Vi var på 6-månaderskontroll idag med Charlie. Nervösa, stissiga och med rejält adrenalinpåslag kom vi upp tll läkarmottagningen. Vi var mycket oroade över det faktum att Charlie inte hade sovit på förmiddagen. Hur skulle hon kunna prestera om hon är trött? Hur kan man begära av en bebis att hon ska förflytta föremål från den ena handen till den andra om hon inte är ordentligt utvilad?

Läkaren var vänlig, sa hela tiden ”ska vi se här”.

Charlie placerades i en brits och läkaren, en trevlig karl, kom fram och böjde lite på Charlies knän och kontrollerade hennes hjärtslag. ”Ska vi se här”, sa han och lyfte Charlie i armarna för att se om hon svarade.

Sen bad han oss ta på Charlie kläderna igen. Kontrollen var färdig.

”Men…”, sa Amanda.
”Skulle hon inte…sättas på prov”, frågade jag.

”Äh, de där testerna är…”, sa läkaren. Han fullföljde aldrig meningen för han pillade med sin dator och blev lite ofokuserad. Jag vet inte vad han menade. Sen tog han i hand, sa ”tack tack” och vi gick. Skulle så gärna vilja veta slutet på meningen.

Äh, de där testerna är allt bra tramsiga ändå.

Äh, de där testerna stämmer ändå aldrig.

Var det vad han skulle säga?

Äh, de där testerna är antikrists sätt att säga halli-hallå.

Äh, de där testerna är lika oklara som frågan om huruvida det finns ett liv efter döden. Finns det liv efter döden? Eller innebär livets slut bara intighet och död och glömska? Det är ju av högst naturliga orsaker så att ingen vet hur det ligger till med de här sakerna. När vi dör har vi inte längre möjlighet att kommunicera med eftervärlden. Men teorierna om vad som händer “på andra sidan” är många. De kristna tror att döden är vägen till himmelriket. De som inte sköter sig på jordelivet hamnar i helvetet där Belsebub Lucifer härskar. De som omfamnar asa-tron tror sig anlända till Valhall vid livets slut. De som tror på Sheng Fui är övertygade om att döden innebär att vi blir andar, spöken som halvt levande och halvt döda hemsöker oss människor. Indianerna trodde på Fen Tan Kee, en uråldrig lära som betyder ungefär (gör citat-tecken) “återfödd till sin egen morsa”. Alla människor återföds till sin mamma när döden inträffar. Vi som är verksamma inom Rotary är inte imponerade av de här förklaringsmodellerna. Vi är övertygade om att det rör sig om irrläror som på olika sätt fått fäste bland oss människor. Rotary-rörelsen diskuterar gärna döden, men vi är noga med att inte leverera några svar. Vi sitter inte på facit. Vi har inte en aning om vad som händer efter döden. Vi svävar lite på målet här. Har ingen riktig uppfattning. Vi bryr oss inte så mycket, om jag ska vara helt uppriktig. Vi tänker på annat inom Rotary. Vi äter brakmiddagar. Dricker cognac ur kupade glas, drar skrönor från näringslivet och röker kubanska handrullade cigarrer. Och så talar vi om asen från Lions Club. Vad är det för pack egentligen? Vitskäggiga, senila varelser som placerar godislådor på arbetsplatser och beter sig som idioter. Gaggiga missfoster till människor som tror att de gör världen till en bättre plats att vistas på. Lions Club är det ABSOLUT farligaste vi har i det här landet. Vi ser redan nu hur Lions-medlemmar letar sig upp i samhällshierarkierna, intar viktiga poster i samhället och sprider sina livsfarliga läror. Vi är rotary! Vi är många och fokuserade på en enda sak – att utrota varenda Lions-medlem från den här planeten. Vi ser inte bara Lions som våra fiender. Också dem som härbärgerar Lionsmedlemmar eller håller dem bakom ryggen är våra fiender. Frågan jag ställer er två: Är ni med oss eller mot oss?

Vad skulle läkaren säga?

