret och viskade “fan” för sig själv när det hamnade i knäet. Pappa lyssnade på Ekot på radion och jag var ansvarig för att ändra inställningarna om det började brusa. Jag var väldigt skicklig, ett litet brus och snabbt var jag där med min finmotorik och trixade allt till rätta. Om någon gjorde en farlig omkörning av oss kunde pappa bli galen. “Helvete”, skrek han och ökade farten och körde upp sida vid sida och tittade mot idioten och pekade vildsint med sitt pekfinger mot tinningen. Då var man alltid rädd.

Men han lugnade sig. Vi åt äpple och choklad och pappa sa alltid att han tycker att smakerna gifter sig så fint och jag tyckte att det var ett så sällsamt vackert sätt att säga det, att smakerna gifter sig, nästan som poesi. Han tittade ut över vägen och sträckte ut en hand mot mig. “Hej, min älskling”, sa han. Jag tog hans hand och sa “hej”.

Mamma var rädd om saker och hon trodde att bilen skadades av pappas sätt att köra. Oftast satt hon tyst och suckade fullständigt ljudlöst. Men ibland, när ljuden påminde om dödskamp, sa hon till. Hon skrek:
“Du kör på för låg växel!”
Pappa skrek tillbaka:
“Det ska den tåla!”

Det här ljudet av en övervarvad motor hade jag helt glömt bort. Det känns som om en fin gammal vän kommer tillbaka från en lång resa. Jag kör på ettans växel uppför en brant backe, bilen skakar, Charlie sover och Amanda säger ingenting alls. Jag behöver inte tuta vid de farliga krökarna, motorljudet varnar alla på en kilometers avstånd.

Det här är mitt och charlies sätt att säga  god morgon! (Måste också påpeka, för att förekomma vilda attacker, att ölflaskan som ni ser där i bild kommer från igår. Det är alltså inte så att jag börjar dagen med en öl. Herregud, det får ni inte tro. Jag drack den igår. Men bara en öl. Och kanske ytterligare en. Men absolut inte fler. Jag kunde hela tiden ta hand om mitt barn. Ni tänker kanske också räcket där bakom. Det förstår jag. Jag är försiktig. Låter inte Charlie gå i närheten. Och hon får inte dricka kranvattnet. Bara ur flaska. Oöppnad flaska av etablerat märke. Tack för att ni tänker på oss, TACK!)

Det är kanske lite fånigt och jag förstår om ni vill håna oss och skratta åt oss och det är OKEJ, men vi leker ”Halv åtta hos mig” här i Frankrike. Idag är det Amandas kväll. Vi är mycket nyfikna på hur allt ska smaka. Och sen ska vi sätta poäng på hennes mat och sånt. 

Ni vet hur det är på semestern. Man lusläser tidningar och magazin som man har med sig från Sverige. Nu har jag lusläst nya Café. Här kommer 6 tankar om nya Café.

“Sista ordet” med Petter
Jag börjar alltid med att läsa detta format som ligger längst bak i Café. Det var en trevlig stund att läsa Petters svar. Han uttryckte sig roligt när han vid ett tillfälle berättade att han blev “riksbäng” efter en drogupplevelse. Och det var lustigt att hans favoritfilmcitat var “put some extra mozarella on that motherfucker” från filmen “Do the right thing”. Men annars skulle jag vilja passa på att tipsa Café om att det kanske är läge att byta ut formatet mot något nytt. Inte för att det är dåligt, utan för att det inte känns varken coolt eller “avant garde” att ha samma format längst bak som en rad tjejtidningar av typen Hennes.

Intervju med Elin Lanto
Första scenen i intervjun, den som ska slunga oss in i berättelsen, beskriver hur Lanto har flugit direkt från Melodifestivalfinalen till Argentina för att plåtas. Hon har haft så bråttom att hon packat lite fel, glömt skor och strumpor, och därför får hon vandra omkring i Buenos Aires sommarhetta iförd raggsockor och kängor. Kan ni tänka er! Vilken grej! Är det sant? Raggsockor?! När man får sig till livs en historia av detta fullständigt meningslösa slag så vet man att man står i begrepp att läsa en mycket dålig intervju. Och dålig var den. Mycket platt. Nu är det möjligen inte skribenten som ska lastas enbart – hon är ju en sensationellt tråkig människa, denna Elin Lanto.

