Tror aldrig jag har varit med om något liknande. Amandas krönika om män som hatar mammor (ni kan läsa den HÄR) har skapat ett sånt jävla liv. Över 600 kommentarer, de bråkar hejvilt i kommentarsfälten! Kul! Det här med mamma-hatet tycks verkligen vara ett brännande ämne.

I kommentarsfälten både här och hos Amanda påpekas också ivrigt att jag minsann har varit en mammahatare back in the days. De hänvisar till ett blogginlägg jag skrev för tre, fyra år sedan – ni kan läsa det HÄR.

Även om jag kanske inte skulle uttryckt mig lika kategoriskt idag, så ser jag ingen anledning att skämmas för den där texten. Eller ta tillbaka den. Den var ju knuten till ett sammanhang. Jag minns det så väl. Linda Skugge hade fått ett sedvanligt utbrott. Hon (eller om det var en vän till henne) hade varit på superexklusiv finkrog i Stockholm. När hennes bebis blev hungrig och hon gjorde sig i ordnig för att mata henne blev hon vänligt ombedd av en servitris att ta några steg från bordet och sätta sig i ett avskilt rum för att amma. Skugge blev rasande. Hon ville bestämt hävda sin rätt att amma sitt barn var som helst, när som helst, hur som helst.

Men det är väl fånigt. Om man är på en finkrog så kan det väl inte vara så hemskt att ta några steg till en avskild miljö. Också för Skugges egen skull – det är väl inget självändamål för mammor att amma inför andra? Man gör det väl helst avskilt om möjligheten finns?

Upprörda röster säger att jag gjort mig skyldig till dubbelmoral. Så är det alltså inte. Men som sagt. Det märks att det är en fyra år yngre Alex som pratar. Det finns en air av ängslighet över mitt skrivande. Och som jag såg ut. Vilken löjlig hatt!

Charlie har just somnat, fullständigt utmattad. Man kan förstå henne. Hon har ju varit uppe och röjt sen klockan fem imorse, klart att hon blir trött och behöver en liten tupplur såhär vid sju.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med Charlies sovande. För några veckor sedan var allt så bra. Hon vaknade klockan sju, ibland kvart över sju. Det var helt otroligt. Dag efter dag upptäckte vi att klockan var EFTER sju när Charlie levererade sitt första skrik. Och då gjorde vi föräldramisstaget nummer ett – vi trodde att det skulle fortsätta vara så.

Det ska man lära sig som förlder: ingenting fortsätter att vara så.
Ingenting.
På något sätt.
Någonsin.

Allting förändras. Man ska inte räkna med något. Man ska utgå från det värsta och med ett leende acceptera om det blir ännu värre än så. Man måste hela tiden gilla läget.

Men ändå. Lite konstigt är det. Charlie vaknade klockan sju flera dagar i rad. Sen gick hon ner och lade sig på en acceptabel 06-nivå. Lite jobbigt, men det gick. Sen sjönk hon till halv sex. Och nu, de senaste dagarna – Charlie går upp vid fem.

Det går liksom bakåt, förstår ni?
Som om hon blev yngre och yngre.
Fortsätter det så här kommer hon vilja knyta upp sin navel, koppla på navelsträngen och krypa in i Amandas mage igen.

Jag läser hur unga bloggare runt om i Sverige RASAR för att Skatteverket nu gått ut och berättat att de kommer att hårdgranska bloggvärlden för att ta reda på om de fått gåvor som de inte skattat för. Argumentet hos bloggarna som motsätter sig alltsammans är att de hela tiden får en massa grejer som de inte bett om och det blir ju alldeles skevt om de ska tvingas skicka tillbaka alla grejerna hela tiden. De har inte tid! Och vem ska betala portot?