Äh, de där testerna är bara vetenskapens sätt att förminska människan. Jag tycker inte alls om det. Jag tycker att den mänskliga själen är värd mer än ett 6-månaderstest.  Jag tror på tanken att själen vitaliseras, att den får spänst först när man tillåter sig själv att uppleva undren som finns omkring oss. Ta naturen, till exempel. Jag är väldigt sällan ute i naturen numera. Det är underligt att det blivit så, särskilt tanke på mitt problematiska förhållande till naturen. Vissa söker under genom att blicka upp mot himlen. Jag hittar den i skog och mark. Jag har stått med uppkavlade chinos på en strand och blickat ut över ett vidsträckt hav och tänkt: “Jag ser bara hav. Men någonstans där borta finns land. Och sen hav igen. Och sen möjligen den fasansfulla avgrund som utgör världens ände.” Jag har varit i barrskog och ryckt benen av en liten skalbagge vid foten av en stor ek. Jag har sett livet rinna ut från den där skalbaggen, jag har betraktat det och sett att det är gott. Jag har begravt den där skalbaggen med mina bara händer vid foten av en stor ek, sjungit en sång om livets föränderlighet och strövat vidare. Jag har suttit i en träeka och druckit rommen ur en levande lake och jag fann att det var gott. Jag har hällt bensin över en mäktig myrstack och hört knastret av hundratusen myror som på en och samma gång mist sina liv och jag har sett att också det var gott. Jag har kastat sten mot kanadagäss och funnit att det var gott. Jag har kört den där sköna förstoringsglasgrejen mot steklar så att det doftat bränt kött över hela bygden. Och jag har funnit att det var gott. Jag har saltat på sniglar och sett dem frätas upp i rök som bränt stekflott. Det var gott. Jag har fört upp pinnar i stjärten på småfåglar och släppt dem för att se dem flyga rakt upp i himlen utan att kunna vända om som biologiska heliumballonger. Jag har bränt tassarna på katter mot en stekplatta. Jag har sprayat diesel i ekorr-bon. Jag har tömt brandvarnare på dess radioaktiva ämnen och åstadkommit cellförändringar hos igelkott.  Jag har startat omfattande skogsbränder. Och jag såg att allt var gott. Det är en fantastisk värld vi lever i. Naturen är skön och vill oss väl. Vi ska ta hand om den i förvissningen om att den också tar hand om oss.

Det är skada att jag aldrig får veta vad läkaren menade.

Jag blir uppmärksammad i kommentarsfältet på att det i Charlies pass står att hon är född i Engelbrekt, Stockholm. Det stämmer ju inte. Hon är född i Visby, Gotland. Någon som vet varför det står så? Hon är ju skriven i Engelbrekts församling, men hon är ju inte född där.

I övrigt är det första gången jag ser Charlies fullständiga namn i tryckt form.

Charlie Lina Lady Sunnanäng Schulman.

Vilket fint namn, va. Jag tycker det.

Om en vecka åker vi till Thailand hela familjen. Idag var det dags för Amanda att förnya sitt pass och för Charlie att skaffa sitt första. Amanda fotades först. hon blev tillsagd att ha ”ett neutralt ansiktsuttryck”. Men det där är väl inte neutralt. Det där är väl på gränsen till ett flin, är det inte?

Sen var det Charlies tur. Det var svårt att få henne att titta in i kameran, för hon hade upptäckt något intressant på golvet.

Men polisen i luckan visste på råd. Hon hade varit med förr. Plötsligt håvade hon fram ett gosedjur som satt på en pinne och denna pinne viftade hon alldeles framför kameran.

Charlie var emellertid fortfarande ointresserad. Hon tittade mest på polisen med en misstrogen blick som sa: ”varför har hon fäst ett gosedjur på en pinne?”

Till slut gick det! Så här ser Charlie Schulmans första passbild ut.

