De kastar ner snö från taken här utanför. De har avspärrat trottoaren och det står en excentriker i gul väst och skriker och pekar åt trafiken. Folk står på var sin sida och tittar upp. Bilisterna trummar med tummarna på sina rattar. Mannen blåser i en visselpipa och då rasar snön ner. De låter mycket dramatiskt när stora isblock träffar asfalt från hög höjd. Det låter som explosion i vakuum. Isen splittras åt alla håll, jag är rädd att mitt skyltfönster ska gå sönder av skärvorna. Jag var tillsammans med en argentinska en gång i tiden. Jag minns hennes första besök här i Stockholm. Vi vandrade över Centralbron och hon skrek när hon såg is för första gången. Stora block gled med strömmen under oss. Hon pekade och ropade “LOOK” hela tiden. Vi stod där väldigt länge, jag minns att jag blev så kall om öronen att jag trodde att jag kanske skadade dem permanent. Men jag kunde inte säga åt henne, jag var så ängslig på den tiden. Äh, änglisg är man väl fortfarande. Jag hade ont många timmar sen. Jag låg i sängen sen och kände på mina öron och tänkte att de är fördärvade nu.

Det rasar is utanför mitt skyltfönster. Jag tänker bort det faktum att någon står där uppe och skyfflar. Jag tänker mig att det rör sig om nederbörd. Stora isblock regnar från skyn. Det kittlar till. Det känns som undergången. Plötsligt inser jag att jag kommer att dö.

Nya Schulman Show är här. Gäster är Åsa ”KRISTI BRUD” Waldau och Rami från Paradise Hotel. ganska spännande konstellation, tycker ni inte? Säg gärna vad ni tycker – vi samlar alltid alla kommentarer här och går igenom en efter en på ett redaktionsmöte.

Jag läser era kommentarer kring mitt inlägg om EU-ministern. Det stora argumentet (och motargumentet) tycks i olika tappningar vara:

”Jag har rätt i sak. Men vad tragiskt det är att det inte är någon diskussion när det handlar om män som bara dagar efter att de blivit fäder kastar sig ut i arbetslivet.”

Jag blir förvirrad av detta. En moders relation med sin bebis under de första sex månaderna är unik. Den går inte att jämföra med mannens. En mamma och dennes bebis är inte två olika personer – de är en och samma. För bebisen är mamman ”världen”. Och för mamman är bebisen ”världen”. Det finns inget mer.

En pappa, som jag själv, kommer aldrig i närheten av det. Under den första tiden är vi utanför. Vi får leva med det. Vår tid kommer. Det är därför det inte går att jämföra på det sättet. En moders band med sin nyfödda bebis är det starkaste som finns på jorden. Därför är det extra ledsamt att få höra att en kvinnlig EU-minister väljer att ta en månads mammaledighet och sedan sticka till Bryssel.

Min Amanda med två av tärnorna när vi gifter oss, Vicky och Elin. I sommar gifter vi oss!

Det talas mycket om den här EU-ministern. Hon har just fått ett av politikens mest ansträngande arbeten samtidigt som hon är gravid. Hon får kritik för att hon tagit jobbet. Man menar att det inte är bra med ett så stressande jobb när man är gravid. Och EU-ministern själv slår ifrån sig. Hon menar att hon har mycket hjälp från sin familj och sina vänner. De kommer att ta hand om bebisen när hon själv inte har tid. Och hon intygar också att hennes man är ”modern” och ”ingen dinosaurie”.

Jag finner hela debatten rätt skev. Jag är säker på att bebisen kommer att klara sig ok, trots att mamma kommer att vara borta mycket. Den jag tycker mest synd om är ministern själv. Det är hennes första barn. Hon har ingen aning om vad det innebär att få ett barn. Hon vet inte själv hur fäst hon kommer att bli vid det. Hur hon kommer att sakna det när hon inte kan vara med det. Hur ont det kommer att göra av all saknad. Hon förstår det inte själv, men jag är rätt säker på att hon kommer att gråta många kvällar i Bryssel.

Ministern har tagit ett jobb som innebär att hon kommer att missa sitt första barns uppväxt. Det är synd om barnet – men framför allt är det synd om henne själv.

Hon är så tvärsäker nu, den där ministern.
Men hon har ju verkligen ingen aning.

Jag satt och arbetade och plötsligt stormade Camilla Läckberg och Martin Melin in. De satte sig ner i mina fåtöljer och berömde hur fin min butik är. ”Säljer du någon skräplitteratur då”, frågade Camilla och tittade sig nyfiket runt. Jag satt och var alldeles iskall i hela kroppen. Jag har nämligen prytt min butik med tavlor på skräpförfattare. Ni kan se några av tavlorna bakom Martin och Camilla. Och på en av tavlorna…

…finns Camilla Läckberg själv. Jag trodde att hon kanske skulle bli förargad, skrika VAFAN ÄR DET DÄR och lämna butiken. Men det gjorde hon inte. Hon skrattade till. Härligt med den typen av distans, tycker jag. Sen undrade Martin om jag ville skriva om hans nya sajt där han samlar bloggande pappor. Och det gör jag gärna, för jag tycker det är ett fint initiativ! Kolla in Martins sajt Coolapappor HÄR.

Darya och hennes sambo ordnade till en fiskröra igår kväll. vad han tyckte? Ja, ni ser ju att den sneda tummen står mer uppåt än åt sidan. Bra!

Anna i Malmö gjorde fiskröra till familjen. Dottern Julia var mycket förtjust.

Maria i Umeå gillade fiskröran. Det blev en snetumme upp.

Det här gjorde Emelie. Hon tyckte om det, men råkade ta lite för mycket salt. Nästa gång ska hon ta ”liiite mindre”, hälsar hon i ett mail.

Också kändisar åt fiskröran igår kväll! Här programledaren Josefine Sundström som verkligen riktar sin sneda tumme uppåt! Kul!

Rebecca i Stockholm snålade inte med maten, men däremot med tummen. Men den finns där! Ser ni den? Där till höger! Bra!

Jag får ofta frågan vilka bloggar jag läser. Just nu läser jag bara Paradise Hotel-bloggarna. Jag går in ett tjugotal gånger om dagen för att se om de uppdaterat. Det är mitt sätt att hantera att serien är slut, OKEJ???

Jag saknar dem, OKEJ???

Men idag bjuder jag in min idol Rami till Schulman Show.
Och imorgon ska jag intervjua en annan deltagare för mitt Aftonblad.

Jag gick upp tidigt med Charlie imorse. Amanda sov och då får jag göra lite vad jag vill. Mina första två åtgärder:

1. Jag tog på Charlie AIK-kläder.
2. Jag lät Charlie leka med mammas solglasögon.

Det är vår egen lilla stund. Vi busar lite som vi vill.

Jag och min bror Calle var och åt middag på restaurang häromdagen. Plötsligt kom drottning Silvia in. Det blev liksom alldeles tyst i lokalen. Alla frös i sina rörelser, det var som i Matrix. Egentligen ska man resa sig upp när drottningen kommer in i ett rum, det har jag hört sägas. Och så ska man buga och stå kvar till dess att drottningen sätter sig ner vid sitt bord. Men jag kom inte på tanken, tyvärr. Jag bara satt och stirrade när hon passerade. Det kanske var lite dumt att jag inte reste mig upp, men det är ingen jag går och ältar nu.

Undrar om Calle ältar sin reaktion. När drottningen passerade vårt bord ropade han högt, liksom i chock:

”HERREGUD!”

Just så skrek han. Det bara kom för honom. Han kunde inte hindra det. Han bara skre rätt ut. HERREGUD!

Det var roligt.