Nu har det varit minusgrader i två månader i sträck i Stockholm. Jag kan inte minnas en liknande vinter. Det här är bortom frustration för min del. Det är bortom irritation. Det här står utanför allt.

Jag vet att några av er föredrar vinter framför fem plus och regn. Jag förstår inte riktigt – hur menar ni då? Ni tycker att snön är vit och vacker. Har ni sett hur det ser ut där ute? Snön är grå, nästan brun.

Tänk er regn och plus fem. Tänk er! Herregud, vilken osannolik dröm!

Det går inte en timme utan att jag tänker på våren. Jag tänker på när snön är borta, men allt sand från plogmaskinerna ligger kvar på gatorna. Jag tänker på knastret! Minns ni det ljuvliga knastret under fötterna när man går på vårsolig asfalt med sandat grus under fötterna.

Men framför allt – ge mig sommaren! Jag längtar inte bara efter allt det härliga med sommaren. Jag längtar efter det man hatar med sommaren. Ge mig mygg! Tänk er att höra ljudet av en mygga som närmar sig och försvinner. Ge mig ett sommarregn! Tänk att stå väl skyddad av regnkläder vid en sjö och se hur regnet strilar ner i vattnet. Minns ni hur vackert det kan vara.

Och efter regnet. Man ger sig ut på promenad. Man går förbi den räfflade grusvägen, förbi den stora elledningen man aldrig vågade närma sig som barn. Och sen är man i skogen. Grenar ger vika under ens fötter. Det är halt att gå på de stora stenarna, mossan släpper. Allt är tung av regnet, hela skogen har sänkt sig en centimeter mot marken. Det ser ut som att växterna niger mot oss när vi kommer.  

Det är så vindstilla som det bara kan vara efter ett stort regn. Och man tittar upp. Himlen spricker upp. Solen tittar fram. Man ler utan att tänka på det, man tänker utan att tänka det: “Några drag med wettexduken över utemöblerna och så tar vi fram grillen.”

Charlie har börjat experimentera med att ställa sig upp. Det går sällan bra. Hon sätter sig på knä och så för hon långsamt upp fötterna och så häver hon sig med armarna och plötsligt står hon som en tyngdlyftare med lite för många skivor på stången, står där och väger och rumpan doppar nästan i golvet och så trillar hon omkull och blir olycklig. Men bara en liten stund, för snart försöker hon igen. Står och dallrar på muskellösa ben och rasslar ihop i en hög.

Det går mycket bättre när hon hittar stöd. Imorse låg jag och badade. Charlie lekte bredvid. Så fick hon syn på toaletten som reste sig jättelik över henne. Intressant! Hon kröp dit, tog spjärn med händerna och hivade sig upp till stående position. Det var otroligt. Hon stod! Jag låg där i badet och skrek:

BRA, CHARLIE! DU STÅR! BRA! BRA! BRA!BRA, CHARLIE!

Charlie blev så glad för framgången och ännu gladare när hon hörde mina rop och när Charlie blir riktigt glad brukar hon vilja slå sig själv med händerna på sina egna lår, om och om igen. Jag vet inte varför, men hon gör det. Så hon gjorde det, släppte taget om toalettstolen och stupade som ett träd i golvet. Och som hon skrek!

Hon skrek som ingen bebis skrikit förut.

Men bara en stund, för Charlie har minne som en guldfisk och plötsligt fick hon grinande syn på en toalett. intressant! Och så kravlade hon dit och tog spjärn igen.

Nytt avsnitt. Dagens gäster är Andreas Johnson och Annika Lantz. Berätta gärna vad vi tycker så att vi ska göra detta program bättre!

Under min dvala igår kväll fick jag en idé och när jag nu funderar på den i friskhetens ljus så märker jag att den är sund och bär hälsans tecken.

Jag ska utföra en partiledarenkät här på bloggen. Jag ska fråga samtliga partiledare i riksdagen hur de ställer sig i en rad viktiga frågor som rör barn i samhället. Jag sitter och fnular på vilka frågor jag ska ställa.

Vad vill ni ha svar på av partiledarna? Ge förslag i kommentarsfältet.

