God morgon! Jag läser alla era kommentarer, också här på semestern. Jag har märkt att jag fått en massa frågor om resan, hur man reser med barn, hotellet, hur det är att ha ett litet barn i värmen och så vidare. Eftersom jag har så dålig uppkoppling så är det svårt för mig att svara er var och en.

Därför. Om ni har frågor om resan, skriv dessa i kommentarsfältet nedan så svarar jag på dem ikväll!

Amanda och Charlie vaknade och upptäckte att jag inte var kvar i villan. Var höll jag hus? Märkligt. De gick sömndruckna ut mot poolen och såg detta. (Jag hade inget porträtt på mig själv, så det fick bli från datorn). ”VÄLKOMNA TILL MIN DAG. VI SES I FRUKOSTMATSALEN”

 

Precis när Amanda skulle vända tillbaka för att ta en dusch upptäckte hon något vid poolkanten. En ledtråd som skulle hjälpa henne lista ut vad som skulle ske under dagen.

 

 

”En vattenflaska”, tänkte Amanda. ”Vad märkligt. Vad kan det vara? Ska vi till ett glasbruk? Eller till en källa av något slag? En brunn? Eller är det en alkoholfri dag, är det detta betyder?” Hon hummade och funderade, tog en dusch och tog sig sedan mot frukosten.

 

Jag hade valt ett mycket fint bord för vår frukost. Och jag hade dukat fram den precis så som jag vet att Amanda och Charlie vill ha den.

 

När de kom gjorde jag en inbjudande gest och sa: ”Välkomna till frukosten!”

 

Eftersom detta är min dag så valde jag också att alla skulle äta Nutella på morgonmackan. Det är det bästa jag vet. Det absolut bästa jag vet! Sen diskuterade Amanda ledtråden, tänkte högt, men jag ville inte säga.

 

”AHA”, ropade Amanda när vi kom ner till piren. ”Vatten som i havsvatten! Vi ska åka båt” Jag nickade belåtet. Så gav i oss ut till sjöss.

 

Vi hamnade på en ö som heter Bon Island. Det var som i Castaway, bara sand och hav och inga människor. Väldigt rofyllt. Efter en stund sa jag till Amanda: ”Nu ska vi ta en promenad.” Och så gick vi.

 

Vi gick längs stranden och plötsligt tornade den här skylten upp sig. ”THE SIX SENSES SPA”. Mitt på den öde stranden! Helt fantastiskt. va.

 

Vi gick i trätrappor och väldigt högt upp stod en kvinna och väntade på oss. Det måste vara massage til världens vackraste utsikt.

 

Hon började med Amanda. Charlie somnade snart.

 

Jag gick ner till solstolarna och lade mig och väntade.

Sen var det min tur. Det var en ljuvlig massage, en sådan då man låter tankarna vandra fritt och inte en enda gång vidrör de något som kan liknas vid ångest. Sen gick vi alla och badade i havet. Det var första gången Charlie badade i havet!

 

Vi kom hem och det var genast dags för mig att planera middagen. Jag besökte chefskocken och berättade mina önskemål. ”Jag vill ha många rätter, men små rätter”, sa jag och kocken intygade att det skulle gå att ordna.

 

Och så åt vi! Amanda ställde frågor om mig hela kvällen. Det var som en intervju, kan man säga.

 

Efteråt, i sängen, tillfrågades hon hur hon tyckte att Alex var och hon svarade: ”Ja. Han är ju en ewxtraordinär person. En fantastisk människa. Ett geni, det måste man säga.”

Vi har kommit på att vi ska leka Stjärnorna på slottet här i Thailand. Så går det på semestern efter några dagars sysslolöshet – man vill aktivera sig litegrann. Därför – Stjärnorna på slottet. Vi i familjen har tre dagar vardera som vi förfogar över. Igår var det Charlies dag och eftersom Charlie ibland har svårt att uttrycka sin fria vilja så var det upp till oss att tolka hur hennes dag på slottet skulle se ut om hon fick bestämma. Vi skapade hennes drömdag.

