Jag sitter i köket och dricker kaffe och tittar på Charlie när hon sover. Jag föreställer mig att hon ligger där och lyssnar – det ser ut som om vänder örat mot mig – och den tanken gör att jag skrattar till på sådant sätt att Charlie vaknar med ett ryck. Hon tittar upp mot mig med vaken blick, ser att saker och ting är under kontroll och så faller hon åter i sömn. Som en dålig väktare som posterats utanför bankvalvet i en film.

Jag upptäcker att Charlies sömn går igenom olika faser. Ibland är den obönhörligt djup, jag kunde rulla in en kyrkorgel framför henne och spela och hon skulle inte vakna. Men så rycker hon till med armarna och fixerar dem i underligt läge framför sitt ansikte. Hon ser ut som en feng shui-lirare som tar sin andlighet på lite för stort allvar.

Detta är ingen djup sömn – om hon hör en fjäder falla i ett badkar tre rum bort så vaknar hon med ett ryck. Och så fixerar hon sina armar på nya, spännande sätt.

Det finns en tredje sömn. Ibland händer dett att hon sover räv. Hon låtsassover. Båda ögonen är slutna, men det finns ett smalt streck där från vilket hon hela tiden vakar över omgivningen.

Det skrämmer mig när Charlie sover räv.
Jag får en känsla av att hon är smartare än vad jag är.

Jag tycks ha aft rätt när det gäller uttrycket att ”ta det säkra före det osäkra”.

Skönt. Jag trodde att jag blivit galen. Det är skönt att veta att jag hade rätt – det har jag visserligen för det allra mesta – och det var härligt att konstatera att trots att jag har EN dåre som läser mig så ska man ska inte dra alla andra över samma kant.

Läser bland era kommentarer och någon anmärker på att jag skrivit att jag ”tar det säkra före det osäkra”. Insändaren menar att det heter att ”ta det säkra för det osäkra”.

Hon verkar mycket säker på sin sak. Så säker att jag själv blir förvirrad. Har jag verkligen haft fel i alla dessa år? Heter det verkligen att ta det säkra FÖR det osäkra. Nä. Det kan väl aldrig stämma.

Jag kom till butiken och Charlie fick lite mat och somnade på studs. Då fick jag lite tid att bygga mina bokhyllor.

Jag lyckades bygga en hylla alldeles själv och firade med att äta en mandelsnäcka som jag köpt tidigare i bageriet här nere på gatan.

Petter och Gry kom och hälsade på med sina barn och butiken förvandlades till dagis. De tre små tjejerna bekantade sog försiktigt med varandra. Det var trevligt. Tills Petters unge började skrika. Då suckade jag och Gry och bytte irriterade blickar med varandra.

De hade med sig böcker till butiken. Petter hade en handbok för stygga flickor och Gry kom bland annat med en guide i hur man lär sig poker. Det rörde sig alltså om rena skräpet. De flesta böckerna som mina vänner kommer med är skräplitteratur. Igår fick jag Grottbjörnens folk och jag har Steffos bok om njutning. Jag tror att butiken ändå kan ha fått sin nisch – det är bara att erkänna att det rör sig om rena rama skräplitteraturen!

Den här fick jag av Gry. Jag läste den en gång, men förstod inte alls vad alla var så förtjusta i. Det kanske är jag som saknar djup.

Jag fick henne att skriva att den varit kändisägd av henne. Då kan man trissa upp priset på den fan, nämligen.

Plötsligt började det cirkulera en massa lapplisor utanför och Petter hade ställt sig lite lustigt, så han skrek NEJ och flög upp.

Så han kastade sig ut och körde iväg. Och sen gick Gry. Och jag var kvar ensam med mina nya böcker, som jag nu sorterar noga.

Jag har lovat att hjälpa min bror Niklas att hämta barnen på dagis och skola i eftermiddag och jag skickar ett mess där jag ber om adressen. Niklas är tekniker och lite mer ordningssam än vi andra i familjen, så efter en stund får jag istället ett mail med en skattkarta där han skrivit i ledord som ”vår korsning”. Så att jag ska hitta rätt.

Det var vänligt av honom och jag känner mig nu alldeles lugn. Men så går det fem minuter och jag får ännu ett mail. Jag begriper inte hur han gjort detta. Har han åkt ut och tagit en bild på avfartsvägen och sen trixat en halvtimme i Photoshop? Det är mycket imponerande gjort. Och nu är jag bombis – jag kommer att hitta!