Det här blir roligt!

God morgon!

Oka, nu skiter jag i det här. Jag vägrar finna mig att vara ett offer för magsjuka längre. Nu avgör jag: jag är frisk! Nu går jag till jobbet. Möjligen smittar jag fortfarande, så för er skull: kom inte förbi butiken idag. Jag kanske drar ner persiennerna och hänger ut STÄNGT-skylten.

Men jag mår okay. Nu räcker det med det här. NOG NU!

Ligger i soffan. Har legat här hela dagen. Amanda pysslar om mig. Ibland kommer hon fram och känner mig på pannan. Hon säger “oj-oj-oj” och kallar mig “lilla elementet” och så går hon och gör i ordning té. Jag skulle så gärna underhålla er, men jag orkar inte. Kan inte ni underhålla mig? Är det inte läge för det?

Kan ni inte skriva något roligt i kommentarsfältet?

Jag har inte rört mig från soffan. Ligger nedbäddad och jämrar mig. Fortfarande sjuk, och mår ännu sämre av att titta på Malou jämra sig om mobbing, missfall och död i TV4. Jag skulle så gärna vilja hitta orken att sträcka mig en halv meter efter fjärrisen så att jag kunde stänga av detta elände.

När man är sjuk får man äta precis det man är sugen på. Detta är vad jag är sugen på. Amanda har handlat och gjort det så fint för mig.

Alex är sjuk. Jättesjuk. Han har maginfluensa fast han kräks inte. Han tror att han har feber men har vägrar att ta tempen med den enda temp vi har hemma, Charlies temp som man stoppar i rumpan. Han har ingen snuva och har inte ont i huvudet och inte ont i halsen. Men han är väldigt väldigt sjuk.

Men jag låter honom vara sjuk. Jag har köpt tidningar, godis, ostbågar, dammsugare, coca-cola och blåbärssoppa med glass. Han ligger nerbäddad och säger att han är för svag för att ens skriva ett inlägg. Han hälsar i alla fall.

Vi spelade in Schulman Show igår. Andreas Johnson och Annika Lantz var gäster. När jag träffade Annika före inspelningen kramade vi om varandra. Precis när vi släppt taget om varandra så sa hon: ”Oj, då. Jag borde kanske inte ha kramat dig. Jag har just varit magsjuk.”

Hon skrattade till, men det gjorde inte jag. Jag reagerade med någon form av…stelhet. Jag kände lite obehag. Jag tänkte på det sen när vi spelade in – om ni finner att jag understundom har tom blick i programmet så förstår ni vad det handlar om.

Så imorse, i taxin på väg från radion till butiken så finner jag att jag plötsligt blir lite yr och illamående. En klump sätter sig i halsen, den försvinner inte trots att jag sväljer flera gånger. När jag stiger ur taxin är jag såsis. Men det är först nu, så här på eftermiddagen, som jag kopplar detta illamående till Annika Lantz och hennes kram. Hon har smittat mig! Så måste det vara. Jag sitter här och skriver nu, men om en timme sitter jag i skräddarställning vid toaletten och kräks.

Det här var ju fan.
ANNIKA LANTZ.
Av alla människor – Annika Lantz!

”Ser jag blek ut”, frågade jag Amanda.
”Ja, du ser blek ut”; svarade hon.

Säg ärligt nu. Gör jag det?

Titta vem som kom och hälsade på i butiken! Amanda hade ärende på stan och jag fick vara med Charlie en timme. Jag hade köpt lego till henne, men hon ville bara leka med pennan.

Sen kom ”Hair Dimension By Conny”-Conny” förbi. han hade med sig två semlor, det var mycket trevligt. Vi pratade om allt möjligt. Jag bad honom ta en titt på Charlies hår. Jag är oroad för hennes mohikan-frisyr. Jag frågade om det kommer att börja växa snart på sidorna också. Han studerade håret noga och sa sedan slutligen att ”man kan inte vara säker på någonting när det gäller hår”. Och så gick Conny och jag satt kvar med denna gnagande oro för Charlies mohikanfrisyr.