Nu är vi på Arlanda. Charlie ser lite full i fan ut, märker ni det? Jag vet hur det kommer att bli. Vi sätter oss ner på våra platser i planet.  Charlie böjer sig fram mot vår stolsgranne. Denne har ingen aning om vad som väntar. Charlie ler och så väser hon: ”Welcome to hell.”  

Vi spelade in Schulman Show idag. Renée Nyberg var gäst, hon är ju programledare för Blåsningen som börjar på söndag. Det blev ett kanonprogram! Renée var fantastisk och panelen var i form. Alldeles efter sändningen satt vi kvar i fåtöljerna och berömde varandra. Då kom bildproducenten in och berättade att han just upptäckt att inspelningen misslyckats. Det blev ingen bild alls. 1 timmes inspelning – inte en sekund spelades in.

Jag kände, ja, vad kände jag? Chock? Bestörtning. Tomhet.

Vet ni vad Renée kände? Hon tog det med ro. Hon satt och log! Hon trodde nämligen att hon blivit utsatt för en blåsning, att vi bara lurade henne. Det var komiskt på mycket sorgligt sätt. Det tog bildproducenten 15 minuter att övertyga Renée om att det inte var ett skämt. Att det faktiskt var så att han misslyckats med inspelningen.

Och då kom tomheten också där. Vi frågade om vi kunde göra ett nytt försök imorgon. Det kunde hon. Så åkte hon hem.

Jag är så stolt över Amanda. Hon skriver från och med idag krönikor för sajten loppi.se. Det är en sajt som är som Blocket fast för barn. Idag skriver Amanda om hur det är att vara ”hönsmamma”.

Läs krönikan HÄR.

Jag kan saknar passarna i mitt liv. Jag kan känna längtan efter de perfekta cirklarna man kunde åstadkomma med dem. Det var länge sen jag såg en passare nu. Märkligt. När man var barn såg man dem hela tiden, men nu… Nu finns inte passarna kvar i min tillvaro. Jag saknar dem. Passarna.

Går igenom min kamera, hittar bilder som bara är några månader gamla, men herregud vad Charle är förändrad. Idag måste man limma fast varenda liten sak i lägenheten för att försäkra sig om att Charlie inte äter upp det. Hon är särskilt intresserad av att äta upp lampor och kan bli mycket förtvivlad om hon inte får äta upp den lampa hon bestämt sig för att äta upp.

Och titta på den här bilden. För bara några tre månader sedan låg hon som en liten boll i soffan och var helt ofarlig.

Eller, helt ofarlig ser hon visserligen inte ut att vara. Hon ser ut som Henrik Fexeus. Hon kan läsa tankar! Hon ser in i djupet av min smutsiga själ. Hon ligger där och spelar nåt MIND GAME med mig! Obehagligt!

Vi hade några goda vänner på middag igår kväll. Det var mycket trevligt och det blev sent. Jag gick och lade mig först halv tre, tryggt förvissad om att Charlie skulle vakna om bara några timmar. Och jag hade lovat att ta hand om henne och låta Amanda sova. Att ha den känslan precis när man ska somna är inte alldeles ljuvlig.

Tror ni att den rackarungen vaknar rekordtidigt! Klockan halv fem började hon vrida på sig. Fem minuter senare hördes de första ljuden och efter ytterligare fem minuter sjöng hon för full hals.

Det var bara att gå upp.
Byta blöja.
Mata.
Dingla med Charlies favoritband framför henne.
Ligga och underhålla henne i soffan.

Kan ni förstå känslan av att sitta i soffan klockan sex på morgonen, helt död, och vänta på att klockan blir nio, för då börjar Nyhetsmorgon.

Jag läste i en kommentar om någon som i liknande lägen brukade mumla för sig själv: ”This too shall pass, this too shall pass, this too shall pass.” Som någon form av tröst. Jag provade och det fungerade ganska bra. Sen sjöng jag den meningen för Charlie (melodi: Amazing Grace) och det tyckte hon faktiskt var väldigt roligt.

