Det kan ju tänkas att några av er har skräpböcker hemma som ni planerar att slänga. I så fall tycker jag att ni ska skänka dem till min bokhandel SKRÄLITTERATUR. Här får böckerna den plats de faktiskt förtjänar.

Om ni har böcker ni vill bli av med så kan ni väl skicka ett mail på alex@schulmangruppen.se. Berätta vad det är för böcker – jag är noga med att det verkligen måste vara skräplitteratur!

Jag har köpt en spegel till butiken. Jag tänkte det kunde vara en kul leksak för Charlie. Jag bullade upp med en filt, som BVC-tanterna säger att man ska göra, och placerade Charlie framför spegeln. Först förstod hon inte vad jag sysslade med – varför skulle hon ligga där på mage över en filt och se dum ut? men så upptäckte hon sig själv och fann sig själv vara mycket intressant. Gav först en avvaktande blick till bebisen i spegeln och denna besvarades genast på samma sätt. Det tyckte Charlie var så häpnadsväckande att hon brast ut i ett leende. Också det besvarades av bebisen i spegeln. Charlie blev så paff att hon skrek rakt ut.

Sen tröttnade hon på sig själv. Hon tröttnade på alltihop. Hon började gny och sedan skrika och sedan blev hon alldeles utom sig av sorg. Jag lyfte upp henne och sen samtalade vi om det. ”Vem var det där i spegeln då”, sa jag med bebisröst. Och så sa jag det om och om igen.

Ja, vem var det där i sepgeln då?
Ja, vem var det där i sepgeln då?
Ja, vem var det?
Vem var bebisen där i spegeln då?
Vem var det?
Vem var det?
Ja! Vem var det, Charlie?

Då somnade hon.

Gott så!

Härligt.

Jag har nu haft öppet i tre dagar och jag har redan konstatera att det visserligen är trevligt, men att det är lite för mycket spring i butiken. Jag har därför kompletterat skyltfönstret med en extraskylt. DYRT!

Så att de förstår: här är det ingen idé att ränna. Här kostar böckerna på tok för mycket.

Så att det blir lite mindre spring.

Jag vaknar och sätter mig på sängkanten en stund. Tar sats inför dagen. Funderar på att resa mig och gå till köket, men obehaget inför att doppa fötterna i det kalla stengolvet gör att jag drar mig lite för hela projektet. Sitter kvar en stund. Jag hör hur du slamrar i köket. Det finns något demonstrativt i det där slamret, Jag märker det väldigt snabbt. Du lägger ner tallrikar i diskmaskinen med sådant buller att det måste vara med flit. Du stänger skåpdörrar med full kraft. Du har ett ärende till vardagsrummet och vandrar så att hälarna hamrar mot parketten. Du tycks mån om att jag ska vakna. Det finns en politik här, som jag ännu inte förstår. Har jag slarvat med något? Ska jag bestraffas?

Jag går ut i köket. Du har satt ägg på kokning, men båda har spruckit. Det rinner vitt, det är en sorglig syn, som kokade vita slangar i en kastrull. Jag blir irriterad. “Du måste sätta ner äggen försiktigt”, säger jag. Du svarar inte.

Jag kan inte äta ägg när det ser ut så här, säger jag.
Nähä. Men jag har inte kokat dem till dig. De är till mig, säger hon.
Jaha, säger jag.

Tystnad.

Då kokar jag egna ägg, säger jag.
Gör det, säger hon.

Jag tittar på henne.

Har jag gjort något fel, säger jag.

Hon svarar:

Vet du hur jävla trött jag är på att hitta dina jävla snusprillor överallt. Jag hittar dem i glas, på bordskanter, i krukor. Imorse hittade jag en på köksbordet precis när jag skulle äta frukost. Fattar du hur jävla äckligt det är? Hur jävla svårt kan det vara att slänga det i papperskorgen? Jag är inte din städerska, jag har ingen lust att plocka upp efter dig, plocka upp efter dig själv!

Jaha, men du då?
Vadå jag?
Ja, hur håller du själv på med dina grejer?
Vad menar du?
Du håller ju på lika mycket själv!
Med vad?
Äh, du vet mycket väl!

Vi sitter tysta en stund. Jag känner mig förorättad. Djupt störd över att behöva vakna på det här sättet. Vi går igenom de hårda orden för oss själva. Du sträcker efter en stund ut en hand mot mig. Jag tar den inte. Jag känner mig illa behandlad. Du säger “äskling…” och jag svarar inte.

“Nu äter vi ägg tillsammans”, säger du.
“Jag vill inte ha de där äckliga äggen”, säger jag.

Du drar tillbaka handen och skriker:

MEN SKIT I DET DÅ!

Jag svarar:

BRA!

Så går vi till våra respektive jobb, lättade att det dröjer 8 timmar tills vi ses igen.