 

08.00. Dagen börjar med att Charlie får leka med Amandas solglasögon, som hon är så rädd om. Det har aldrig hänt förut. Så fort Charlie sträcker sig efter dem säger Amanda nej och tar undan dem. Men inte idag. Charlie är häpen och glad.

 

08.05. Charlie tror inte att det är sant. Hon får dessutom leka med pappas Iphone. Hon får suga på den också.

 

09.30. Bad med hela familjen.

 

10.15. Charlie får vara naken hela dagen.

 

12.20. Vi ger oss ut på området för att hitta andra barn som Charlie kan stirra på. Hon tycker om att stirra på andra bebisar.

 

12.22. Vid poolområdet fanns inga. Vi går vidare.

 

12.55. I lekrummet hittade vi en bebis! Mycket roligt. Charlie stirrade lite på denna bebis och kände på henne.

 

14.23. Charlie hittade magnetiska bokstäver som hon blev förtjust i. Tycker inte att man ska rätta henne i så tidig ålder när hon stavar fel på sitt eget namn. Herregud, hon är ju så ung ännu och det var ju otroligt att hon har kommit så långt ändå.

 

15.45. Dags för teletubbies, som Charlie tittar på naken vid poolen.

 

17.30. Dags för mat.Charlie vill ofta äta själv. Idag fick hon göra det.

 

18. 30. Kvällsbad med hela familjen. Långbad. En timme långt. Sen gick vi och lade henne och då var homn verkligen utmattad men glad. Nästa dag är ”min dag” – då får ni se hur jag kagt upp den!

 

Vi hade just satt oss till bords för att äta middag. Vi hade lagt Charlie en stund tidigare och hon hade somnat in på ett mycket harmoniskt vis. Vi kände lugnet sänka sig under palmerna. Vi beställde in ett glas vin. 

Då, plötsligt, hör vi ett förtjust gurgel från vagnen. Vi vänder oss ditåt och där sitter Charlie. Hon tittar på oss, hon ser både nyfiken och glad ut.

Nyfiken, för hon undrar vad för roligt som pågår här.
Och glad över insikten att vad det än är som pågår här, så kommer hon inte att missa det.

Det är mycket roligt att Schulman Show nu gör säsongspremiär. Nu med lägre budget än någonsin, men med bättre gäster och ett sjuhelvetes gott humör. Säsongens första gäst är Renée Nyberg, som på söndag har premiär för programmet Blåsningen på TV3. Jag kan själv inte se programmet härifrån, uppkopplingen är för dålig, så berätta gärna vad ni tycker så kan jag få en bild av att läsa era kommentarer.

Jag sitter i det så kallade sminket. Jag ska snart intervjuas i Förkväll på TV4. Oklart om vad, jag är inte ju inte på tapeten med någonting. Men nu sitter jag ändå här. Programledaren Elisabeth Höglund kommer in. Hon ställer sig bakom mig och säger mot min spegelbild: “Jaha, här står jag nu översminkad och i grotesk aftonklänning. Redo att göra en superytlig intervju med dig.”

Hon står sedan tyst, Jag förstår ingenting. Har hon blivit sjuk i huvudet? Jag stirrar på henne, hon ler mot mig. Det är märkliga sekunder. “Ja, du skrev ju så om mig i Aftonbladet”, säger hon. Då går det upp för mig. Det gjorde jag faktiskt. Hon försvinner leende från sminket.
 
En redaktör kommer in, andfådd med headset och anteckningsblock och något härjat, jagat, nästan paniskt i blicken. Som om han släppt ut vargarna från djurparken där i Skåne och bara kommit in i sminkrummet för att hämta bössan. Han säger “jo” innan varje mening. “Jo, Alex, kul att du är här förresten. Jo, du ska ju sitta i intervjusoffan, men jag tänkte att det kunde vara kul om vi börjar med att du står i köket med vår kock Niclas Wahlgren.”

“Har Niclas Wahlgren blivit kock”, frågar jag.
“Han har alltid varit det, på något sätt”, svarar redaktören och så piper han iväg.    