Och nu – klockan är nio!
NYHETSMORGON!

 Ni vet hur det kan vara ibland på middagar när man hamnar bredvid en självupptagen skrytmåns, någon som utan avbrott pratar om sig själv och sina framgångar. Han babblar under förrätten, han babblar under varmrätten. Babbel, babbel, babbel, det blir nästan komiskt, man tror inte att det är sant! Till efterrätten ser man hur han tänker till, hur han plötsligt inser hur otrevlig han varit som inte ställt en enda fråga och han utbrister muntert: “Men du då! Berätta om dig själv. Vad jobbar du med?” Man känner att det är en fråga som ställts i ren plikt. Man vet att han inte är intresserad, att han kommer att återvända till sitt älskade jag så fort han får möjlighet.

    Lite den känslan får jag när jag tittar på Stjärnorna på Slottet. Igår var det Megs dag och då gällde det för resten av gänget att sätta sig rak i ryggen och ställa frågor till den stora skådespelaren. Men i grunden känns det faktiskt inte som att de är på riktigt intresserade, det känns som att de gör sin läxa, att de fullgör sin plikt. Kjell frågar varför Meg började med komedi och Siw utbrister förtvivlat: “Det skulle ju jag fråga!”

    Det finns överlag en medvetenhet bland stjärnorna om att det här är ett program som stör mig en smula. Meg berättar lustigt om sin mors bekantskap med Jacob Wallenberg och tillägger att “han hade en liten bank”. Alla skrattar och Ranelid kan redan se tidningsrubriken: “Det där kommer att bli en klassiker”, ropar han. De börjar berätta ekivoka historier på kvällskvisten och till slut utbrister någon: “Nej, det här kan vi inte sända!” hela tiden sägs saker som gör att man förlorar känslan av äkthet, känslan av att de faktiskt bara sitter där och intresserat pratar med varandra. Men ibland, när det tycks som om deltagarna glömmer bort kamerorna, skapas rent magiska stunder. När Meg dystert berättade om hur exmaken Tore Wretman såg henne som “en dekoration”. När hon avslöjade att hon hela tiden sett sin kända mor som ett ok.  När hon erkände att hon varit borta från barnen för mycket, trots att hon lovat motsatsen. Och den sorgliga historien om hur hon förlorade sin dotter.

    Ofattbara stunder. “Det där blir klassiker”, som Ranelid sa.

Jag har tvåtusen bilder i min Iphone, den är nu så trög att man hånskrattar åt den när den försöker öppna nya program. Jag måste rensa. Men de här tre bilderna rensar jag inte. De första bilderna på Charlie i den här telefonen. Hon var bara en dag gammal. Det kändes ganska skört då, alltsammans. Man förstod inte hur man skulle bära sig åt för att åka hem från sjukhuset. Det gick inte heller. Vi åkte väl i 30 km/h på 90-väg. Bilar tutade och körde om i raseri. Jag tyckte 30 var hög fart. Jag ville egentligen köra långsammare, men det var väldigt svårt att styra då.

Jag är förvånad över Tony Irvings uppträdande i programmet. Han var ful i munnen och kunde inte låta bli att vid varenda inspel göra sexuella anspelningar. Han har i stort sett helt upphört att tala om dans. Tony flåsade och talade snusk istället. Det här är en jargong som han tycks ha tagit med sig från sina gig på Finlandsbåtarna och där är det också på sin plats att han håller på med det, men jag tyckte att det kändes MÄRKLIGT att höra honom gegga med det där om och om igen i programmet. Jag tyckte inte att han betedde sig som juryns ordförande, jag tyckte han betedde sig som en översexuell gladbög som köpt parkettplats till en erotisk show.