Men det är ju att ta fokus från det viktiga. Bloggare får hela tiden finna sig att få gåvor från PR-företag, det är ju attraktivt att nå ut via de sociala medierna. Det mesta kommer ju som paket på posten som måste hämtas ut i tobakshandeln runt hörnet. Om det nu är detta allt handlar om – att det är jobbigt att skicka tillbaka sakerna – om så är det ju inte så värst svårt att avstå från att över huvud taget hämta ut dem.

Men det är ju inte riktigt det Skatteverket är ute efter. Det handlar om stora gåvor. Gratisresor till Karibien. Ett nytt kök. Det finns överlag hos de unga bloggarna en omedvetenhet kring de här sakerna. Det är tonåringar som egentligen inte vet att de gör något fel. Jag tycker att det är mycket bra att Skatteverket informerar om detta.

Jag måste säga att det inte är särskilt sympatiskt att höra allt det här gnället från tonårsbloggarna. Det är väl inte så konstigt att bloggare måste skatta. Precis som alla vanliga människor. Att bloggare skulle få stå över skattelagarna eftersom det är jobbigt att få grejer som de inte vill ha, det har jag svårt att köpa.

Jag har tidigare i mitt bloggliv älskat allt som är gratis och tyckt att det varit en självklarhet, men nu har jag ändrat uppfattninfg. Jag tycker som Mona Sahlin. Jag tycker att det är coolt att betala skatt. Jag tycker att det är rätt och riktigt och bra.

Det finns, särskilt bland unga män, ett hat mot mammor som brinner starkt.

De HATAR ”lattemammorna” med sina skrikiga ungar.
De AVSKYR att se hur de tar plats med sina jävla barnvagnar på gallerior.
De ÄCKLAS av att se dem amma på caféer.

Amanda är från och med idag ny krönikör på Mama.nu och hon skriver om just detta mammahat idag. Jag är så stolt över henne, för jag tycker att det är en riktigt bra krönika. Läs hennes text HÄR och säg vad ni tycker i hennes kommentarsfält, så blir hon glad.

Jag har spelat Bingolotto med min familj under hela min ungdom. Vecka efter vecka efter vecka. Jag har aldrig vunnit någonting. Inte ens en ny Bingolott har jag vunnit under åren. Så idag, när jag var med i programmet, så hände det. Det svårt att greppa intellektuellt när det hände. Jag stirrade på siffrorna, försökte förstå. Kollade och dubbelkollade. Och så kom insikten. Jag hade faktiskt vunnit. Jag skrek som jag aldrig skrikit förut:

”BINGO!”

Ni skulle sett publiken! De trodde att det hänt en olycka, kanske, De gjorde sig beredda att utrymma lokalen. Men jag kunde inte bärga mig. den glädjen. 15 års lidande och nu kom revanschen. Det var så stort.

Tre av konferensgubbarna har somnat. Resten sitter och stirrar som Rain Man ut genom fönstret. Jag sitter och skriver. Måste lämna iväg en text, hatar att lämna en text utan att Amanda läst igenom den. Det känns riskabelt att göra det, rentav dumt. Hon kommer  alltid med en eller flera avgörande synpunkter på det jag skriver. Vad skulle jag göra utan Amanda? Eller, rättare sagt: hur klarade jag mig innan jag träffade Amanda?<p>

Jag förstår inte hur det gick till. Jag är så fullständigt beroende av henne, på så många olika plan. Det märker jag när jag är ute och reser på det här sättet. Det är inte klokt vad tillvaron känns värdelös och meningslös när jag inte är med Amanda. Jag ser hennes leende framför mig hela tiden. Jag tänker så varma tankar om henne. Herregud, det var 1,5 år sedan vi träffades. Det känns som förra veckan. Jag fixar fortfarande min frisyr i hiss-spegeln innan jag kommer hem, för att vara fin när hon ser mig. Jag tycker att hon är så vacker att jag ibland inte klarar av att se henne i ögonen, generat vänder jag bort blicken. Jag anstränger mig när jag är med henne, försöker hela tiden vara “smart”, säga smarta grejer.

