Hittade en film på brorsan blogg. Den kommer från en bloggdagbok. Den här tjejen, alltså, jag har inte ord. Och jag får plötsligt en tanke som jag inte kan bli av med: kommer Charlie bli såhär om 17-18 år? Vad gör jag då? Är det bara att gilla-la-la-la-läget då?

(På förekommen anledning vill jag meddela att den här filmen inte är en parodi. Det är alltså äkta vara.)

Så fort vi vill göra Charlie lite fin blir hon sur. Hon tycker inte att det är ”en söt liten
mössis för lilla Charlisen”. Hon tycker den är skittöntig och hon finner sig inte i att sitta där och tindra med den på huvudet. Så då surar hon tills vi suckar, säger ”nähä” och tar av henne den. Och då stirrar hon länge och hålögt på oss. Hon är liksom besviken. Mössan är av, men hon glömmer inte oförrätten. Man känner för att be henne om ursäkt. Säga förlåt-det-var-dumt. 

Det är den 27 juni 2009

Jag står i köket i min och Amandas nyinköpta lada på Gotland och fumlar med en diamantring som jag under tre veckors tid hållit gömd i en strumpa. Ute i trädgårn sitter Amanda höggravid och väntar på efterrätten som jag ska arrangera. Jag har fyllt chokladbitar i bananer som jag ska lägga på grillen och allt det där går bra, men det hamnar choklad på ringen och jag väser ”fan” för mig själv och försöker putsa ringen med en kökshandduk. Och jag står där hysteriskt och putsar och tvättar och svettas – och funderar på misslyckandena i mitt liv.

Av dem framträder två tydligare än alla andra och det är mina två äktenskap. Det första ägde rum i USA 1999. Vi kände inte varandra speciellt bra, vi var fulla i Los Angeles och bestämde oss för att ta Greyhound-nattbussen till Las Vegas och gifta oss. Allt gick väldigt fort. Vi skrev på några myndighetspapper, köpte två plastiga ringar och inför BOB THE LIMO DRIVER som enda vittne vigdes vi i våra egna alkoholångor på Candle Light Wedding Chapel i Las Vegas klockan fem på morgonen.

Jag vaknade dagen efter med kläderna på i en stol i hotellrummet. Vi var båda uppspelta, som om vi gjort oss skyldiga till ett spektakulärt bus. Vi befann oss i nåt slags ironiskt rus, fnittrande och SKÖNA bestämde vi oss för att ringa hem till Sverige och berätta nyheten och naivt nog trodde vi att de där hemma skulle uppfatta det som lika gränslöst, skönt, galet som vi. Men jag minns samtalet till pappa. Hans tystnad när jag berättade att jag gift mig. Han lyckönskade och jag minns hur han FÖRSÖKTE låta vänlig och glad, men han spelade teatern dåligt. Han uppfattade ingen ironi, han kände bara en fruktansvärd besvikelse över att inte få vara med när en av hans söner gifte sig. Det samtalet var ett uppvaknande och jag kände då en oerhörd skam, en skam som sen inte visade sig igen förrän jag skilde mig för andra gången – från Katrin. Dom här äktenskapen, dom här MISSLYCKADE äktenskapen, har gjort att jag känner att det finns något smutsigt förenat med äktenskap.

Och när jag nu putsar den här ringen så önskar jag att inget av det där tidigare hade hänt. Jag vill inte att min smuts ska solka ner Amanda, jag vill inte att det här bagaget som jag går runt och bär på ska tynga henne eller göra henne obekväm. Jag ska fria till Amanda och jag vill att det här ska vara rent och vackert – och FÖRSTA GÅNGEN. Men det går inte och när jag står och putsar min ring inne i köket i vår lada så känner jag precis samma skam jag känt tidigare, fast den här gången gentemot Amanda.

Jag vandrar ner mot henne där hon sitter i slänten och blickar ut mot ängen.

Hon är verkligen obeskrivligt vacker.

Det har blivit svalt och hon har lagt en filt över sina ben. Jag går runt henne och faller ner på knä framför henne med ringen i handen. Jag säger att jag älskar henne, att hon har förändrat inte bara mitt LIV, utan att hon också förändrat MIG. Jag säger att varje dag med henne känns som en gåtfull seger, en känsla av att jag vunnit också den här dagen och jag säger att det är en känsla jag inte vill mista. Jag vill vara med henne för resten av mitt liv.

