En svag knackning på dörren och så steg han in med ett ”hallå”.

Bengan var tillbaka. Under de senaste månaderna har han varit i Afrika och filmat vilda djur. Brunbränd satte han sig i soffan och berättade hur han bröt armen när han var på flykt från en uppretad noshörning. När han visade upp sår och stygn skymtade vi också hans nya tatuering. Var inte det fint? Bengan har skrivit ”CHARLIE” på armen. Och ovanför står Rosa, som är Bengans andra barnbarn.

Vi åt lammstek, mamma var med också. Och Calle med hans exotiska flickvän. Bengan svarade på frågor, men ibland kunde det hända att han tystnade och stirrade på en fläck i väggen. Kanske drömde han sig åter tillbaka till savannen. ”Bengan”, sa vi.

Bengan!
BENGAN!

Då vaknade han ur transen och fortsatte sin berättelse.

Såg ni Zlatans mål igår? Det var härligt att se. Mindre härligt: att SAMTLIGA svenska journalister nu lätt och ledigt – SOM OM DE INTE GJORT ANNAT I LIVET – plötsligt slänger sig med uttrycket ”el clasico”.

Det är lika generande varje gång.

Nu sitter de i Morgonsoffan på TV4 och talar om ”el clasico” med självklara uppsyner. De ser nästan förvånade när de gör det, som om de anar att det kan komma en kritik, som de genast svarar på: ”Men vänta nu, snälla nån, jag vet inte hur det är med de andra, men jag har kallat det EL CLASICO hela mitt liv.”

De har de inte alls. De lärde sig uttala det igår förmiddag.

Vi tog bilen till färjan och när det blev lite lugnare trafik så fick Charlie prova att ta över ratten. Hon tyckte att det var spännand en stund, men sen tappade hon intresset och ville istället suga på sitt eget finger.

 

Vi var mycket glada över att vi fick bästa platserna – längst fram i båten! Som att sitta på en galapremiär av ett hav.

 

Amanda tog sin plats och Charlie tog sin.

 

Ibland krängde båten av någon våg och det tyckte Charlie var mycket lustigt. Då fick hon hålla i sig för att inte ramla. Och så jollrade hon och lät.

 

Charlie lutade sig över mot stolsgrannen och socialiserade. ”Brukar ni ta den här båten ofta?” De hade ett mycket trevligt samtal.

 

När vi närmade oss Gotland kom också den sol som jag över huvud taget inte sett skymten av under den senaste månaden. Det kändes overkligt att ta del av den.

 

När vi kom fram till Gotland började vi kontrollera platser att gifta oss på. Självklart ska vi gifta oss på Gotland. Det är här vi hör hemma. Det var här Charlie föddes. Det finns ingen plats vi älskar mer än detta Gotland. Vi hittade en vacker plats som såg ut som en blandning av militärförläggning och sandindustri. Här kanske?

 

Så åkte vi upp mot ladan och alla minnena från sommaren kom tillbaka. Det var nästan smärtsamt. Här är bageriet. Varje morgon hela sommaren. Jag var där klockan åtta tillsammans med Charlie. Vi drack vår kaffe, läste Gotlands Allehanda, kände hur dagen startade. Och nu. Titta på det nu. Fortfarande så vackert, men nedmonterat.

 

Vår älskade lada. Jag och Amanda blev stående med bilen här en stund och bara tittade på den. Sommaren har aldrig känts närmare, den har aldrig känts längre bort heller.

 

Det var så underbart att se solen. Om man blundade kunde man låtsas att det var mitten på juni.

 

Det var så dystert också. Här är trädgården där vi brukade lägga Charlie på en flit och högläsa kvällstidningarna för varandra.

 

Här brukade vi grilla flinta och öppna en flaska vin. Om fem månader gör vi det igen.

 

Amandas syster Hannah bor i huset intill och hon var där tillsammans med sin förträfflige pojkvän Gustaf. Vi satt och pratade, tog en kaffe och jag skrev min krönika till Aftonbladet. Eftersom skärmen var sönder skrev jag den i skärmens absoluta nederkant. En mycket märklig upplevelse. Men det gick. Jag satt där och tänkte på sommaren och då kom krönikan att handla om den också.

 

Sen åkte vi tillbaka till Stockholm. Vädret? Ja, det var väl som vanligt.

Amanda lät mig klä Charlie i AIK-kläder endast under matchdagar och det tyckte jag var vettigt. Man fick vara glad för det lilla. Men nu är säsongen över sedan länge och både jag och Charlie kände plötsligt suget att rota i AIK-garderoben. Jag hittade den här klänningen, en present från AIK:s huvudstyrelse och i smyg, när Amanda var på toaletten, tog jag på henne den. Och så låg vi i soffan och viskade AIK-ramsor en stund. Så kom Amanda ut och då var det marsch pannkaka in i Charlies rum för att byta om. Och där inne bytte vi menande blickar med varandra, jag och Charlie. I april är det dags igen. Då ska vi försvara vårt guld. Då ska Charlie åter få gå klädd i de svartgula kläder hon älskar mest av allt. 

stor dag idag! Charlie får en ny smak! För första gången i livet tar hon del av smaken MOROT. Det står ganska snart klart att Charlie inte är förtjust i morot. Hon grimaserar först en smula. Och sen kan man se hur maten sväller i munnen på henne. Vi förstår. Morot är inte gott. Vi håller för fan med! Det var inte alls gott. Imorgon ska vi prova majs! 

Jag är på Gotland och har ingen uppkoppling och hade jag uppkppling så har jag ändå ingen dator eftersom den gått sönder. Man jag håller på att fixa och dona med det här, inom kort ska jag ha en lösning på banan. Till dess kan ni väl titta på nya Schulman Show. Robert Aschberg och Jackie Ferm är gäster. Era åsikter betyder väldigt mycket för oss. Allt som ni tycker är bra och allt som ni tycker är dåligt – skriv en kommentar och berätta!

Charlie älskar att vara tillbaka på Gotland. Hon behövde bara en minut och så kände hon igen kullerstenarna! Jag tror att hon hann tänka en lyckligt tanke innan hon somnade. Ljuvliga Visbystenar! Tack! 

Någon som vet vad man ska göra när ena dator beter sig på det här sättet? Bara att hiva den i sopen, va? 

Lycka är att anlända till sin gravt felparkerade bil på morgonen och upptäcka att man inte fått böter. Det känns som om jag har tjänat tusen spänn på detta! Seger! Triumf! Nu ska den här bajsbilen ta oss till Gotland!