Ibland, i den absoluta vardagen när jag plockar in disk i maskinen och Amanda viker tvätt eller liknande, så kan jag titta på henne och tänka: ”Tänk att hon bor här med mig. HON bor här. Med MIG!” Och så undrar jag hur jag egentligen burit mig åt. Har jag lurat henne?

Det här är inte en kärlek som är konstant, den är i rörelse, den växer. Hon gör mig mer förundrad idag än vad hon gjorde igår. Hennes lager. Bakom ett döljer sig ett annat. Jag älskar att fortfarande upptäcka nya lager i hennes person. Hennes person är som en explosion i slow motion.

Jag älskar att se henne med Charlie. Ibland står jag i smyg i dörrkarmen – som i filmerna – och tittar på hur hon leker med Charlie. Att se Charlies uppmärksamma ögon, se hur de glöder av kärlek till sin mamma. Det är otroligt. Hon måste älska Amanda lika mycket som jag.

Sitter på tåget till Göteborg. Jag är omgiven av ett gäng med konferensgubbar. De levererar högljutt interna punchlines och så skrockar de. Jag förstår ingenting. Men det är en rätt härlig ljudkuliss, de är på så gott humör, gubbarna.

Ikväll är jag huvudgäst i Bingolotto, ja skratta ni, men mitt förhållande till Bingolotto är mycket speciellt. Jag är uppvuxen med Bingolotto. Pappa köpte lotter och så satt vi tillsammans hela familjen och fyllde i. Bingolotto var pappas sätt att hålla ihop familjen. “Jag har köpt lotter till allihop”, sa pappa redan på onsdagen och då hade man inget annat val än att sitta med. När jag häromveckan blev bjuden till programmet så blev jag alldeles varm. Jag tänkte på “förr om åren”, när allt var annorlunda. Kvällarna när vi under stor koncentration satt framåtböjda över talongerna och fyllde i. Pappa påstod ibland uppgivet att han inte hittade ”B 14 – Bertil 14”, och mamma suckade och sa: ”Alla nummer finns, Allan.”

Sen hittade han det till slut.
”Där”, mumlade han.

Arvodet för att vara med är 10.000 kronor – de pengarna får man skänka till valfri förening. Jag skänker mina pengar till Ekerö IK:s ungdomsfotbollssektion. Det var på Ekerö som jag började med fotboll på riktigt. Jag var 7 år, ville bli mittfältare som Platini. Jag var Tekniskt duktig, men lite väl tanig. En tackling från Björn eller Mattias och jag flög som en vante. Undrar vad Björn och Mattias gör nu. Alla tjejerna älskade Björn och Mattias. Jag var kär i Caroline, men hon var kär i Björn. Sen blev jag kär i Malin, men hon var redan ihop med Mattias. Björn och Mattias åkte med sina familjer till Åre på påsken och kom tillbaka solbrända. Det var helt fantastiskt att se dem så där gyllenbruna. Jag tittade på dem i smyg på rasterna. En gång på en rast när vi spelade fotboll råkade jag kissa på mig litegrann. Det blev liksom en rund liten fläck på jeansen. Pehr såg fläcken, pekade på den med utspärrade ögon och skrek: “Han har kissat på sig!” Jag protesterade, sa att det inte alls var kiss. Jag hade blivit träffad med fotbollen där. Det regnade och var blött och de övriga godkände förklaringen muttrande och återvände till annat. Men jag var så oerhört kissnödig. Så det kom lite till. Fläcken blev större. Pehr var framme igen. “Titta nu då! Kissfläcken är större”, skrek han. Och sen var det ju kört. De retades, pekade och sjöng sånger och sånt. Himla dumt. Jag började lipa och sprang därifrån. Men Mattias gick och hämtade mig. När de andra såg att jag kom tillbaka med Mattias sa de ingenting alls. Om Mattias tyckte att jag var okej så var jag okej. Det var fint.