Jag frågar henne om hon vill gifta sig med mig och hon reser sig upp och det gör jag också och vi kysser varandra och magen kommer i vägen och vi skrattar åt det.

Sen dricker vi champagne för att fira och gör storslagna planer för bröllopet. Vi talar om vad vi ska äta, vad vi ska dricka. Vi talar om musiken. Jag säger att jag vill ha musikaltema på bröllopet och hon skrattar och säger att DET SKA VI INTE ALLS. Jag säger att DET SKA VI VISST. Hon säger att jag inte ska få bestämma en enda låt för jag har ingen musiksmak. Hon har rätt och jag erkänner att hon har det. Och så ligger vi tysta.

Men EN musikallåt kan vi väl ha, säger jag.
En enda, frågar hon.
Ja. En enda som jag får bestämma själv, säger jag.
Okej, säger Amanda. En enda.

Musik: Anthem, Tommy Körberg

Jag vaknade före Charlie. Det är så härligt när det händer. Hon ser så lustig ut när hon sover. Det ser ut som om hon dansar en avancerad indiandans, inte sant. Som om hon vill tillkalla regngudarna. Nej, Roger Pontare! Hon ser ut som Roger Pontare i den där märkliga mellanakten i ”När vindarna viskar sitt namn”, när han går runt och dansar som ett gem.

Jag väckte Charlie, tog ut hennes napp och sa ”god morgon”. Men hon ville inte vakna. Inte Amanda heller. Så jag låg där och väntade ut dem. Men det var tråkigt, så jag bestämde mig för att göra något annat.

Jag gick ner och diskade. Ni undrar varför jag diskar i duschen? Jo, för att leverantören SMEG har misskött sig på ofattbara sätt, struntat i att leverera vår vask och kräver oss dessutom på pengar. Så var jag färdif med det, jaha, vad ska jag göra nu då?

Jag gick ut och ställde mig på grusvägen och tittade på ladan. Stod och funderade och kliade mig i skägget. Och så kom jag på vad jag ska göra. Jag ska klippa gräset!

Jag satte mig i gräsklipparen och lyssnade på P1-Sommar, där tysk farbror berättade intressant om Andra Världskriget. Och så klippte jag i timmar!

Allt det där klippte jag.

Jag klippte där aldrig någon levande människa klippt förut. Jag hittade sällsamma skatter. Som den här toalettstolen, till exempel.

Allt det där klippte jag också.

Ser ni stenen? Jag körde på den. Hela klipparen rosslade ihop i en hög och jag hoppade ur den vettskrämd. Så tittade jag på klipparen. Kliade mig i skägget. Och tyckte nog att jag var färdig med gräsklippningen.

Jag sitter i totalmörker och skriver. Jag vill inte att Charlie ska vakna. Jag har gått med henne i min bärsele i en timmes tid, hoppat och gungat, lutat-gungat på vänster fot, lutat-gungat på höger fot och jag har ont i ryggen och jag måste-måste-måste svara på några mail. Nu sover hon, men det är en skör sömn. Jag hör hur hon låter, utstöter små kroppsljud, som om hon övade på vokaler där i mörkret. Jag går för att hämta kaffe och jag har lärt mig vilka plankor som knarrar och undviker dem skickligt. Jag tassar förbi sängen som en tjyv.

Det åskar ute och här inne är det så mörkt att jag inte kan se myggen. Jag kan bara höra dem när de kommer nära och jag förfasas när jag inte längre hör dem, för då vet jag att de sitter någonstans på min kropp och vässar kniven och jag rufsar till mig själv, fäktar snabbt i blindo med armarna och återgår sedan till datorn. Det regnar häftigt nu. Det regnar in där nere, vi måste fixa det till nästa år.

Fyra dagar kvar, sen börjar verkligheten. Då åker vi hem till Stockholm. Jag måste hitta en arbetsplats där jag inte behöver sitta i mörker. Jag måste hitta en plats, en utgångspunkt från vilken jag kan STYRA upp saker och ting. Jag tänker oerhört mycket på vår ekonomi. Jag måste få det här att gå ihop. Amanda är mammaledig, detta är mitt ansvar. Men jag måste finna en lycka i arbetet också, en glädje i det jag gör. Det enda som är roligt just nu är bloggen, men den får jag inte betalt för. Måste ordna ekonomin. Måste ordna den! Men fan i helvete – måste sluta tänka på pengar hela tiden.

