Stor kväll hos familjen Schulman! Det här är första natten som Charlie sover i eget rum. Ikväll flyttade vi ut hennes säng och lade henne i hennes eget rum alldeles intill. Lite nervösa är vi, hönsföräldrar som vi är. Tänk om hon vaknar och förtvivlat tänker: “Var är jag?!”
Men än så länge går det bra. Och plötsligt kommer allt tillbaka. Kvällarna som de tedde sig innan Charlie kom. Vi går utan att tassa. Öppnar en garderobsdörr och lägger in en tröja och låter dörren sedan slå igen med en liten smäll utan att vi för den sakens skull blir till oss och börjar kisa och tänker HELVETE NU ÄR DET KÖRT. Vi slår på teven i sovrummet – den har inte varit påslagen på nio månader. Jag kommer inte ihåg hur fjärrisen fungerade. Vi tänder lampor hejvilt här i sovrummet.
Vi tecknar inte längre till varandra som vildar när vi ska kommunicera. Vi talar med varandra som vuxna människor. Vi minns åter möjligheten att faktiskt läsa en bok innan vi somnar. Eller så kollar vi på ett Lost-avsnitt på datorn. Inte med datorn gömd under täcket och med varsin hörlur i varsitt högeröra, nej, utan vi kör med fritt ljud, fri bild, vi behöver inte backa en enda gång för att höra vad de egentligen sa. Blir jag sugen på ett glas vatten så går jag och hämtar det utan krusiduller. Jag famlar inte fram i mörkret, funderar inte över huvud taget på vilka plankor i parketten som väsnas och inte.
Det är en nygammal frihet. Jag har inte saknat det, för jag har inte tänkt på det. Men nu. Herregud. Vilken livskvalitet.