***************

David Hellénius är ju en enda stor BEHÅLLNING, hela han. När han står där och bollar snabba kommentarer med juryn så känner jag att jag älskar honom förbehållslöst. Jag blir stolt över honom, som om han vore min pojkvän. Han är så omedelbart rolig att jag ibland sitter och häpnar. Hellénius gör mig helt enkelt glad. 

***************

Det var lätt att förstå vad tanken med Bygglovs-Willy var hos kanalen. Han skulle naturligtvis vara “den nya Peppe”, farbrorn som inte kunde dansa men väl charma damerna med sitt “otvungna sätt” och leverera en och annan skojighet bakom scen. Men det fanns en medvetenhet hos denne Willy som plågade mig. Han skakade på höfterna, daskade sig själv i rumpan och tittade samtidigt lystet ut mot publiken för att få bekräftelse för sin galenskap. Det fina med Peppe var ju att han inte var medveten om att han var dålig, att han ändå försökte så gott han kunde. Den här Willy, som jag inte känner till sedan tidigare, ville ju bara vara galet utspårad med flit. Inte bra! Inte bra alls!

***************

Den i juryn som inte gått på myten om sig själv och som fortfarande på trevligt sätt kan leverera vettiga analyser om dans är ju Dermott. Jag tycker om honom, gillar hur han ibland lite blygsamt flackar med blicken eller tittar ner i bordet. Det i kombination med att han tar dans på allvar gör att han behövs som aldrig förr som motvikt mot flamsaren och babblaren Tony.

***************

När det aktuella dansparet småpratat med Hellénius och fått muntligt omdöme framme vid juryn så beger de sig till det så kallade green room för ett samtal med Jessica Almenäs. Vet ni vad detta samtal är? Det är en minuts död tv. Fullständigt ointressant, dumt och framför allt: det tillför absolut ingenting nytt. Ta bort det där samtalet!

***************

Agneta Sjödin var kvällens härligaste människa. Hennes skönhet, hennes omedelbara glädje över att få dansa, hennes fina uppträdande – att ta del av henne gjorde mig verkligen GLAD!

***************

Jessica Almenäs var ju trots märklig klänning helt okej. Riktigt underligt blev det dock när hon från ingenstans tog paus från den mjuka värmen och hånade Marcus Birro för att han påstått att han ställer upp i Let’s Dance endast därför att hans läkare säger att det kan bota hans reumatism. Det blev plötsligt stelt och lite konstigt. Jag har visserligen inget emot det, det bränner till på ett festligt sätt, men det var kanske lite synd om Birro där en stund. Fast det är klart. Säger man nåt så  genomskinligt dumt så kanske man får skylla sig själv.

***************

Om jag skulle ge dansbetyg på första programmet så får det: en sexa.

Eftersom så många frågar.
Aftonbladets ”Stora bloggpriset” har nu gått ut med vilka som är nominerade till att få priset Sveriges bästa blogg. Jag är en av dem som gallrats ut och jag är så klart glad för det. Men jag tycker fortfarande, som jag gjorde även förra året då jag blev nominerad, att upplägget är fel. Nu råder galen stämning på de nominerades bloggar. De uppmanar sina besökare att gå in och rösta på omröstningssidan. Inte bara de – de uppmanar alla att rösta om och om igen. De vill att man ska sitta där och trycka och trycka och trycka.

För att vinna priset som Sveriges bästa blogg måste man alltså:

1. Ha en blogg som har många besökare.
2. Om och om igen uppmana sina besökare att rösta.
   

Det är väl inte så det ska gå till när man utser Sveriges bästa bloggar? Det är ju åt helvete. Om jag gjorde det, uppmanade alla er att gå in och rösta, så skulle den här bloggen vinna överlägset över de andra  nominerade bloggarna som är mindre.

Det är fel. Därför kommer jag inte att uppmana någon att göra något. Dels är det inte rättvst. Dels så tycker att den här typen av “RÖSTA PÅ MIG”-kampanjer är äckliga. De har inte i min härliga Charlie-blogg att göra.