Jag ska sätta mig i bilen och åka till Hallstahammar ikväll. Jag ska prata om min bok. När jag tackade ja till det här, det var länge sen nu, uppfattade jag det som romantiskt. Höstmörker, helljus på svart landsväg, monotona röster på radion. Jag stannar och tar en kopp kaffe, stjärnhimlen är alltid så stark här ute. Kylan sticker mig lite i kinden.

Jag kör långsamt, för jag har inte bråttom och kommer fram i god tid. En tindrande bibliotekarie tar emot och frågar om hon kan ta min rock. Jag får en kopp kaffe och hon visar mig den lilla scenen. Jag får välja själv om jag ska sitta eller stå där. Det finns ett högtalarsystem och en mikrofon, men det där har inte fungerat på många år. Men det brukar gå ändå – “vi blir nog aldrig mer än 30 människor här ikväll”.

Och jag sorterar mina papper och viker upp blicken när dörren slås upp och åldringarna intar sina platser. Bibliotekarien presenterar mig, vänlig applåd och scenen är min. Jag talar om min bok och jag är inte särdeles djupsinnig, jag säger inte sällsynt tänkvärda saker, men vi har det trevligt, jag och gästerna. Det här biblioteket är vår värld, vi äger den och vi trivs i den. Vi ställer inte så höga krav på varandra. Jag brinner för den här boken, jag är så stolt över att jag skrivit den, och ibland räcker det väldigt långt.

Jag dricker så många kaffekoppar att jag blir lite illamående och måste sätta mig ner. När jag är färdig med mitt pratande vandrar de flesta ut samma väg de kom, men några stannar kvar och byter några ord i det avfolkade rummet. Jag får signera min bok till någon och jag tar tid på mig, skriver en liten historia med liten, liten text och vi ler och säger hej och så ger jag mig ut i bilen igen, radions monotona röster, mörker på båda sidor av vägen, hem till min lilla familj.

Så såg jag det. Jag berättar hur det var i verkligheten sen.

Supersnabb leverans av skyltfönster-texten som jag nu satt upp. Titta, vad fint! Detta är alltså en butik som säljer SKRÄPLITTERATUR. Här finns all skräp man kan tänka sig – från tantsnusk och fantasy till sedan länge daterade uppslagsverk och hopplösa självhjälpsböcker. Varenda hylla här inne ska jag fylla med denna typ av skräp. Jag ska bada i skräp när jag är färdig här inne! Men jag gör det inte i någon typ av hånfullhet eller av märklig ironi, det får ni inte tro.

Jag har alltid gillat skräplitteratur. Jag har läst de flesta böckerna här inne. Jag har njutit av desa böcker! Jag tror att skräplitteraturen är en väg in i läsandet för de flesta människor. Ingen vettig människa börjar väl med att läsa Marcel Proust? Nej, man börjar med en riktigt dålig Sidney Sheldon och sen är man inne i läsandet. Man utvecklas och till slut sitter man där med en riktigt bra Knut Hamsun-historia.

Skräplitteraturen behövs, för det är här allting börjar! Det är bokstaven A i det stora läsalfabetet.

Skräplitteraturen får ofta en undanskymd plats i bokhyllorna. Både i bokhandlarna och i hemmen. Det är böckerna man skäms för, böckerna man inte gärna visar upp. Jag är stolt över att visa upp detta skräp, att ägna en hel butik till det. Jag tror att detta skräp fyller ett syfte och jag är stolt över att föra skräplitteraturens tradition vidare!

Mina vänner. Varmt välkomna hit! Eller, ha ingen brådska. Ni behöver egentligen inte komma alls. Jag vill inte ha något spring här inne.

Jag och Charlie klädde oss fina igår och gick på födelsedagskalas. Jag tog ca 250 bilder, men detta är den enda där hon inte gallskriker. Kul att jag fick till den! Tack för en härlig kväll!

Ligger i sängen och skriver på ett manus. Det är fint att den här datorn har lampor i själva tangentbordet. Det innebär att jag varken behöver väcka Amanda eller Charlie genom att tända lampan. Jag minns när jag var barn. Det tryggaste ljud jag visste var ljudet av pappas pekfingrar som hamrade ner tangenterna i skrivmaskinen. Ett ljuvligt ljud från arbetsrummet! Pappa skrev mycket snabbt och mycket fort och myckt hårt. Porslinet i vitrinskåpet kunde skallra när han satte igång. Det kändes som om han var i affekt när han skrev, som om varje text utgjorde en uppgörelse med en mycket hatad fiende som nu skulle få veta att han lever. Ibland skrev pappa fel och då kunde man höra hans ÄSCH. Så fram med tip-ex, dutta lite snabbt och så satte han fart igen med sitt vansinniga hamrande tills det hände igen – ÄSCH! Och så började det om.

