Ibland blir jag sugen på choklad och läsk till frukost och som vuxen man får jag faktiskt äta det också. Jävla fin känsla. Jävla fin frukost. Härlig start på dagen. God morgon!! 

Jag tvättar händerna en hel del numera. Nästan maniskt, det får man säga. Så fort jag rört mig utomhus och kommer hem så går jag till handfatet och sätter igång. Idag kom Calle och hälsade på och jag stod som bäst och tvättade mina händer och han stod där i dörren och tittade på mig och min gärning och sa: ”Du vet att man aldrig tvättar höger tumme när man tvättar sina händer?”

Jag frågade vad han pratade om och han vidhöll – om man står med tvål i handen och tvättar sina händer så utelämnar man alltid höger tumme. Jag var färdig med mitt tvättande och gick till en handduk och innan jag torkade mig tog jag ett fast grepp runt min högertumme med handduken och liksom vred om den. vet ni vad jag såg när jag öppnade handduken? Det var helt brunt av smuts!

Jag tyckte det var helt otroligt. Jag visade smutset för Calle, som nickade allvarligt. Jag återvände till handfatet för att undersöka mina rörelser när jag tvättade händerna. Jag stod länge så. Mycket riktigt. Man utelämnar höger tumme.

Nu vill jag att ni alla provar detta!
Det är roligt!
Och dessutom – om jag kan få 200 000 människor att gå och tvätta sig nu så kanske jag kan utrota svinis! Eller sakta ner den fan i alla fall.

Amanda är otrolig. AIK-matchen har pågått i en timme och hon har redan stått ivägen ett femtiotal gånger. Hon dras till mitt synfält som flugor dras till koskit. Jag ropar till henne att hon måste FLYTTA på sig och hon säger jajaja och släntrar bort och så går det en minut och så är hon tillbaka. Hon är otrolig på detta. Världselit!

Sitter i min butik. Det finns inga möbler här och det är så kalt på väggarna att ljudet studsar konstigt. Det känns som om väggarna lutar sig bort från mig varje gång jag pratar. Jag står tryckt mot butikens bakre vägg, säger ”hallå” och ser hur butiken blir större. Jag kanske håller på att bli galen.

Hallå?

När jag står här och tittar rakt ut genom mitt fönster så får jag en känsla av att det inte är människorna och bilarna utanför som rör sig, utan att det är butiken som gör det. Allt där ute står still, men butiken rör sig mycket fort, som ett snabbtåg där landskapet flimrar förbi där ute.

Den tanken tycker jag mycket om.

Jag har funderat på försäljningen i denna butik och kommit fram till att jag vill sälja det jag älskar. Och jag älskar böcker. Jag älskar att läsa böcker och jag älskar att skriva dem. Även om jag gör väldigt lite av båda dessa saker nu för tiden.

Böcker!

Detta är ett antikvariat.

Nu ska jag bara komma på vad för typ av böcker jag ska sälja.
Det ska vara nischat.
Jag vill inte ha något onödigt spring här.

Vi försöker få Charlie att le här i soffan. Vi utstöter vokaler och pratar med mjuka konsonanter lägger huvudet på sned och rullar med ögonen och trycker på hennes mage och säger NÄMEN hela tiden.

Efter en stund lyckas det. Charlie ler! Hennes leende är det mest underbara jag vet.

Plötsligt upptäcker Amanda lite snor i Charlies näsa och genast ska hon dit och peta. Är inte det så typiskt mammor? Det var det värsta jag visste som barn, när mamma skulle fram och peta. När hon vätte sitt eget finger med egen saliv för att torka bort chokladfläck på min kind. Och nu visar det sig att Amanda är PRECIS LIKADAN!

Klart Charlie blir irriterad! Skulle inte ni också bli det? Tänk er att du umgås med vänner, ni äter en trevlig middag, någon säger något roligt och du skrattar, du känner i varenda del av din kropp att detta är en härlig kväll och plötsligt sträcker någon fram ett finger och börjar peta med det i din näsa, han gröper ur det, letar snor. Hur skulle ni reagera? Jag skulle bli riktigt förbannad.

