Idag ska vi laga en rätt som heter fiskröra. Det är Amandas absoluta favoriträtt. Den här rätten lagade pappa alltid till oss när vi var barn. Det var den enda rätt han kunde och detta är egentligen den enda rätt jag kan. Det fina med den är: 1. Den är helt otroligt god. 2. Den är enkel – de enda ingredienser ni behöver är torskfilé, ströbröd och vispgrädde! Okej, då kör vi!

 

1. Om ni har köpt färsk torskfilé: Kontrollera den noga. Det heter ”filé” därför att någon har tagit bort benen, men det är ju ofta lögn! Det är ju mer regel än undantag att man hittar ben i fiskfilén ändå. Om ni köpt fryst torskfilé så finns det inga ben och ni kan lyckligt strunta i punkt 2 och gå till punkt 3.

 

2. Skär bort benen ur denna så kallade filé. Det ska inte finnas ett ben kvar i ”filén”. Alltså: Gör ”filén” till en filé.

 

3. Häll vispgrädde i en skål. Ett halvt paket om ni är två. Kanske lite mer. Det är gott med vispgrädde. Man kan dra ner hela paketet om man får feeling!

 

4. Häll ner ströbröd och rör om under tiden. Rör om och rör om. Till slut blir det hela poröst och sedan blir det gegg. Just i gränslandet mellan poröst och gegg – då är ni hemma! Låt den vila en stund.

 

5. Ner med torskfilén i en stekpanna!

 

6. Hacka den i bitar!

 

7. Jag menar: hacka utav bara helvete! Hacka ner den till små strimlor! Det är ganska enkelt gjort eftersom torsken är så porös, men det skadar inte om ni får något plågat, djuriskt i blicken när ni gör det.

 

8. Så ska det se ut!

 

9. Häll ner blandningen av ströbröd och grädde i pannan. Blanda!

 

10. Nu till det viktigaste av allt: salt!

 

11. Salta rejält i pannan.

 

12. När ni tror att ni tagit lite för mycket salt – salta lite mer.

 

13.Och när ni tror att ni tagit dubbelt så mycket salt än nödvändigt – salta ytterligare. Det ska VERKLIGEN i mycket salt i den här röran.

 

14. Smaka av. Och bli inte förvånade om ni finner att det behövs mer…

 

15. SALT!

 

16. Servera med kokt potatis och sallad och betrakta hur er partners tumme inte gör en snedvriden uppåttumme. Nej, den går rakt uppåt! Härligt!

Kan ni inte laga den här maten där hemma! Jag skulle bli så stolt. Och pappa i himlen skulle bli så stolt. Skicka en bild till alex@schulmangruppen.se så lägger jag upp bilder på era fiskröror i bloggen. Om jag får för er, alltså.

Ibland när vi besöker vänner som också nyligen har skaffat barn så kan det hända att vi drabbas av dåligt samvete när vi ser hur de håller på med barnmaten. Där finns inga burkar eller microugnar – där finns det bara ekologiska råvaror och matglädje! De kokar en potatis! De mosar den med en gaffel och tillsätter lite olja! De kokar en morot och vips har de en ljuvlig liten puré!

Man står där och blir alldeles hålögd. Hur orkar de? Varför köper ni inte burkmat, undrar vi. BURKMAT?! Så fnyser de. Och berättar att burkmat är satans påfund på jorden. Ingenting gott kommer från burkmat. Burkmat är inte ens mat – det är aromer och låtsasföda!

Att ge sitt barn burkmat är detsamma som att långsamt döda dem.
De säger inte just så, men de menar det.

Jag skiter i dem. Vi ger Charlie burkmat. Och vi har en regel. Vi öppnar burken och tar en rejäl smakbit själva. Om vi tycker att det smakar så gott att vi kan tänka oss att äta upp hela burken så ger vi den till Charlie. Om inte så kastar vi den. Det gjorde vi med en sparrispuré häromdagen. Den smakade verkligen helvete.Men i övrigt tycker jag att burkmaten smakar riktigt bra. Det finns en ”spagetti och köttfärssås” för sexmånaders bebisar som smakar bättre än den anrättning man får nere på krogen Italiano på Nybrogatan.

 

Charlie har varit ute efter fjärrkontrollen i flera dagar. Så fort vi lämnar henne obevakad en sekund sätter hon fart efter den. Då får vi ta undan kontrollen och hon visar upp en helig vrede. Men idag gav jag henne kontrollen. Först blev hon chockad. Sen blev hon mycket glad.