Jag blir utforslad av studiovärdinna in till studion och placerad i köket. Råvarorna är upplagda i små skålar. Där står Niclas Wahlgren och förbereder det sista. Han ser ut som en bedagad skidguide som fastnat i Badgastein. Han har ett vänligt ansikte. Jag ser att Niclas Wahlgren är en snäll människa. Carin da Silva, ännu en programledare, kommer in och ställer sig bredvid mig. Hon ska hälsa välkommen och sedan bolla till en annan del av studion där Yvonne Ryding står. Vi väntar alla på att klockan ska bli 17.

Jag betraktar Carin. Hon pillar med sina manuskort. Det är något i hennes person. Det finns en osäkerhet som hela tiden balanserar mot en kylighet där. Eller jag vet inte, jag får inte grepp om henne. Jag vet inte om hon är nervös eller otrevlig. Jag frågar henne något vänligt, mest för att PRATA, och hon sträcker upp ett styvt pekfinger i luften och ser koncentrerad ut, som pappa när man var liten och vi barn pratade mitt i väderrapporten. Hon får något meddelande i sin hörsnäcka. Hon är helt förlorad. Jag skulle kunna visa arslet för henne och hon skulle inte reagera. Så är meddelandet slut, hon vänder sig till mig med ett artigt leende som man bara ser hos flygvärdinnor efter en hård dag på jobbet och säger: “Nu kan jag svara på din fråga.”

Det var inget viktigt. Så säger jag, men alls inte otrevligt och hon uppfattar det inte så heller. Programmet börjar, Carin da Silva levererar ur manus prickfritt, men jag märker att hon saknar gehör för satsernas melodi. Det är som att hon läser utan att tänka på vad hon säger. Jag tittar på henne. Det måste vara nervositet. “Och Alex, du står här för att hjälpa Niclas laga mat”, säger hon.

    “Jaså”, tänker jag.
    “Det stämmer”, säger jag.   

Och Niclas ler på ofattbart sätt. Det ser ut som världens sista leende. Och så levererar han matråd in i kameran och ber mig rulla kycklingbitarna i kokos. Och där står jag och ler och rullar och sneglar in i kameran. Jag känner mig fånig. Hur kunde det bli så här. Jag kan inte laga mat. Jag vill inte laga mat. Jag tycker att Niclas Wahlgren är en snäll människa, men jag vill inte vara hans assistent. Niclas nerver sitter utanpå. Det är första gången han ska laga mat i programmet. Han kan inte köket och ärligt talat kanske han inte kan matlagningskonsten heller. Han är vänlig, men försvinner in i sig själv när det börjar fräsa underligt från någon panna och så väser han “helvete” och försöker rädda det som räddas kan. “Jävla sinnessjuka spis”, muttrar han och kastar något vidbränt i sopen.

Jag tittar upp. Carin da Silva har åter hamnat i ingenmansland när hon tar emot besked i sin snäcka. Och Niclas Wahlgren har glömt mjöl och viskar till en scripta att hon måste springa till Seven Eleven. En dansare som blev programledare. En artist som blev kock. Det kan inte bara vara jag som känner mig lite vilsen här.

(Ni som vill se programmet, klicka HÄR.

Det här är hotelets lobby. Här checkade vi in, visade pass och sånt. Och sen eskorterades vi till vår ”pool villa” av en vänlig kvinna vid namn Anne.

 

Ingången till vårt boende.Charlie ville gärna bada bland näckrosorna, men det fick hon inte.

 

Här är vår egen privata pool. Den är bara vår.

 

Bäst av allt – här finns ett utomhusbadkar. Här tar jag och Charlie varje kväll vårt dagliga bad.

 

Vi älskar poolen, men Charlie älskar en ännu mer. Hon är galen i den!

 

Vi turas om, jag och Amanda, så att hon ska vara nöjd.

 

Så här ser själva huset ut utifrån. 

 

Badrummet.

 

Det finns två duschar, men den här utomhusduschen tycker vi är festlig.

 

Huset sett från poolen.

Jag ligger och läser Jan Guillous memoarer och Charlie sitter i solstolen och leker med en vattenflaska som hon blivit mycket förtjust i.