Jag säger till Charlie att mamma inte menar så illa när hon petar i andras näsor. Hon är helt enkelt inte uppfostrad, bara. Det där ska vi lära henne, du och jag. Så säger jag och och då skrattar vi båda och Amanda ligger lite sur och trumpen, men det kan hon vara. Man petar inte i andras näsor!

Idag fyller pappa 90 år. Så här såg det ut för exakt 20 år sedan, när pappa fyllde 70 och alla barnen samlades.

Jag vet att pappa firar där uppe idag med kräftor. Det ska jag göra här nere också. Och så skålar vi, jag och han, och sjunger tillsammans den bästa finländska snapsvisan pappa visste: ”NU!”

Jag hade verkligen sett fram emot ”Kommissarien och havet” på TV4. Jag hade ju sett trailern och det verkade så bra. Det var gnistrande vackra Gotlandsmiljöer, det var den svenska skådespelareliten, det var explosioner, det var onda mord, det var en grånad kommissarie med pannan i djupa veck.

Men de sa ingenting om tyskan.

De berättade inte att det var en halv-tysk film. Först trodde jag bara att de lagt på ljudet illa. Sen upptäckte jag att kommissarien inte alls är svensk. Han är tysk. Sen upptäckte jag att den där reportern också var tysk. Och polisassistenten. Helvete, hälften av människorna var tyska!

Det såg inte klokt ut. Det var OLIDLIGT. Jag kunde inte koncentrera mig på handlingen alls. Jag tittade stint på deras tyska munnar och såg hur dåligt skådepselad svenska kom ut. Jag befann mig i en två timmar lång reklamfilm för Werthers Original. Jag befann mig i helvetet.

Jag försökte bortse från det, men det gick inte. Det blev så påtagligt OTROLIGT alltsammans. På något sätt kändes det som att det hade känts bättre och mer trovärdigt om Thomas Hanzon helt okommenterat spelat mot någon som talade ryska.

Kommissarien och havet. Har vi att göra med den mest pinsamma produktionen i svensk filmhistoria? Jag tror nog det.

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Nämen, hallå!
Jag: Allt bra idag?
Charlie: Fantastiskt. Vilket väder. Det är september, men känns som sommar.
Jag: Ska vi tala om natten?
Charlie: Natten? Hur menar du nu?
Jag: Din natt.
Charlie: Jaså, min natt! Ja, den var väl bra.
Jag: Du somnade ganska sent.
Charlie: Jaså? Jag minns inte vad klockan var. När var det? Sju? Åtta?
Jag: Halv två.
Charlie: Nu skojar du!
Jag: Nej.
Charlie: Halv två? Ja, jävlar. Det var ju lite sent.
Jag: Men det var inte det jag ville prata om.
Charlie: Nähä?
Jag: Jag ville prata om ditt, hur ska jag säga…
Charlie: Säg nu. Var inte blyg.
Jag: Dina bajserier.
Charlie: Jaha. Vad är det med dem?
Jag: Du har inte bajsat sedan igår eftermiddag.
Charlie: Det stämmer.
Jag: Hur kommer det sig?
Charlie: Jag sparar mig.
Jag: Sparar dig?
Charlie: Just det.
Jag: Sparar dig till vadå?
Charlie: Till bajsfesten senare ikväll.
Jag: Jaså. Det blir bajsfest ikväll?
Charlie: Korrekt.
Jag: När då?
Charlie: Hur så?
Jag: Det kan vara bra att planera lite inför den.
Charlie: Jag har inte bestämt NÄR, jag har bara bestämt ATT.
Jag: Okej.
Charlie: Håll i hatten, fy för satan i helvete.
Jag: Förlåt?
Charlie: Jag talar om bajsfesten.
Jag: Det blir livat?
Charlie: Säg så här: visa mig den blöja som håller för de aktiviteterna jag ska sätta fart med ikväll.
Jag: Okej, så det blir kraftfullt.
Charlie: Visa mig den blöjan!
Jag: Den finns inte, eller?
Charlie: Nej, den blöjan finns inte!
Jag: Okej.
Charlie: Fram med papper och trasor och handdukar och blöjor nylondukar och allt vad det heter!
Jag: Jag förstår. Du ser uppspelt ut.