Amanda ligger och sover och jag ska själv klä på Charlie och ta en morgonpromenad och sedan gå med henne till jobbet. Det är alltid så nervöst att klä på henne själv. Jag är så rädd att jag sedan ska träffa Amanda och att hon ska titta på Charlie och utbrista till mig: ”Nej, men Alex, vad har du tagit på henne egentligen? Grön tröja till gula bysser, det går ju inte.”

Jag försöker därför alltid ta det säkra före det osäkra. Jag riskminimerar. Grått är ju ingen färg över huvud taget, eller hur! Därför kan man väl inte göra misstag om jag klär henne i grått! Så måste det vara! Grå klänningströja och gråa byxor. Men så kommer jag att tänka på att Amanda någon gång sagt att man inte kan klä sig i samma färg från topp till tå såvida det inte är exakt samma färgnyans.

Och då står jag där och undrar: är det samma nyans av grått uppe och nere? Jag tänder en lampa för att se bättre. Jag böjer mig fram mot tyget, trycker det mot näsan, kisar med ögonen, jämför uppe och nere, nickar och hummar.

Vi säger så. Vi säger att det är samma nyans.

Precis när jag ska gå slås jag av en större och mer drabbande fråga: Är det grått över huvud taget?

Så viskar jag ”ÄH!” för mig själv och tar med mig min Charlie ut på stan.

Jag har fått en massa IKEA-bokhyllor av min bror Niklas, som jag forslade upp till butiken. Och där stod jag med en massa plankor och skruvar och förstod ingenting. Det var alltså fullständigt omöjligt för mig att bygga de här hyllorna. Jag blev irriterad, kallade IKEA för ”lallare” och så. Sen kom en kompis förbi och hon visade mig hur det skulle gå till. Jag stod och såg på medan hon byggde min hylla.

Sen var den första hyllan i min butik färdig! Jag kände att det var ett stort ögonblick. och jag tog min första bok som jag ska ha i min butik och placerade den i hyllan. Tack, Ninni, för att du skänkte denna förträffliga bok till mig. Jag lovar att sälja den dyrt!

Det är inte dåligt att vara nybliven bokhandlare och redan från start ha den otroliga trilogin om grottbjörnens folk. Minns ni den? Ja, herregud, klart ni gör.

Så här ser butiken ut utifrån. Jag tycker den ser mysig ut. Imorgon ska jag sätta upp sex hyllor till.

Amanda sitter efter maten och högläser era kommentarer i kaffebryggarfrågan. Hon är mycket belåten. Hon frågar om jag känner skam. Det gör jag inte. Jag känner besvikelse. På er. Ni har svikit mig. Jag trodde vi höll ihop. Jag trodde ni gillade mig, kämpade för mig som jag lämpar för er. Jag hade fel. Jag är besviken. 

Har bara en snabb fråga till alla ni som tycker att man alltid måste stänga av kaffebryggaren när man går från lägenheten: brukar ni stänga av kylskåpet också när ni går hemifrån? För att inte riskera brand, menar jag.

Tacksam för svar. Tack!

Idag var vi på BVC för att vaccinera Charlie. Hon skulle få två sprutor, en i vardera lår. Jag fick hålla i Charlie medan barnmorskan injicerade. Den första sprutan gick bra – Charlie krek gällt alldeles kort och sedan var det över. “Nu kommer det att göra lite ondare”, sa kvinnan och så satte hon fart.

Charlie höll på att göra en kullerbytta i min famn av smärta. Som hon skrek. Och jag vände henne upp mot mig för att lägga henne mot mitt bröst och skräcken i hennes ögon, jag kan inte beskriva den. Hon tittade på mig förfärat, med stora ögon – det var en förtvivlad blick som sa: “Hur kan du göra så här mot mig? Jag trodde du var min pappa och att du älskar mig. Men den som gör så här mot mig kan inte älska mig. Varför har du svikit mig så?”

Jag gungade henne och smekte henne över ryggen där hon låg och hulkade. Till slut lugnade hon ner sig. Men något har hänt. Det känns som om det finns en hinna mellan mig och Charlie nu. Ett förtroende har brutits, en klyfta har uppstått och det kommer att ta många år innan den läker ihop. Jag är mycket ledsen för det.