Intervju med Robin Söderling
Tidningens i särklass starkaste stycke. En riktigt bra och lyhörd intervju med en sant intressant människa. Särskilt intressant att veta att Robin på allvar tror att det gagnar honom att vara arg ute på banan, att utbrotten HJÄLPT honom genom åren när det tvärtom är så att det är först nu när han lugnat sig på banan som han nått de stora framgångarna. Favoritstycke: reportern frågar om det stämmer att Robin har dille på dyra klockor. Robin säger att det stämmer. Reportern vill veta hur dyra klockor han köper, men Robin vill blygsamt nog inte tala om det. Reportern berättar att Christian “Chippen” Willhelmson en gång spontanköpte en Rolex för 60.000 och Robin svarar: “Jaha. Jag har köpt mycket dyrare klockor än så.” Ha ha. Fantastiskt.

Burksamlaren från Skellefteå
En riktigt intressant historia om en lodis som samlade burkar hela livet samtidigt som han hade 15 miljoner på banken. Tyvärr är läsupplevelsen inte vad den kunnat vara. Här krävs en stilist, en skribent som kan berätta historien dramaturgiskt. Skribenten försöker nog, men han har det inte riktigt i sig. Han börjar till exempel med att beskriva själva dödsfallet, en enkel stroke i hemmet. Kardinalfel! Jättemiss! Ingen läsare bryr sig om att den här människan dör när vi inte vet hans livsöde, hans berättelse. Det är klart att man kan klandra skribenten, men i det här fallet skulle jag vilja säga att det är en redaktörsmiss. Synd, för det är en fantastisk historia och man skulle så gärna vilja ta del av den på riktigt. Man skulle vilja läsa Strages version av den.

Jan Gradvalls TV-krönika
En av mina stora idoler, jag läser alltid Gradvall med intresse, för han är kunnig, analytisk, rolig och dessutom skriver han väldigt bra. Just i detta nummer lyckas han inte. Han vill döma Talkshowen som sådan till döden, men ångrar sig mitt i krönikan och dömer plötsligt FÖRSNACKET i talkshower till döden. Han menar att detta försnack – den stund i talkshowen där programledaren ståuppar om aktualiteter inför publiken – blivit hopplöst utkonkurrerat av Twitter-inlägg. Och jag vet inte, men är det verkligen så intressant att man skriver en hel krönika om det? Konstigt. Twitter-inlägg?

Intervju med Piratpartiets Rick Falkvinge
Otroligt intressant intervju om denne märkvärdige, icke-märkvärdige man. Vid sidan av Robin Söderlind-texten är detta tidningens finaste läsning. Möjligen är temat lite out of date – för de kommer väl inte in i riksdagen och så. Men kanske bidrar det bara till den underliga loser-känslan som finns i texten. Att de fortsätter, gnager på i det tysta, mot ett val som med största sannolikhet kommer att bli ett fiasko.

Vi hyr ett hus en bit utanför Nice. Vi hade inga krav, utom att vi ville ha en pool och vacker utsikt. Poolen är så kall att man måste fnissa åt sin egen idioti när kliver ner i den. Den enda gången på semestern då Charlie är alldeles tyst är när vi kliver ner i poolen. Hon är alldeles förbluffad, häpen över att något kan vara så kallt. Efter en minut har hon kommit över det och skriker vilt av glädje. Men jag gillar den tysta minuten. Den är som ett vakuum.   

Vi har varit uppe sen fem. Vi har väntat tålmodigt och nu har det äntligen hänt. Solen är uppe! Vi är så lyckliga! Det här blir en otrolig dag, hörrni. Otrolig med betoning på varje vokal. O-tro-lig. 

Ända sedan jag flyttade in till Stockholms innerstad för 15 år sedan har jag drömt om att bo i ett hus. Längtan efter en villa är rent fysisk. Jag vill ha ett eget äppelträd. Jag vill gå ut och hämta posten vid vägen och jag kanske inte har knutit morgonrocken helt och hållet, men det spelar ingen roll, för ingen ser mig. Jag vill känna doften av gräs från grannen som är så flitig med sin klippare. Jag vill ha en sanslöst fuktig källare där man en vacker dag kanske bygger den där bastun man talat om i några år nu. Jag vill glasa in verandor, jag. Jag vill köpa ett pingisbord till garaget. Jag vill ha så många rum att jag plötsligt spontaninreder ett av dem som biljardrum.