Tänk om detta mitt ljud av fingrar mot tangenter kan utgöra en trygghet för Charlie när hon växer upp. Det skulle vara fint, tycker jag.

Jag fick genom en kompis på TV4 veta att Idol-Ola har förbjudit samtliga i Körslaget-produktionen att kalla honom ”Idol-Ola”. Han är mycket stingslig med detta. Han kräver att namnet Idol inte ska nämnas i närheten av honom under själva sändningen, men inte bara det: Idol-Ola kräver att ingen kallar honom Idol-Ola i hans närhet. Inte i sminket, inte under repetitioner, inte av producenten.

Jag tyckte att detta nitiska krav var så konstigt och fjantigt att jag var tvungen att skriva om det i Aftonbladet i lördags. Igår kom Olas svar. En reporter frågade vad han tyckte om min text och han svarade:

”Alex Schulman är den störste tönten vi har i Sverige.”

Och det var ju varken välfunnet eller särskilt roligt. Men dock intressant! Det här är tydligen känsliga grejer. Idol-Ola vill verkligen inte förknippas med Idol. All respekt till Idol-Ola för den saken. Jag önskar Idol-Ola all lycka med detta och lovar att hedra Idol-Olas önskemål.

Härligt, Idol-Ola!
You go, girl!

Det var lördag och då brukar jag se till att putsa skyltfönstret. Det måste alltid vara rent. Jag vill att kunderna ska börja kisa med blicken när de ser glasytan. Ta ett steg tillbaka i ren chock. De ska ropa HERREGUD, VILKET RENT FÖNSTER. HUR FAN HAR DET GÅTT TILL?

Och då måste man vara noga. Man har ju sin teknik. Man har ju blivit rätt vass på det här.

Amanda och Charlie följde med och som ni ser kan Charlie numera stå, bara hon får lite stöd. Jag vet inte vad ni tycker, men det måste ju vara OTROLIGT tidigt. Tidigare än alla era barn! Hon är ett geni, min lilla Charlie!

Jag gick in till henne, satte henne i min famn, pekade ut över de sorgligt tomma bokhyllorna i min butik och sa: ”En dag, Charlie. En dag ska allt det här bli ditt.”

Jag åkte ner till Magasin 7 i Frihamnen för att spela in en grej med Gry Forssell. Men Gry var upptagen med att genrepa Körslaget. Så jag fick sitta i kontroll-bussen och titta på Viktiga människor som satt där framför sina viktiga knappar. Sen åkte jag in mot stan igen.

Josefine ringde och sa att hon hade en kasse med böcker som hon ville donera. Jag satte av som ett skott till henne. Och titta vilka rariteter. Sidney Sheldon! Vad sa ni nu då?

Sen åkte jag och handlade mat till kvällen. Av allt detta blev det fondue. Och det började inte brinna. Jag minns en gång när vi åt fondue när jag var barn. Bordsduken tog eld. Det blev tumult. Jag blev rädd. Mamma rusade ner för trapporna för att hämta en filt att lägga över elden. men jag trodde hon rusade ner för trapporna för att FLY. Så jag satte efter. Jag struntade helt i mina bröder och pappa – om mamma flydde så skulle jag fly med henne. Sen blev det lite snopet när jag såg att hon dök in i en garderob, hämtade en filt och satte av upp igen. Då lommade jag efter. Jag kände mig som en dålig människa.

Jo, den där Ahlgrens-bil-stora biten är en vaxpropp som låg inne i mitt öra. Jag fick äntligen ut den! Jag sprutade med vatten och revaxör i en halvtimme. I två veckor har jag gått runt i detta helvete. Nu hör jag nyanser igen. Trafik från gatan utanför! En kran som droppar i köket! Någon som spelar piano i våningen ovanför.

Frågan är vad jag ska göra med vaxproppen. Donera den till medicinen eller kanske spara vid sängen. Kan vara bra att stoppa tillbaka in om Charlie skriker.

Någon som kan gissa vad det där är för något? 

När jag fyllde 17 år kom min mormor på besök hem till oss. Hon drack en kopp kaffe med mamma i köket och rökte några munbloss på hennes cigarett. Jag minns att de pratade om Svenskans kniviga korsord. Innan hon begav sig hemåt sa hon “jo ser du, Alexander…” och började rota i handväskan. Jag var mycket spänd. Högtidligt tog hon fram en flaska champagne som hon placerade i min famn. “Den här flaskan ska du öppna när du tar studenten”, sa mormor.
    Mamma sa “oj, oj…OJ” när hon såg flaskan. Det var inte vanlig champagne – det var ROSA champagne. Jag begrep inte mer än att det var extra fint. Det blev viss uppståndelse. “Kom och titta”, ropade mamma. Pappa och mina bröder rusade till platsen och alla betraktade flaskan, kände på den försiktigt, förundrades och sa “oj”.

    Jag placerade den där flaskan på en speciell plats i kylskåpet. Jag gömde den bakom HP-såsen. Någon gång i veckan gick jag bort till kylen och tittade till flaskan där den stod. Jag vägde den i handen och drömde om studentdagen då jag skulle öppna denna rosa dryck och säga “får det lov att vara” till min familj som stod där uppradade och tindrande med glas i hand.

    Och månaderna gick. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan. Höga betyg i allt utom socialkunskap och matematik. Jag kom allt närmare min student. Det var en vårkväll. Mamma och pappa skulle ha gäster. Doft av fönsterputs från det rengjorda glasbordet i vardagsrummet. Pommes Pinnes i salongen, som man inte fick röra. Mamma rörde i såsen i köket och tog ett glas vin innan gästerna kom – hennes röda läppstift avtecknade sig på glaskanten. Pappas eau de cologne som en två meter lång doftsvans efter hans person. Minnet av pappas håriga ben när han stod i kalsonger och strök sina pressveck.  Mammas locktång som glödde i köket, så glömde hon sig, brände sig på armen och väste “helvete”. Samma känsla av förvirring som alltid när mamma och pappa tog på sig sina ytterskor alldeles innan gästerna kom. Vi barn skulle inte få delta i middagen, men mamma bad oss ändå att ta på oss en skjorta och hälsa artigt när gästerna kom.

    Och gästerna kom och vi hälsade artigt. Tittade i ögon och bockade djupt, som vi lärt oss. Pappa erbjöd sig att ta deras ytterrockar med en ton i rösten som var så inställsam att jag inte riktigt kände igen den. Blommor till mamma – “å, vad fina” – som hon genast satte i vatten.

    Och så stående samtal de vuxna emellan. Först trevande med inslag av pinsamma tystnader som genast i panik överröstades av ett VÄLKOMNA HIT, VAD ROLIGT!

    Jag minns att jag spelade data-spel på mitt rum. Plötsligt ropade pappa på mig: “Alexander!” Han kallade mig Alexander när vi hade gäster, annars Alex. Jag gick ut till vardagsrummet och där stod pappa med min champagneflaska i handen. “Vi tänkte fira din student nu”, sa han och gästerna tittade leende på mig. Jag förstod inte vad han menade. Öppnade munnen, men fick inget sagt.

    “Är det inte lämpligt att det är du som öppnar flaskan. Den är ju ändå din”, sa pappa och räckte den till mig. Jag stirrade på den en mycket kort stund, öppnade den sedan klumpigt, mamma fick hjälpa till. Korken flög i luften och mamma ropade “bravo” och tog genast flaskan från mig. Så fyllde hon allas glas och de höjde dem i luften och mamma ropade: “Grattis på studenten” och alla andra instämde. “Verkligen. Grattis!”

    Det fanns något som paralyserade mig i det där. Jag kunde inte formulera en enda invändning. Jag stirrade en stund på champagnen i deras glas. Den var verkligen rosa. Sen gick jag in till mig igen.

    Vi pratade aldrig om det där sedan. Jag borde ha tagit upp det, men det fanns något nästan skamligt i det.

    Många år har gått nu och jag skulle vilja se den här historien som en kuriositet, ett underligt minne från barndomen som passerat och försvunnit. Men vet ni att varje gång jag numera hör en champagnekork flyga så kan jag i en liten, liten stund bli så oerhört nedstämd.

Filmteamet följer mig i mitt liv. Det här fångade de upp häromdagen.