Vad är det för missfoster till flak?

av Alex Schulman

Det fanns en tid då jag var väldigt förtjust i de där studentflaken som åkte runt på Stockholms gator i juni.

Det var flak som verkligen förgyllde huvudstaden. Det var flak lastade med glädje. Någon av studenternas pappa körde bilen och ombord fanns hela klass T2, som kvällen innan hjälpts åt med att binda björkris i flakets skarvar och målat värdeord av typen ”ÄNTLIGEN SLUT” på lakan och fäst på sidorna. Det var inte så mycket oväsen, vid något rödlyse kunde chauffören tuta och då ropade de lite extra där uppe på flaket. Studenterna var glada och rena. Vita klänningar på tjejerna och ljus kostym på killarna, kanske i linne. De sjöng ”vi har tagit studenten, vi har tagit studenten – fy fan vad vi är bra!” och jag stod vid sidan av gatan och såg alla de här människorna där uppe och kände: ”Ja, fy fan vad de är bra.” Jag blev så glad när jag såg deras oförställda glädje. Jag älskade de där flaken. Satt jag i en bil tutade jag. Stod jag på trottoaren vinkade jag. Det var tider, det.

Men nu.

Jag hatar dem.

Vad är det för missfoster till flak som åker omkring på Stockholms gator numera? Det är små basketplaner på hjul som far runt. Stora monsterlastbilar som är laddade med 100 galet fulla studenter. Det är svårt att förstå hur de kunnat bli så fulla eftersom de häller ut all öl de får tag på. De häller öl på varandra, men framför allt häller de öl ut på gatan. Flanörer ute på stan kan räkna med att bli blöta när en av de där kolosserna åker förbi. När ölen är slut kastar de ut burkarna på bilar eller på gatan. Det är synd att säga att studenterna sjunger, de står blöta och gör vansinniga grimaser och ruskar om varandra så hårt att det ser mer ut som slagsmål än kram.

De har en dj som står med hörlurar och nickar och ser konstig ut. Han spelar sin otrevliga, aggressiva musik ur otroliga högtalare med en basgång som skär genom min person på sådant sätt att jag ibland tror att det kan vara fara för mitt hjärta, jag är rädd att det liksom ska slå ur led och sen är man död.

Det här var i går. Jag står vid sidan av gatan och ser ett sådant här flak åka förbi. En tjej är så full att hon inte märker att hennes ena bröst hoppat ur klänningen när hon står där med spritflaska i hand och hoppar. Jag blir illa berörd av denna fylla, av ljudnivån, aggressiviteten, av det totalt glädjefria i alltsammans.

Jag önskar att lastbilen kunde pipa iväg, men det går inte, för fyra killar har hoppat ur för att kissa i en gränd, så lastbilen står där, hjulen gungar av fyllehoppen där uppe. Ölburkar viner, människor som står på trottoaren flyr i panik.

Jag hatar det där flaket med en intensitet som är så stark att jag inte skulle ha något direkt emot om chauffören gjorde en felmanöver nere på Nybrokajen och så var det ajöss med dem.

Så läste jag häromdagen en rubrik i tidningen om att myndigheterna förbjuder studentflaken. Jag blev så glad, visslade en munter melodi för mig själv när jag slog upp artikeln för att läsa. Någon sådan tur hade jag inte. Myndigheterna ville bara förbjuda flaken på Sergels torg, eftersom trafiken stördes så mycket av flaken just där.

Jag blev besviken, men tänkte inte mer på det. Förrän det stod klart att studenterna protesterade vilt. Jag såg dem i intervjuer på tv där de förklarade hur djupt orättvist och idiotiskt det var att förbjuda dem att åka till Sergels torg.

De här dårarna får alltså operera fritt med sin förödelse, de får förpesta varenda liten gata i hela Stockholm, men blir ändå förbannade för att de inte också får sabotera Sergels torg. Varför ville de så gärna åka på Sergels torg? Jo, för där vill studenterna göra ett stopp för att kasta sig i fontänen.

Och där kan man ju kissa alldeles omärkbart också. Och jag tänker: Nä, nu får det väl vara nog! Nu får politikerna sätta ner foten här.

I stället ändrar sig Stockholm stad.

Det är klart att ungdomarna ska få pissa i fontänen på Sergels torg. Så de river upp beslutet. Och vi är tillbaka på ruta ett.

Mitt förslag till nästa år. Låt flaken fortsätta.

Men inför fri lynchning för medborgarna.

Jag samlar ihop ett gött gäng och väntar på dem vid Sergels torg.

Förlåt mig, jag måste genast korrigera mig

av Alex Schulman

Peter Jihde var lite manerad under inledningen av programmet, men nu är han helt fantastisk. Han är lugn, trygg, säker, kunnig, intresserad och behaglig att ta del av. Jag har aldrig sett honom så här bra. Han är fantasisk.Det är, om jag ska vara helt ärlig, en sann njutning att ligga här och se honom styra det här programmet.

Fy fan, vad glad jag blir!