Varje morgon har jag och Charlie två timmar för oss själva. Amanda har tagit nattpasset och sover. Det är en fin stund på dagen. Jag gör en kopp kaffe, dricker. Jag ordnar med bröstmjölksersättning till Charlie, matar. Och sen ligger vi och myser i soffan. Leker och pratar med varandra om ditt och datt. Ibland är hon lite stingslig, kränger och bär sig åt, men då är det bara att ta ett vänligt tag om hennes fotsulor. Och så ger jag henne en fotmassage. Hon blir så otroligt lugn. Man ser på henne att hon älskar det. Man ser på henne att hon aldrig vill att ögonblicket ska ta slut. Vi kan ligga sådär i 30 minuter. Jag masserar hennes fotsulor och hon ligger stilla och tittar upp i taket. En mycket fin stund.

Jag besökte Björn Ranelids hem för något år sedan. Vi drack kaffe och åt chokladtårta i hans bibliotek. Vi talade om mycket, men mest talade vi om hans läpp. Han berättade hur mobbad han blivit för den ända sedan barndomen, om alla operationer han genomgått för att bli av med den. Han berättade att den där läppen har påverkat honom så mycket att han fortfarande idag känner äckel för sitt eget utseende. Han står inte ut med det. Ranelid vägrar att titta sig i spegeln, för då känner han vämjelse. Och där satt jag och lyssnade på den här starka berättelsen och när jag såg mig omkring i rummet upptäckte jag att det hängde åtminstone tre porträtt av honom själv på väggarna. Jag fann det paradoxalt och måste fråga honom: “Om du hatar ditt utseende, varför har du hängt porträtt av dig själv på väggarna?” Ranelid tänkte efter en sekund och svarade: “Just de där tavlorna var jag faktiskt ganska belåtna med.”

    Jag tror att det är denna dubbelhet som gör Ranelid så fascinerande. Ranelid känner hela tiden ett självförakt som brinner precis lika starkt som hans självkärlek. I Stjärnorna på Slottet fick vi se hur dessa båda känslor hela tiden bedrev sin vilda kohandel med varandra i hans inre. I ena sekunden tillintetgjorde han sig själv inför de andra. Berättade att han är en ständig lärjunge i livet, klargjorde hur fullständigt platta hans egna texter är jämfört med Tommy Körbergs sång. Och i andra sekunden slog han fast att han är en unik människa. “Hör ni vilket språk jag har”, recenserade han plötsligt sig själv mitt i en monolog. “Det är bara jag i hela världen som sätter den så klockrent”, konstaterade han till publiken på Göteborgsoperan efter en recitering.

    Det var en timmes otrolig resa in i en mycket intressant människas psyke. Hans uppgörelse med sina belackare var stark, kanske lite tragisk, men framför allt visade den på vilken skör människa han egentligen är. Den Björn Ranelid som leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer intresserar mig inte särskilt mycket. Men den Björn Ranelid som tittar in i kameran och berättar om hur en läpp kan förändra ett liv är en av de sköraste, vackraste människor jag sett.

Att skriva “Happy new year” på Facebook: Jag kan inte komma på något som på ett tydligare sätt illustrerar de oändliga möjligheterna till total meningslöshet som internet erbjuder.

Att skriva “Happy new year” på “The Facebook Wall” – den tydligaste symbolen och bästa sammanfattningen av hela 00-talet: Vi hade inget att säga. Och vi sa det.

Så jävla bittert. Hur fan kunde jag vara så dum att jag inte firade in tolvslaget på Stureplan? Ligger i sängen och kollar vimmelbilderna från Stureplanssajterna och känner bara en sån jävla bitterhet. Det var på Stureplan man skulle varit. Istället var jag fast med ett gäng idioter i Skärgården.

Årets vidrigaste tv-upplevelse: De tyska läpparna med de svenska rösterna i TV4:s “Kommissarien och havet”.

Årets citat: “Låt någon ta dig i tvåan, bara du slappnar av, lilla lilla gumman.” Petra Mede gick till motattack på Cecilia Frode i “Roast på Berns”.

Årets näst roligaste citat: “Hon måste blandat ihop mig med någon annan.” Paul Anka förklarar att han inte alls får en avsugning av sin fru varje morgon som Anna Anka gjort gällande.

Årets bästa Youtube-klipp: Christian Bales vansinnesutbrott på ynklig ljudtekniker som väsnats “in the middle of a fucking scene”.