Det är ljuvligt att ha barn, men tröttsamt. Efter en hel helg med Charlie är jag mycket tröttare än vad jag är efter en hel arbetsvecka. Det kan ni tänka på, alla ni män som kommer hem om kvällarna och blir sura på att era mammalediga fruar inte har tagit undan disken. Det är mycket mer än ett heltidsjobb att ta hand om en bebis. Och det är rena semestern att jobba.

Det är oförskämt och oförstående av männen att bli sura på sådana saker. Ert resonemang är att eftersom de är hemma hela dagarna så kan det väl inte vara så mycket begärt att de också gör det ena och det andra i hemmet. Men oftast är det för mycket begärt. Ni män som går runt och gnäller när ni kommer hem har inte förstått vad det innebär att ta hand om en bebis. Ni kanske inte är så närvarande som ni borde vara. Ni kanske borde tänka på det istället för att gå runt och klaga.

Om en vecka arrangerar Veckorevyn sin blogg-gala. Jag blev inte nominerad, men det bev däremot brorsan Calle. Jag skulle säga att Calle skriver en av Sveriges tre bästa bloggar just nu. Den är baske mig fenomenal. Ni hittar den på schulmania.blogspot.com.

Calle tillhör den minoritet av ”storbloggar” som inte tar ett öre i betalt för att blogga. Det tycker jag i sig är värt ett hedersomnämnande. Jag tror att Calle skulle bli glad om han vann. Kan ni inte vara gulliga att gå in på den där sajten och rösta på honom.

Tydligen måste man rösta i alla kategorier för att ge Calle sin röst. Det är idiotiskt, men ha överseende. Calle är värd detta.

Rösta HÄR!

Jag skrev ett inlägg om att ni skulle rösta på min brorsa. Aftonbladets moderatorer tog bort det. Jag kan för mitt liv inte begripa varför. Så här ser det ut i mitt administrationsverktyg:

Om en vecka arrangerar Veckorevyn sin blogg-gala. Jag blev inte nominerad, men det bev däremot brorsan Calle. Jag skulle säga att Calle skriver en av Sveriges tre bästa bloggar just nu. Den är baske mig fenomenal. Ni hittar den på schulmania.blogspot.com.

Calle tillhör den minoritet av ”storbloggar” som inte tar ett öre i betalt för att blogga. Det tycker jag i sig är värt ett hedersomnämnande. Jag tror att Calle skulle bli glad om han vann. Kan ni inte vara gulliga att gå in på den där sajten och rösta på honom.

Tydligen måste man rösta i alla kategorier för att ge Calle sin röst. Det är idiotiskt, men ha överseende. Calle är värd detta.

Rösta HÄR!

Jag går upp 05.50, tar med mig Charlie ut till soffan, slår på TV4 Nyhetsmorgon och frestar Charlie med lite bröstmjölksersättning. Hon är ointresserad. Vänder demonstrativt bort blicken. Däremot fascineras hon av Kristin Kaspersen på teven. Vem gör inte det, hon är ju så go. Jag tar ett bad och Charlie ligger bredvid och tittar på. Jag försöker tänka på att INTE SKYLA MIG inför henne och det är svårt, men det går, fast det känns lite underligt. Det kanske ni förstår – tanken att INTE skyla sig. Var går gränsen till att flasha? Underligt.

Jag rakar till en mustasch och lägger ut på bloggen, får veta att jag ser ut som en blandning av Stig-Helmer, Freddy Mercury och Mr. Bean. Blir bestört och rakar av mig mustaschen.

Klär på både mig och Charlie simultant och vi beger oss ut i denna märkvärdigt råkalla dag. Vandrar nerför Engelbrektsgatan, bort mot Birger Jarlsgatan och upp till bokhandeln på Regeringsgatan. Frestar Charlie ytterligare en gång med bröstmjölksersättning, men hon kniper igen munnen och stirrar på mig som om jag vore dum i huvudet.

Jag vandrar bort till mina böcker och funderar på vilka jag ska skylta med idag. Snabba Cash, kanske. Pocketupplaga. Vad ska jag ta för den? Över 200 kronor. Kanske 300. Jag vill inte ha något spring här.

Gör mig en kopp kaffe och tittar på människorna som passerar utanför. Många stannar till och stirrar på skyltfönstret. En del tar upp telefonen och ringer en vän och högläser från trycket. De pratar om mig, de förstår nog inte att glaset är tunt och att jag hör allt de säger. Det är rusning där ute och jag gör upp planerna för dagen. Klockan två ska jag föreläsa i Västerås. Och ikväll ska jag till Ekerö. Om det bara blir hälften så härligt som i Hallstahammar igår så blir jag nöjd. Här är min publik.

Nu kom min vän Marcus Dunberg förbi. Han har med sig en bok som handlar om Stureplan. Det kan man verkligen kalla skräp. Tack, Marcus! Vill du ha en kaffe? Okej, jag brygger, slå dig ner, jag är ledsen att det är lite rörigt, jag har just öppnat.

God morgon, hörrni!

Gissa vem som har gått och skaffat sig mustasch! Jo, jag! Vad tycker ni om den då,  om ni ska vara ärliga?