Grattis, Peter Jihde. Fortsätt så här och du kommer att vara en kung i mina ögon.

Nu börjar det!

av Alex Schulman
bild[3].jpg

Charlie har fått ett fint parti med holländska jordgubbar och själv sitter jag och knåpar på morgondagens Aftonbladet-krönika samtidigt som det gigantiska fotbolls-VM rosslar igång i TV4. Det är en härlig känsla, man har allti framför sig, man har inte missat något. Visserligen förtas upplevelsen lite av Peter Jihdes gravt manusbundna studiosnack och alla de konstiga minerna som han riktar in i de konstiga kameravinklarna, men det går ändå inte att komma ifrån: det här är det bästa jag vet. Nu börjar festen. Nu är det bara att hoppas på regn och lägga sig i soffan.

Morgonpromenad med…

av Alex Schulman
IMG_4745.jpg

Morgonpromenad med charlie på stan. Vi passerar nybrokajen, tittar på båtarna och säger ”oj”. Vi ska till SVT-studion tvärs över slottet. Charlie ska få en piggelin när vi kommer fram. 

Att döda en katt

av Alex Schulman

Calle bloggar om sin och Anithas katt. Den är tydligen gammal, det är dags för den att dö nu. Ikväll ska de åka in till hundsjukan och ta livet av den. Det blir väl en injektion i halsen och så blir den groggy och somnar in. Och jag vet inte vad det är med mig, jag ogillar katter, men jag kan inte läsa det där. Jag blir så jävla förtvivlad. Jag ser framför mig hur den där katten stryker omkring i lägenheten just nu, lite trött men absolut belåten, utan att ha en aning om att han ska avrättas om några timmar.

 Calle gav katten en sista måltid bestående av gåslever och ostbågar och katten tänkte väl: “Wow, vad husse är schysst.” Hur skulle katten kunna veta att det är hans sista måltid? Jag känner så för den där katten. Tänker på den hela tiden. Man skulle i alla fall vilja varsko den, förbereda den, låta den ta farväl av livet på något sätt. Ta en sista runda i kvarteret. Leka lite med det där bollen av garn som är så festlig. Jaga iväg en sista råtta.

Man skulle vilja att katten visste.

Men som det är nu. Gåslever och sedan en injektion.

Tänkte på en grej

av Alex Schulman

Ni vet hur det kan vara på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar EXAKT samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen. Har ni tänkt på det?

Hot mot kärleken!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-06-09 kl. 10.12.46.png

Jag älskar temabilder. Aftonbladet ska skriva om hur tekniken kan bli ett hot mot kärleken. Man ligger i sängen och väljer Iphone framför samlag. Och för att illustrera detta tar de in två modeller, sätter dem i en säng, drar på tjejen ett nattlinne och låter henne VIFTA AVVÄRJANDE mot mannen med sin Iphone. Det är som att hon säger: ”Nej, jag vill inte ha samlag nu – ser du inte att jag håller på med min teknik!” Och mannen ser ju lite brydd ut, kanske tänker han: ”Herregud. tekniken håller på att bli ett hot mot vår kärlek.”

Jag undrar så om det någon gång vid något tillfälle i historien funnits någon verklig motstavrighet till den här bilden. Har en man och en kvinna suttit på det här viset i en säng och gjort den här typen av gester mot varandra?

På hotellet, senare på kvällen

av Alex Schulman

På Stora Hotellet i Umeå. Sitter med datorn och dricker en whiskypinne i baren, inte i första hand för att jag är sugen på en whiskypinne (det är jag visserligen) utan för att jag är sugen på DRÖMMEN om att dricka en whiskypinne på ett hotell i en stad långt hemifrån. Det finns något sorgmodigt i det där som jag dras så oerhört starkt till. Den påtvingade ensamheten är så otroligt, vad ska man säga, magnifik.

Jag dricker min whisky, grimaserar illa när jag svalt och blickar ut över persongalleriet av dysterkvistar som sitter omkring mig. De flesta sitter tysta och lika ensamma som jag. Men det finns sällskap också. En samling drinkare där borta. De börjar bli berusade nu. En högljudd kvinna i medelåldern överanvänder uttrycket ”toppen”. Hon säger det hela tiden.

Jag älskar det uttrycket! Som ”café au lait”! Vad hände med det egentligen? Varje gång jag beställer en ”cafe au lait” får jag en frågande blick och sedan: ”Du menar latte?” Nej. Jag menar au lait.

Nu ska jag sova, eller så tar jag en pinne till, okej, en till då, men bara en, sen bums i säng, gonatt.

Att vara hatad av Charlie Schulman

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-06-08 kl. 14.28.34.png

När jag kommer hem efter en dag på jobbet så blir Charlie alldeles tokig av glädje.
När Amanda kommer hem så känner Charlie bara besvikelse och något som gränsar till hat.

Amanda har skrivit en text om hur det är att vara hatad av Charlie Schulman. Läs den HÄR.

Sida 6 av 106
  • Tjänstgörande redaktörer:  Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Annika Panas
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB