På det allra märkligaste sätt gick luften alldeles nyss ur mig. Jag arbetade hårt, skrev fiffigt och flitigt i ena sekunden – och nu sitter jag här med den typ av blick man ibland kan få när man sitter på tåg och blickar ut över landskapet utan att egentligen titta. Jag minns när man som barn upptäckte ett nytt spännande ord, hur man överanvände det, felanvände det, tacklade in det i varje möjlig och omöjlig mening.

Scenario var ett sådant ord. Jag var femton eller sexton. Herregud, vad jag använde ordet scenario. Det enda jag pratade om under en period var scenarior. Till slut tröttande väl mamma, hon sa åt mig i all välmening och jag slutade. Då började jag med ordet ”sällsam”.

Jag tyckte plötsligt att allt var så sällsamt. Vilken sällsamt god risotto!

Ja. Ja.

Usch.

Underligt hur man kan sitta och bli lite rödlätt om kinderna för något som man gjorde för nästan 20 år sedan.

Imorse på radion, förresten. Kaffet var slut i bryggaren och eftersom Adam och Gry var i sändning bad de mig fixa lite nytt. Och det gjorde jag och när jag gjorde det kom jag att tänka på när man var barn och mamma och pappa ropade från vardagsrummet: ”Alex, kan inte du sätta på lite kaffe till oss?”

Uppförsbacken då. Herregud. Man kunde nog inte komma på något tråkigare än att sätta på kaffe till mamma och pappa. Det var på något sätt oöverstigligt. Så ofattbart jävla skittråkigt var det. Och man lufsade till köket, vatten från kranen i kannan – hata livet! – i med filtret – fy fan fy fan! – och ner med sex släta skopor kaffe – skjut mig i huvudet!

Tillbaka i Sverige, tillbaka på Mix Megapol imorse. Jag tog med mig Charlie, för hon tjatatde och tjatade och tiull slut sa jag okej. Hon var så uppspelt i taxin imorse. Nu skulle hon få träffa sina idoler.

Charlie och Gry Forssell. Charlie älskar henne i Körslaget och tyckte hon var grym i Silikon när det begav sig. Charlie fick krama Gry och till och med bita lite i hennes passerkort. Det var stort för henne.

Charlie gillar inte sport, men när hon tar del av sport så vill hon ta del av Patrik Ekwalls analyser av den. Hon tycker att Ekwall är ”i särklass i Sverige”, som hon säger.

Charlie älskade första avsnittet av Fuskbyggarna och tyckte att det var stort att få träffa Martin Timell som är en av programledarna. ”Det blir bättre från episod 3 och framåt”, sa Timell och då sa Charlie: ”Härligt!”

Det var några i föregående inlägg som undrade om Amandas kläder. Jag vet inte riktigt var de kommer ifrån. Men Amandas halsband är designat av en kompis till mig som heter Karolina. Jag tycker det är så otroligt snyggt! Gå in på hennes hemsida så blir hon glad. Klicka HÄR.

Amanda har skrivit en krönika där hon hyllar ytligheten. Det är inte bara OKEJ att tänka på smink och mascara. Det är till och med NYTTIGT, menar hon. Läs hennes krönika HÄR.

Sista måltiden innan vi flyger hem till Sverige. Charlie ser till att ge en hälsning till öborna.

Tidig morgon i lobbyn. Jag sitter med min morgonkopp kaffe och Charlie viskar ”titta” varje gång hon fäster blicken på en ny punkt. Hon sitter vid min sida och betraktar mig med vaken, vänlig blick och så kryper hon plötsligt iväg. Hon har väl fått någon idé. Jag ser henne när hon styltar i väg, det finns en stolpig elegans i sättet hon tar sig fram på. Hon vänder sig om halvvägs för att se att jag är kvar, att jag fortfarande existerar, och lugnad av detta faktum fortsätter hon bort mot det okända.

Jag kan inte tro att det är sant. Hon var så liten förut, jag kunde lägga henne i min egen handflata och pussa henne på pannan. Men nu. Det där är ingen bebis, det där är en flicka. Snart målar hon sig med mascara. Tuggar tuggummi. Tar hål i örat. Snart tycker hon dockor är töntiga. Hon har på sig märkliga kläder, kommer hem underliga tider på dygnet. En dag kommer hon hem med en kille som heter Simon. ”Han ska inte vara i mitt hus”, skriker jag till Amanda, som väser ”LUGNA DIG” och frågar om de vill ha en kopp té, nejtack, de ska ut och köra bil, Simon har just tagit körkort. Och så försvinner de, de är borta länge, det blir sent, jag sitter uppe och väntar på henne, som en ond skugga i köket, hon kommer hem och blir mycket rädd när hon ser mig där jag sitter. Vi bråkar. Amanda vaknar. Jag ger henne utegångsförbud i femton år. Amanda upphäver det.

Jag är så rädd för den stunden då Charlie inte behöver mig längre. När jag finner mig själv sitta där och inse att det bara är jag som behöver henne. Det här går alldeles för fort. Vi måste lugna ner oss.

Jag måste förlänga vår tid tillsammans. Jag tar ett viktigt beslut. Charlie får inte flytta hemifrån förrän hon fyllt 35 år.
Då släpper jag henne.
Inte förr.
Bra, Alex.
Vettigt, Alex.

HA HA HA!!!

Där satt ni hemma i Sverige och tänkte: Har Amanda blivit tokig? Vad i helvete har hon på sig?

Ni bara: ”QUE?! VARFÖR SER AMANDA UT SOM EN FÅNIG FASHION-NÖRD PÅ ALLA BILDER??”
Ni bara: ”KAN KVINNAN INTE BARA SLAPPNA AV?!”
Ni bara: ”VAFAN ÄR DET SOM PÅGÅR? VARFÖR HAR AMANDA SILVERSTRUMPOR? VARFÖR HAR HON PANNBAND? VARFÖR HAR HON DECIMETERHÖGA KLACKSKOR?!”

Jag lura er så oroligt hårt. Amanda har varit här och fotograferats för ett modejobb som hon ska göra. Och ni liksom bara, trodde det var på riktigt.

NI BLEV SÅ OTROLIGT ÄGDA! ERKÄNN!
JO! ERKÄNN NU!

Jag sitter vid lobbyn och skriver lite på mitt filmmanus och kommer tillbaka i ljuvlig eftermiddagssol och där sitter Amanda och Charlie och solar sig i trädgården som är alldeles utanför vårt rum. Jag kan fortfarande inte begripa varför hon har klackskor på sig. Det är ju snyggt och så, men det ser så obekvämt ut när man slappar i kvällssolen. Jag frågar henne varför, men antingen förstår hon inte vad jag menar eller så låtsas hon inte förstå. ”Vad menar du”, säger hon och tittar frågande på mig.

En liten stund så här på eftermiddagen ser jag till att ta hand om Charlie och så kan Amanda få sitta vid poolen med sin bok och bara njuta. Hon tycker att det är så härligt och jag tycker att det är så härligt när hon tycker det är härligt.

Jag och Amanda bestämde oss för att spela lite schack, men upptäckte att det saknades en bonde. Tuir att Charlie var klädd i vitt – hon fick bli bonde. Men som sådan betraktad uppförde hon sig utan tvekan underligt. Hon gick diagonalt och även bakåt vid något tillfälle. Och hon tog den svarta kungen på bara några minuter.