Nu sitter hon belåten och kanske lite förvirrad över den plötsliga framgången och gnager på den förbjudna kontrollen. Vad hon inte vet är att det är en GAMMAL kontroll till en GAMMAL DVD som vi inte har kvar. Kontrollen är helt oanvändbar.

Jag lurade henne!
HA HA HA HA!

 

TItta på henne.
Så. Jävla. Lurad.

min Amanda har i en krönika beskrivit sin första fylla sen hon blev mamma. Den var spektakulär. Hon gjorde bort sig ganska rejält. Läs hennes egna ord HÄR.

 

 

Tittade ni på Nyhetsmorgon imorse? Såg ni vädertjejen som flinande konstaterade att ”vi får behålla vintern februari ut”.

Jag förstår inte uttrycket – ”får behålla”. Som om vi är glada för detta. Varför säger hon inte ”blir inte av med”?

Det ska alltså vara minusgrader hela februari. Jag tycker det här börjar bli rent av befängt. Nu räcker det väl ändå snart. Jag hatar den här snön. Hatar! Jag hatar kylan. Jag vill inte vandra genom mitt liv med axlarna uppåt och hakan neråt. Jag vill vandra ledigt och enkelt, som över en sommaräng. Jag vill raps på fälten! Jag vill plocka mogna smultron vid landsvägsdikena. Jag vill se vass niga för vinden. Jag vill se världen upp och ner i insjöarnas speglar. Jag vill se lupiner sträcka på sig för att se havet. Jag vill mumla ”AJ, AJ, AJ” för mig själv när jag trippar fram på het sand på stranden för att komma till havet. Jag vill grilla lamm! Jag vill följa efter solen de sista timmarna på kvällen – vi börjar uppe vid huset och sedan förflyttar vi oss per halvtimme långt ner i trädgårn.

Jag vill inte leva så här!
Jag tänkte mig inte mitt liv på det här sättet!

Jag var på dop igår och blev fantastiskt placerad med underbara människor på var sin sida. Vi talade om så mycket roligt, men det jag framför allt tog med mig är idén om tandborste som leksak.

Tandborste som leksak!

Jag berättade för min bordsgranne att Charlie kan vara lite ”rivig” och att hon väldigt snabbt blir trött på de leksaker som serveras henne. Då kom den, idén om tandborste som leksak.

Jag gick hem, Charlie blev lite stingslig, som hon brukar bli vid fyrarycket. Hon tyckte inte att det var det minsta roligt med leksakerna. Hon fick till och med låna Amandas sminkspegel, som hon i raseri kastade åt helvete. Jag kände hur jag långsamt höll på att förlora greppet. Då tog jag fram tandborsten och gav den till henne. Hon höll den i handen, betraktade den noga. Vägde den varsamt i handen, som om det rörde sig om goternas guld. Så stoppade hon in den i munnen.

Förde den mot den plats där tänder en gång ska finnas. Borstade försiktigt sin gom.
Triumf!
Hon satt med den en kvart!
Fullständigt uppslukad.

Tack, Andrea för idén om tandbroste som leksak!

 

Stor dag igår! Barnvakt var ordnad och vi hade tagit på oss våra bästa kläder och gick på fest! Det var mycket trevligt. Men idag tänker jag nästan bara på mitt möte med min gamla kollega Lotta Berg. Vi stod och pratade med varandra en stund, jag och hon och Amanda. Sen gick Amanda på toaletten och Lotta sa:

”Vilken snygging du är!”

Jag blev så klart glad, det var ju gulligt sagt. Men ville också vara lite ”cool” och så, så jag svarade lite snett leende och avspänt: ”Och du också.”

Lotta tittade på mig frågande. Så förstod hon. Och sa:

”Jag sa att HON var snygg. Amanda, alltså.”

Och ni förstår, det går liksom inte att komma ur en sådan sak. Man känner sig ganska pinsam. Som en tönt, så känner man sig.

Felix Herngren är vår huvudgäst idag. Tyckte ni om det?

(edit: Vi inleder programmet som vanligt med en sketch. Det är alltså inte VERKLIGHET, det som händer där. Allt är uppstyrt från början mellan oss, Felix och studiokvinnan.)