Varje dag drömmer jag om att komma bort. Min fästmö Amanda har alltid varit emot. Hon vill bo i stan, med vännerna och affärerna och kaféerna. Men hon har inte förstått hur illa ställt det är med mig. Häromveckan sa jag till henne, “Amanda”, sa jag, “det går inte en dag utan att jag tänker på hur olycklig jag känner mig av att bo i lägenhet. Jag mår så fruktansvärt dåligt.” Och jag bad henne. Kan vi inte försöka? Kan vi inte i alla fall åka ut och titta på några villor?

Vi har nu lagt bakom oss två intensiva veckor av visningar i ytterförorterna. Det har varit mycket speciellt. Jag minns första visningen, en villa i tre plan utanför Sollentuna. Den såg så fin ut på bilderna och den verkade vara helt befriad från den “ångest” som Amanda påstår sig kunna spåra bara av att se en fasad. Vi följde GPS:en från motorvägen. Vägarna blev mindre, det verkade så lovande. “Du är nära din destination”, sa GPS:en när vi åkte förbi en liten sjö. Pirr i kroppen, känsla av oerhörd fridfullhet och ro – här ska vi bo tills vi dör. Så runt en krök och vi såg omedelbart det gula huset som tornade upp sig på en kulle. Jag kände omedelbart en sådan oerhört lycka. Då skrek Amanda: “KÖR!”

Jag tittade på henne, såg hur paniken lagt sig som en hinna över hela hennes person, hon andades hetsigt, hon upplevde ångesten i porerna, jag försökte föreslå att vi i alla fall kunde ta en titt på huset, hon röt: “KÖR FÖR HELVETE, KÖR NU BARA! KÖR!”

Och jag tryckte gasen i botten, vi passerade huset i en fruktansvärd fart. “Fortsätt kör, fortsätt bara”, väste Amanda. Hon tittade ner i golvet, jag trodde hon skulle börja gråta. “Herregud, herregud”, mumlade hon för sig själv, “vilken helvetes ångest.”

På andra platser har vi kommit så långt att vi till och med fått på oss de blåa skoskydden. Vad fånig och klumpig och dum och misslyckad man känner sig i dem. Massor av spekulanter vandrar omkring mellan rummen, besvärlig stämning när man möter dem i dörröppningarna, ingen möter blick, ingen pratar med någon. Vi ignorerar varandra på ett sätt som man annars skulle kunna se män emellan på en porrklubb. Det finns en air av absolut missbelåtenhet i rummet. Alla går runt och gruffar och ser negativa ut. Tittar misstroget på ytorna. Drämmer till en bärande vägg med knytnäven, skakar på huvudet och går vidare. Det hör till. Man SKA se missnöjd ut. Man ska se äcklad ut. Ingen ropar GUD VAD FINT, för sånt trissar priserna på ett JÄVLIGT onödigt sätt. Den obehagliga känslan av att träffa en bekant bland spekulanterna. “Jaha, så ni är också…” säger man och de svarar “Äh, vi är bara ute och…”, konstpaus, “…tittar oss lite omkring.” Och så går man vidare till köket och där har mäklarna tagit bort ALLT-ALLT-ALLT, utom en skål med citroner och lite basilika.

Mäklarna, ja. De är olika från villa till villa, men den gemensamma nämnaren är att de alltid är trevliga och överlägsna. Man ställer en fråga till mäklaren om stuprännan som hänger löst där ute och det dröjer en sekund innan han svarar och den blicken i den sekunden är mäklarens sätt att meddela: du är lite dum i huvudet, du va?

Söndagarna har blivit veckans dystraste dag. Vi återvänder från villorna nedslagna och beklämda. Amanda måste alltid lägga sig ner och vila för att bli av med ångesten.

Jag kan inte bo i lägenhet. Amanda kan inte bo i villa. Vi har ett problem här.