Undrar så vad han gör nu. Han ville jobba med reklam, sa han. Det var ingen som visste vad “reklam” var, det var ingen som visste vad ett sådant jobb går ut på. Det är det i och för sig inte nu heller. Reklam. Fy fan, för att jobba med reklam.

Sitter hemma, ensam med Charlie som sover sedan en tid. Amanda är på middag med tjejgänget. Funderar på att dricka ett glas vin. Det finns ett visst motstånd här, det är ett arv från förr om åren.

När jag var yngre kunde jag tycka att ensamdrickande var det mest tragiska som fanns. Den som på egen hand öppnar en flaska vin och dricker är inte bara trasig – han är dessutom sannolikt alkoholist. Det fanns en viktig skiljelinje där – att dricka var okej, men att dricka ensam var ett varningstecken.

Men numera. Jag tycker att det finns en romantik i det där att dricka ensam. Att sitta själv, att fundera i sin ensamhet, att vandra bort till barvagnen och börja fingra, att öppna en flaska och känna hur det bränner i bröstet – det är en fin sak att göra.

Varje gång jag reser ifrån min familj och tar in på hotell går jag till hotellbaren och tar en whisky. Det är inte alla gånger jag är sugen på en whisky, men det finns något härligt där. Man sitter ensam i en främmande stad med ett glas i handen. Jag undrar om det kan ha att göra med en vilja att vara dekadent. En vilja att skita i allt, eller: en vilja att låtsas skita i allt. När man kommer till en främmande stad är det enklare att låtsas.

Lyssnar på Simon and Garfunkel via Youtube. Letar efter live-versioner av min favoritlåt Homeward bound. Jag lyssnar alltid på den i bilen när jag är på väg till någon föreläsning eller liknande och när jag saknar min familj. Då sjunger jag högt:

Home where my thought’s escaping,
Home where my music’s playing,
Home where my love lies waiting silently for me.

Jag hittade en fin version av den här.

Sen letar jag vidare och hittade ett klipp från nutiden. Och plötsligt blev jag så dyster. Titta på dem. De står kvar där. De är äldre nu. Tunnare hår. Skröpligare kroppar. Rynkor i ansiktet. Men de står kvar. Sjunger samma låtar. Jag säger inte att det är fel eller så. Jag säger bara att det är…lite dystert. Att de står kvar där. Att åren går och allt passerar och snart är vi döda.

Jag vaknade 05.50 av att Charlie pratade för sig själv i sitt rum. Jag tassade dit och där stod hon vid foten av spjälsängen och väntade på sällskap. Vi bestämde oss för att båda kläa oss i AIK-kläder. Jag tog min gamla härliga ”Black at heart”-tröja och Charlie valde en tröja med texten: ”Charlie Schulman hejar på AIK”. Så satte vi oss i soffan. Charlie fick fotmassage, som hon älskar och låg bara i min famn och utstötte små njutningsljud. Ibland kastade hon en blick på barnprogrammet på teven.

Men TV4 visar inga bra barnprogram på morgnarna. Nu var det någon historia om något super-tåg som kunde flyga. Jag tyckte det var en märklig poäng rent historieberättarmässigt – om ett tåg kan flyga så är det väl knappast längre ett tåg? Sen kom Djungel-George, inte alls kul. Och sen de här gubbarna, som var rent av obehagliga.

Så vi spelade spel istället. Amanda har hittat ett fårspel på Iphone. Det går ut på att man trycker på fåret som visar sig och då bräker det. Charlie tyckte att detta var mycket roligt!

Sen fick hon leka med mammas dator. Det brukar hon inte få göra när mamma är vaken, men när mamma sover så är det lite ”anything goes” här i vardagsrummet, kan jag berätta.

Nu har hon just somnat. Då vet jag att jag har en halvtimme. Måste få lite sömn. Hej på ett tag.