Jaha, ni tycker att det är något underligt med Charlie?
Något med henne som är ”nytt”?
Jaha, vad skulle det vara?

Jaha! Ni menar att hon sitter upp! Jaså, det.
Ja, men det är väl inga jävla konstigheter.

Vissa bebisar är helt enkelt A-barn och de lär sig sitta upp före alla andra barn. Det är inte så mycket man kan göra åt den saken.

Här sitter vi nu i vår egen villa på hotellet. Vi har en egen pool och Charlie är mycket förtjust i den saken. Det här med att bada i kallt vatten var något alldeles nytt för henne. Jag och Amanda springer runt och ropar ”GRYTVANTAR”, precis som i Teletubbies, och då blir Charlie alldeles exalterad. När Charlie somnat och vi ligger själva vid poolen finner jag mig sjäölv ropa ”GRYTVANTAR” – till Amanda.

Den där DVD:n. Den har en märklig inverkan på mig. Den har hamrat sig djupt in i mig, genomborrat mig som ett spjut. Jag drömde så egendomligt om den inatt.

Grytvantar!

Det är mycket härligt att vara här. Framför allt är det härligt att se Charlie så sprudlande glad. Jag fick vid något tillfälle för mig att några av er olyckskorpar på bloggen skulle få rätt – att det inte skulle vara det minsta trevligt för Charlie att vara här, att hon skulle svettas och skrika och vilja åka hem.

Ni hade fel. Jag har aldrig sett Charlie så här glad. Kanske har det att göra med att hon får bada hela tiden. Eller att hon nästan alderig behöver ha blöja på sig. Eller kanske är det så enkelt att hon gillar att ha både mamma och pappa närvarande precis hela tiden.

Efter en flygresa som verkligen var ett litet helvete har vi nu kommit fram. Jag ska berätta mer om detta om en stund, både om flygresan och hur allt sedan blev, men låt mig först ta upp något som jag inte kunnat släppa sedan vi kom fram.

Teletubbies.

Vi hade fått höra att barn tycker att det är hygglig underhållning. Också de allra minsta tycker att det är skoj att titta på, sades det. Så jag köpte en DVD igår innan resan. Och alldeles nyss lade sig jag och Charlie i sängen här på hotellet för att bekanta oss med dessa teletubbies.

Så märkligt det var!

Fyra egendomliga varelser som till karaktär och beteende bäst kan liknas vid rent autistiska individer. De bor i något som heter teletubbieland, ett landskap som måste ritats av någon med liknande färgblindhet som jag själv. Där springer understundom kaniner runt. Men framför allt springer här teletubbies. De är mycket energiska.

Jag såg bara 20 minuter, men de hann ändå göra mycket.  De hittade en hatt och började sjunga om hatten. Sången bestod av att någon ropade ”hatt” 150 gånger och sedan var sången slut. De hittade sedan en kaka och sjöng om den på liknande sätt. När en av de retarderade varelserna sedan hittade en boll så var det inte svårt att lista ut vad han skulle ta sig till. Just det, han ropade ordet ”boll” 200 gånger och försvann.

In kom istället en bebis som med overkliga ögon och elakt hånskratt satt inne i solens kärna  och flinade åt saker och ting. Det var en riktigt läskig bebis, det där.

De dansade sedan bombom-dansen och var mycket förtjusta i den. Och de var förtjusta i varandra –  återkommande förenades de i en ”jättekram”.

När det var dags att äta ”tubbiekräm” blev stämningen rent Kafka-lik. Denna tubbiekräm utvinns genom en avancerad apparat. Under tiden som pumpen går och krämen trycks ut ur en kran står varelsen och tittar på och ropar tubbiekräm” Tubbiekräm! När han är färdig är det nästa teletubbies tur. Han gör exakt samma sak – står där och glor och hoppar jämfota och skriker om denna kräm. Jag hoppas att den är väldigt god. När tubbie nummer tre går fram till apparaten så stänger jag av.

Man klarar nog bara 4 Rainmans med bebisröster i 20 minuter i sträck. Sen måste jag ta en paus. Herre. Gud.