Jag tyckte mig höra en syrsa alldeles här utanför fönstret, men det kan väl aldrig stämma? Inte i Stockholm, väl? Syrsor finns det väl bara ute på landet?
REAGERA!!!
Så skrek alltid pappa när han inte fick något svar. Han kunde komma in från regnmätaren på landet och varsko oss om att det regnat fem millimeter under den senaste halvtimmen och när ingen svarade på den för oss fullständigt aparta informationen skrek han till slut: REAGERA!
Nu blev jag plötsligt osäker. Har jag skrivit om detta förut? Det är alltid så pinsamt när det händer. Som på middagar med människor man bara är ytligt bekanta med. Någon i sällskapet drar en anekdot och man imponeras över kvickheten i hur han berättar den. Vilken spontanitet! Vilken spiriualitet! Tills nästa middag ett halvår senare och samma person drar exakt samma historia. Den är identisk, ända in i ordvalen. Då sjunker han, gossen.
En gång var jag på en middag, jag tyckte det var trevligt. Inte märkte jag att jag under loppet av två timmar drog exakt samma anekdot två gånger. En utdragen berättelse var det också. Ingen hade hjärta att säga till. Jag var väl full. Jag såg det inte, men jag ser det framför mig nu, hur de övriga gästerna utbytte blickar, tittade menande på varandra. Någon kanske gjorde stora ögon och visslade ljudlöst – “wow, den här killen är väck asså.” Smärtsamt minne, eller icke-minne, hur man nu vill se det.
Nähä-jaha-nähä. Vad ska man göra nu då. Kan inte sova riktigt än. Jag går in en sväng på Second Life. Helt dött. Är det bara jag, eller är det allt mindre folk där inne numera? Funderar på att läsa en bok. Amanda ligger och gapar och sväljer när hon läser Hypnotisören här om kvällarna. Ibland viskar hon “nä” för sig själv. Det är tydligen så bra att hon blir irriterad när hon måste vända blad. Var får jag en sådan läsupplevelse? Jag försökte läsa den jävla Proust, men det gick inte. Sen försökte jag mig på Olof Lagercrantz bok “Att läsa Proust”, men tyckte att även den var för avancerad. Det kanske man skulle skriva en bok om, en man som misslyckas att läsa “Att läsa Proust”.
Där kan man tala om smärtsam upplevelse, eller vad säger ni?
REAGERA!!!
Nu hör jag den igen – visst är det en syrsa! Jag skrev en dikt när jag var barn som hette “Hej syrsa”. Det var alltså ingen travesti, den var allvarligt menad. Jag tyckte att titeln hade poetisk klang. Jag minns inte innehållet i dikten annat än att det var en existentiell betraktelse som gick ut på att syrsan liksom “avled” när den tystnade eftersom den bara existerar genom sitt ljud. Smärtsamt minne, det också. Ju fler smärtsamma minnen jag samlar på mig här på kvällskvisten, desto svårare kommer jag att få att sova. Jag blir liksom tyngre. Ett kilo väger 1.3.
Det där med Second Life var ett skämt. Trodde ni verkligen att jag besökte den sajten?