Årets näst bästa Youtubeklipp: Kungafamiljen stakar ur sig plattityder ur manus för att berätta att kronprinsessan förlovat sig.

Årets ordvitsare: Niklas Strömstedt på Twitter. Han försöker kanske få karamelodiktpriset 2010.

Årets mest bortglömda. Filmregissören Michael Håfström. Vad hände med den gubben?

Årets dokusåpascen som man helst INTE ville se tillsammans med mamma: Den första sexnatten i Paradise Hotel som resulterade i att Jackie Ferm levererade en så kallad musprutt.

Årets gulligaste lögn: Narcissisten Marcus Birro berättade att orsaken till att han valt att vara med i Let’s Dance är att han är reumatiker och att hans läkare sagt åt honom att dans kan bota denna sjukdom.

Årets roligaste ny-gamla ord: “Ostkrok”. Maria Montazamis älsklingssnacks.

Årets mest irriterande reklamfilm: “Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott. Å Polly, vad gott.”
 
Årets näst mest irriterande reklamfilm: “Det blev priceless för dig.”  

Årets roligaste reality-tv-scen: Inger “Pippi” Nilsson som maniskt och med läskigt rullande ögon sätter i sig skalbaggar och varaner i “Kändisdjungeln”.

Årets grej som egentligen inte är en nöjeshändelse men som jag ändå måste få in, hoppas ni förstår och ursäktar: AIK VANN SM-GULD!

Årets mest malplacerade skratt: studio-publikens trevande, osäkra fnissande när Letterman berättade att han blivit utpressad.

Årets mest oväntade bröstchock: Anna Book som plötsligt visade tuttarna i “Plastikkirurgerna”.

Sveriges mest osympatiska lilla fåntratt: Idol-Ola som fick utbrott på människor i “Körslaget”-produktionen som kallade honom “Idol-Ola”

1. Fredrik Skavlan
Skavlans popularitet har under året gått i märkliga vågor. Först blev han hyllad för att han kunde konsten att föra “det goda samtalet”. Sen tyckte man att hajpen runt honom blev för stor: “Vad är grejen? Är han ett geni bara för att han sitter tyst och ler och nickar?” Det är först nu mot slutet av året som svenskarna börjat inse vilken begåvning han verkligen är. Hans intervju med Robbie Williams, där han försiktigt men skoningslöst lirkade upp den stora underhållaren, var inget annat än en genial uppvisning i intervjuteknik. Fnissige SVT-Robin i all ära, men i Skavlan har vi en talkshow-värd av absolut världsklass.

2. Daniel Westling
Han kom som en frisk fläkt och rörde om i societetsgegget på att alldeles underbart sätt. Och han kämpade för kärleken, i någon typ av motvind har det sagts. 2009 var året då han fick betalt för mödan – han fick sin prinsessa och dessutom folkets kärlek. Som i en saga, vackert så.

3. Elin Nordegren
Sällan förr har det svenska folket ställt sig bakom en landskvinna som vi gjorde med Elin när det stod klart att hennes man Tiger Woods hade varit otrogen mot henne. En av Sveriges mest anonyma kvinnor är också en av de mest älskade.

4. Petra Mede
Var inblandad i årets mest anspända tv-ögonblick i Kanal 5:s “Roast” när hon först blev hånad av Cecilia Frode och sedan gick upp på scenen och uppmanade henne att bajsa lite mer så att hon kunde slappna av lite. Hisnande och roligt! Det var förresten Petras år överlag med fin insats i Melodifestivalen och nästa år får hon egen talkshow på TV3.  

5. Jan Guillou
Skulle hamna på listan enbart efter att ha skrivit sina läsvärda memoarer. Men det var det han INTE skrev i den där boken som gjorde honom till en av årets mest omtalade svenskar. Han skötte KGB-affären med glans och brusade inte ens upp när de unknaste av mörkermänniskorna kravlade sig upp under stenarna för att attackera.

