Någon av er som kommenterar tipsade mig om den här filmen, där den där snygga tjejen från Cougar Town fick säga vad hon tyckte om några bilder på svenskar. Det var väl inte dåligt! Jag är mycket glad. Allra särskilt glad är jag nog för att hon inte de inte visade upp bilden nedan för henne istället. Något säger mig att jag kanske skulle få lägre poäng då.

Jaha, här står jag och ber folk ta turistbilder på mig. Jag såg en fin himmel och då stannade jag en tysk och bad honom klättra ner för en ravin och ta den här bilden. För er! Jag är glad. Men fortfarande sjuk. Idag ringde jag sjukvården i Slite för att få en läkartid. När det stod klart att jag inte är skriven här så bad de mig uppsöka läkare när jag kommer till Stockholm istället. Jag sa att jag kommer till Stockholm den 15 augusti och att jag gärna träffar en läkare innan dess. Då sa hon att jag inte kan träffa en läkare varken idag eller imorgon och sen är det ju helg – men på måndag var jag välkommen. Jag sa till henne att jag mådde dåligt, att jag verkligen ville träffa en läkare idag, inte om fyra dagar. Då sa hon: ”Tyvärr.” Min slutsats: Sjukvården i Slite behöver skärpa upp sig. Sjukvården i Slite kan dra åt helvete. Men i övrigt: jag är glad! 

Familjen är samlad igen. De kom med 16-planet och jag skyndade från Fårö i bilen och sprang in i ankommande-hallen i precis samma sekund som de kom från planet. Vi åkte till ladan och Charlie fick bekanta sig med miljön. Vi släppte ner henne i det höga gräset. Det var så mycket nytt och roligt. Högt gräs, små stenar, grus och kvällssol som värmde i nacken.

Charlie kröp intensivt och babblade för sig själv och sen slocknade hon på sådant sätt att vi ibland måste gå fram till henne, luta oss nära för att se om hon verkligen lever fortfarande.

Nu börjar vår sommar på Gotland. Imorgon ska vi dricka vår första kaffe på stenugnsbageriet.

I väntan på min familj låter jag Carolina Gynning underhålla mig. Eller, jag underhåller henne. Jag visar henne ”mitt Gotland” och så får ni se det i tv sen. Här visar jag henne ”min” solstol. Hon är inte så road. Hon är inte så road av
Gotland över huvud taget. Hon säger att ”det är inte som Ibiza” och så uttalat hon z-ljudet liksom läspande. 

När jag är ensam på det här sättet försöker jag göra det lite fint för mig själv. Försöker fixa och trixa så att man får det lite trevligt. Så jag skär rädisor och paprika i fina skivor, donar och håller på med mackorna. Och så sätter jag mig ute i solen och äter min frukost. Ensamt och vackert. Om sju timmar kommer min familj. 

Jag vaknar av att det piper i telefonen. Det är Amanda som skickar en bild. I Stockholm äts det frukost just nu. Charlie har nu blivit så vuxen att hon får äta själv, utan hjälp. Det verkar ju gå hur bra som helst. Inget spill över huvud taget! Kul!

Amanda och Charlie är kvar i Stockholm till imorgon. Jag håller på att starta ladan efter en lång vinter. Städar och gör det fint så att Charlie inte sedan kryper runt och äter upp en humla som ligger och skräpar på golvet.

Det finns väldigt många döda humlor här. De ligger utspridda vid fönstren, de har vänt sig upp och ner som sista åtgärd. Jag sopar ihop dem till en liten hög och kastar ut dem genom fönstret. Jag ska tända upp kaminen, men fastnar en stund framför förra årets kvällstidningar. “SUPERVÄRMEN HÅLLER I SIG”, säger en rubrik och så en bild på några småtjejer som står och flinar vid en strand. Det är ingen supervärme här just nu.

Jag hittar en död fågel inne i kaminen. Den måste kommit in via skorstenen. Det är så ledsamt att se. Jag tänker på den hopplösa kampen. Hur lång tid tar det innan en fågel dör här inne? Flera dagar?

Jag öppnar kylen, där ligger en ost från förra året. Lukten slår emot mig som en vägg. Jag stapplar bakåt i skräck, mumlar “herregud” och flyr ut. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade kvar en ost i kylskåpet?

Jag lastar ur bilen. Jag förbannar mig själv för att jag glömde köpa med mig calvados hit till ladan och blir fnittrigt lycklig av att hitta en halv flaska i ett skåp. En humla slår mot ett fönster, jag släpper ut den och stänger sedan snabbt. Det är mycket kallt nu.

Jag står och tittar en stund över allt som måste göras. Jag ger sedan upp. Jag orkar inte fullfölja. Jag öppnar en flaska vin och leker med tanken att bli så full att jag ramlar i en buske när jag ska kissahär utanför och sedan ligger jag där och garvar högt åt min egen belägenet. Jag dricker ett glas, men orkar inte fullfölja det heller. Jag är trött, också fortfarande sjuk. Jag har haft feber i två veckor nu.

Jag lägger mig i sängen, sätter på teven. Den fungerar inte. Jag vet vad som måste göras, antennen måste sättas in där borta. Äsch, skit i det, jag orkar inte resa mig.

Det är inte dystert, det här.
Det är spännande.
Hela sommaren ligger framför mig.

Men jag saknar min familj. Amanda och Charlie. Jag känner mig djupt ofullständig utan dem. Det går inte riktigt att vara här utan dem. Allt är så förknippat med dem. I sommar kommer Charlie att lära sig gå obehindrat. Vi ska gå till bageriet varje morgon och hämta färskt bröd till frukost. Jag och Charlie, tillsammans när Amanda fortfarande sover. “Nu ska vi väcka mamma”, säger jag till Charlie på vägen hem och hela Charlies ansikte lyser upp när hon kryper fram till mammas sömniga kropp i sängen och klappar henne på kinden.

Jag saknar dem.

När en mamma sitter på jobbmöte och måste hämta ungen på dagis så får hon ångest, sitter kvar en extra kvart fastän hon är sen och så ursäktar hon sig tusen gånger och så går hon. En pappa som sitter på jobbmöte och ska hämta på dagis reser sig upp helt sonika och går.

Vad kommer detta sig?
Amanda har skrivit om det HÄR.

Tillbaka! Jag är äntligen tillbaka! Jag har hela tiden sagt att vi måste åka tillbaka till ön. Och nu är jag äntligen här. En hel bil att packa upp. Humlor i fönsterkarmarna i varje rum. Det måste städas. Men först: på med grillen och fram med en flaska vin! Jag måste fira att jag är tillbaka! 

Om jag ska välja ut en tv-reklam som jag stör mig alldeles särskilt på så måste det bli Postkodlotteriets film, där den där VD:n intervjuar Richard Branson. VD:n sitter och skryter om hur absolut GODA de är och Branson sitter och ler och inflikar hur imponerad han är av verksamheten. Som om Postkodlotteriet skulle vara en välgörenhetsorganisation. Den där VD:n som sitter där och skryter om hur mycket pengar de skänker, han tjänar själv över 100.000 kronor i månaden.Jag tycker inte alls om det där lurendrejeriet. Tycker inte om det ETT DUGG!