Charlie: Klart jag är uppspelt. Jag ser fram emot detta.
Jag: bajsfesten?
Charlie: Bajsfesternas bajsfest. Ur-bajsfesten. The mother of all bajsfests. Härligt! Wow!
Jag: Okej.
Charlie: Håll i hatten!
Jag: Okej.

Jag fiskade egna kräftor häromdagen, minns ni? Tanken var att vi skulle ha hejdundrande kräftskiva tillsammans med Klas och familj och Loffen och familj. Men Amanda var sjuk och orkade inte, så jag hamnade i en knivig sits: Kräftorna hade stått två dagar i sin egen lag – perfekt tid! Men en dag till och de börjar bli mjukna. De måste ätas upp idag. Måste! Så jag plockade med mig hälften av kräftorna och satte mig i bajsbilen. Ser ni att jag har träratt?

Jag åkte hem till Klas och överlämnade 2 kilo kräftor och två öl till honom och Josefine. Halva fångsten. De blev mycket glada även om det inte ser ut så just här. Sen åkte jag hem igen.

Sen började jag laga mat. Helst ska man inte äta något över huvud taget utöver kräftorna. Men det kan ibland hända att man inte har nog med kräftor, att man måste ”fylla ut” och då är mitt förslag att man gör av västerbottenpaj. Ta fram 150 gram smör och 3 dl mjöl. Tillsätt lite vatten och knåda ihop det till en klump.

Tryck ut klumpen i en pajform. Jag vet att det är frestande att vara lite slarvig här, men det blir verkligen bättre om du knådar ut den längs kanterna också. Gör det! Kämpa!

Stoppa in pajen i ugnen. Och glöm inte att göra det med ett leede, för det ska vara roligt att laga mat! Där ska den stå i tio minuter och det är exakt så mycket tid du behöver för att göra klart själva innehållet.

Riv västerbottenost. Om ni kollar i recept så kan det hända att det står att du ska ha 150 gram eller något liknande. Hemligheten med en riktigt bra paj är att dubbla dosen ost. Om du går på ett café och äter en misslyckad västerbottenpaj så beror det nästan alltid på att de snålar med osten. Gör inte det. Tänk er den ostmängd som ni tycker verkar vettig. Och så tar du dubbelt så mycket! Det ska vara ostfest!

Blanda ner tre ägg. Här behöver du faktiskt inte le, för här finns ingen glädje när man tänker på att man faktiskt dödar små kyllingar när man håller på med det här.

Blanda ner en dl grädde. Ni som håller på med er vikt och sånt, ni måste glömma det där bara för en stund. Tänk inte på att ersätta med mjölk eller något annat jävla dumt. Det måste vara grädde!

Häll innehållet i pajformen och stoppa in i ugnen igen.

Och där har vi det! Västerbottenpaj, egenfiskade kräftor, öl och nubbe. Lägg märke till hur Amanda gör en tummen upp trots sin sjukdom.

Skåla med nubbeglasen, inte med ölglasen. Men skulle det hända att ni är ensam om att dricka nubbe vid bordet så borde ni kanske som jag tänka över ert drickande och när ni gör det så ler ni inte, då tittar ni bekymrat på er middagsgäst. Och så kommer ni på lösningen. Det är inte du som har alkoholproblem som ensam dricker nubbe till kräftorna. Det är er middagsgäst som har alkoholproblem som INTE gör det.