6. Lars Kepler
Pseudonymen Kars Kepler skrev kriminalromanen Hypnotisören och trots att boken var rätt bra ville de flesta bara veta en sak: Vem är “Lars Kepler”? När vi sedan fick veta att det rörde sig om ett semibedagat äkta par så gick luften ur alltsammans litegrann. Det blev inte lika kul. Men de där febriga veckorna, när alla ville veta vem Lars Kepler är, var på gränsen till magiska.

7. Malin Åkerman
Gjorde succé i Hollywood och åkte bara hem till Sverige alldeles tillfälligt för att dra alldeles för vågade sexskämt inför tv-etablissemanget och miljonpublik på Kristallengalan. En gränslös tjej av sådan sort som det finns alldeles för få av.

8. Alex Skarsgård
Glöm inte att det inte var särskilt många år sedan som Skarsgård gjorde pajiga humorroller i svenska skitfilmer av typen “Hundtricket”. Och nu är han i Hollywood och har lyckats på riktigt. Tänk att vi i lilla Sverige och så vidare, och så vidare.

9. Björn Ranelid
2009 var året då vinden vände för Ranelid. Plötsligt valde vi alla att omfamna hans märkliga narcissism, vi valde att tolka hans konstigheter som geniala och hans intensiva självkärlek som fascinerande. Det här var Ranelids år, men nu måste han faktiskt förnya sig själv – han kan inte tala om “stranden du och stranden jag och i havet vi” så många gånger till.

10. Noomi Rapace
Privat tycks hon vara mer egensinnig än den karaktär som gjort henne känd, men som skådespelare har hon verkligen övertygat. Noomi Rapace ÄR Lisbeth Salander.

11. Elisabeth Höglund
Man kan säga precis vad man vill om Höglund, men man måste ändå konstatera att hon varit i blickfånget under hela året. Först Let’s Dance, sedan spektakulär övergång från Expressen till Aftonbladet som kolumnist och till slut i programmet Förkväll där hon sminkad till tänderna och i groteska aftonklänningar gör sensationellt ytliga intervjuer med kända människor.

12. Lars Lagerbäck
Det är med Lars Lagerbäck som det är med tystnaden. Man saknar honom först när han inte existerar. Det är först nu när han avgått som vi börjar inse vilken bragd han gjort med vårt landslag. Den där Erik Hamrén, som rullar med ögonen när han ser en tv-kamera och spexar i talkshower i SVT, kommer att få det svårt att leva upp till Lagerbäcks otroliga landslagsfacit.

13. Henrik Schyffert
Hyperproduktiv, understundom genial komiker och samtidsskildrare som började året med att avsluta sin osannolikt framgångsrika föreställning “The ninetees”. Producerade sedan “Roast” på Berns och kastade sig in i produktionen av Killinggängets pjäs på Dramaten. Bra jobbat!

14. Agnes Carlsson
Nu när Robyn plötsligt gått under jorden och blivit alldeles vansinnigt iskall så är det Agnes som är Sveriges stolthet i utlandet. USA-ettan med låten “Release me” har gett henne en ganska spektakulär stjärnstatus här hemma i Sverige.

15. Gry Forssell
Vilket år hon haft. Vilken repositionering som programledare. Hon gjorde Körslaget i början av året och Vinterkrysset mot slutet av det. Och någonstans däremellan hann hon med att vara gravid och föda sitt andra barn. Dessutom har hon gått upp varje morgon och gjort sin morgonradio för Mix Megapol. Imponerande.

16. Henrik Dorsin
Tingeling var vårt bästa bidrag i Melodifestivalen och huvudpersonen bakom är geniet Henrik Dorsin. Om han bara slutar vara plump i Parlamentet och ägnar sig åt att odla sina egenheter i lugn och ro så kan han få en Gösta Ekmansk status vad det lider.

17. Morgan Karlsson
Får bli ansiktet för 2009 års absolut största tv-trend – “workplace reality”. Aldrig förr har vi blivit serverad så många program om vanligt folk som arbetar med vanliga saker – och vi har älskat det. Morgans stillsamma kontempleranden kring sitt eget livsmisslyckande fångade mycket igenkänning ute i stugorna, från alla människor, hög som låg, rik som fattig.

18. Laila Bagge
Det finns något otvetydigt fånigt över henne, men det har inte hindrat att hon fått ett alldeles banbrytande genomslag i tv-mediet under det senaste året. Allting kuliminerade i det webb-tv-klipp som setts av flest svenskar någonsin – där hon visade rumpan mitt i en foxtrott.

19. Zlatan Ibrahimovic
Man kan inte sammanfatta ens nöjesåret utan att nämna Zlatan. Trots att han är jävlig mot oss svenskar när han nu vägrar landslaget så upphör vi inte att älska honom som en Gud. Hans övergång till Barcelona har gjort honom till Sveriges mest omtalade superstjärna någonsin. Zlatan är större än Garbo.

20. Marie Fredriksson
Som vi svenskar älskar människors revansch över svåra sjukdomar. Och som vi gläds med Marie Fredriksson och hennes uppfrisknande från cancern. Att Roxette nu åter står på scen är ett faktum som ger frysloppor hos de flesta svenskar.

5 Människor som måste jobba lite hårdare 2010
1. Peter Jihde
Sveriges mest överspelande programledare fick för sig att det var han som var den stora stjärnan i Idol under hösten. Mest talande scen: När han ställde sig FRAMFÖR idolerna efter delfinalen i Malmö, sträckte ut armarna så att han skymde allihop och skrek: “MALMÖ, VI ÄLSKAR ER!” Det var rent psykotiskt gjort.

2. Anna Anka
Var helt magisk med sina provokationer i “Svenska Hollywoodfruar”, men när hon sedan blev medveten om sig själv och sin roll i svensk media så ekade det plötsligt så hemskt tomt om dumheterna och man kom att tänka på det gamla uttrycket: “Tomma tunnor skramlar mest.”

3. Sven-Göran Eriksson
Vi har tagit honom i försvar så många gånger nu. Alla konstigheter han gjort. Alla affärer. Alla märkliga klubbyten med stora transfersummor. Vi har hållit honom bakom ryggen. Men 2009 var året då vi förstod att han kanske inte är så cool, trots allt. Han är bara en rik farbror som vill bli ännu rikare.

4. EMD
Det är tre söta gossar som verkligen inte gjort något fel, men deras kampanj under hela hösten där de försökt sälja sin skiva genom att säga sig vara för välgörenhet mot hemlösa ekade så otroligt tomt. Det varinte äkta, helt enkelt.

5. Anna Odell
Konstfack-kvinnan som gjorde dumheter på en bro och sedan skyllde allt på konsten. Om man ska göra något så kontroversiellt så måste man nog vara lite mer genial än så för att komma undan med det.

Det tycks ständigt pågå en debatt om det så kallade näthatet här i Sverige. Vissa vill göra gällande att det är ett befintligt bekymmer, något som skulle kunna liknas vid ett samhällsproblem. Min bild av det här ”nätahet” är enkelt. Hat föder hat. Det vill säga: Om man driver en blogg där man hatar så får man kommentarer som hatar. Det är överraskande att se hur mediepersoner och kändisar går ut och lipar över det näthat som drabbar dem – är de inte medvetna om att de själva hatar? Vad har de för skev självbild?

På den tiden då jag hade min gamla blogg, där min tanke var att provocera och ställa till liv, var kommentarsfälten fulla av illvilja och elakheter. När jag nu skriver en vänligare blogg så har jag över huvud taget inte funderat på saken. Min blogg har över 200 000 besökare, men här finns ingen hatare så långt ögat når. Det finns folk som inte håller med om vad jag skriver (som med Ronald häromdagen), men det finns inget ”näthat” här.

Man kan säga: man får de besökare man förtjänar.

Men säg att jag har fel. Säg att jag bara haft tur och att mediepersonligheterna som lipar över hatet har haft ofattbar otur. Hur kan detta ändå var ett problem? I alla bloggverktyg kan man föra in en funktion som gör att man måste kontrollera alla kommentarer innan de publiceras. Då kan man ju välja själv vilken ton man ska ha i sina kommentarsfält. Vad är problemet? Ta bort de kommentarer ni inte tycker om.

Näthat? Vilken hopplös ickediskussion.