Tänker på min familj. Jag är här på Gotland med en Widell bakom varje buske, men jag saknar MIN familj. Mamma skriver sms och ber om en bild på Charlie om dagen. Hon vill inte ha “bloggbilder”, hon vill ha exklusiva bilder och det får hon. Min brorsson Sven fyller 5 år idag och han är så lik pappa att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är ledsen för att jag inte kunde komma på kalaset. Calle har träffat kvinnan i hans liv och det är så härligt. Anitha, om du läser detta: du tar mitt råd och gifta dig med denna där.

Ja, hörrni.

Jag får ofta kritik för att jag återupprepar mig i bloggen. Att jag skriver saker som jag redan skrivit. Jag har tänkt på det. Det beror på att jag hela tiden tänker saker som jag redan tänkt. Jag re-artikulerar mig själv hela tiden. Det finns ingen framåtrörelse här, jag står med min spade och hugger mot samma sten.

Här sitter jag i mörker och skriver. Herregud, vad mitt liv har förändrats.

Å NEJ!
Stackars Charlie.
Nu har hon gaser igen.
Är det inte så, alla experter där ute?
Det där är inget leende. NEJ, NEJ!
Leende? HA HA!
Det är ju gaser!
Man ser ju hon lider!
Vidriga gaser ställer i detta nu till ett helvete för Charlie.
Jag tycker så synd om Charlie när hon ser ut sådär.
Hur ska vi göra för att bli av med de här gaserna?
Kan inte ni glädjedödar-experterna där ute hjälpa oss med det?
Era sorgliga jävla idioter.

Folk skriver att jag skriver för långt. De tycker att det är ”boooring” och ”zzznark”. Detta inlägg tillägnas dem.

Idag är det söndag. Jag och Amanda bor tillsammans nu. Vi flyttade ihop två dar efter att vi kysste varandra den där lördagskvällen på Undici. Vi bor i andra hand i en etta på Brahegatan. Vårt kök är vårt vardagsrum är vårt sovrum. I möbelväg har vi en säng och framför den sängen finns en tv. Sen finns det inget mer. Det här är en miljö att bli sinnessjuk i, sa en vän som kom på besök häromdagen, men vi tycker inte att det är så farligt. Vi ser det positivt. Vi tycker att det är en miljö att UNDVIKA att bli sinnessjuk i. Jag sitter på sängkanten och väntar på Amanda. Hon är på toaletten och kissar på en sticka. Hon har lovat att komma ut och göra upptäckten tillsammans med mig, hon ska inte kika i förväg. Hon säger att hon VET att hon är gravid, att det känns i hela kroppen, men jag säger att det kan man väl inte bara veta hur som helst. Och så köpte vi ett test på Apoteket på Hamngatan och skyndade hem.

Jag sitter här på sängkanten och tänker att vi har varit tillsammans i bara några veckor och nu sitter Amanda på toaletten och kissar på en sticka. ”Jag vågar inte titta”, säger hon när hon kommer ut och jag säger att jag inte heller gör det. Hon sätter sig i mitt knä och vi läser instruktionerna. Om vi ser ett streck är Amanda INTE gravid. Om vi ser ett kors ÄR hon gravid. Det är enkelt på pappret, men man har ju sett i filmerna hur det går till. Stickan vandrar mellan tjejkompisarna och de betraktar den koncentrerat, som ett soduko och pekar och diskuterar och håller den mot ljuset och måste ta fram en sticka till och kanske en till innan de riktigt kan vara säkra på sin sak. Jag förväntar mig nåt liknande. Att det ska vara OKLART, alltsammans. Att vi ska sväva i något slags otrygghet också när det här är över. Att man trots stickan inte riktigt kan veta om det är ett streck eller ett kors.

Så blir det inte alls. När vi drar fram stickan lyser korset mot oss så starkt att min första impuls är att fly. Det ser ut som ett glödande järnkors. Det lyser så starkt att det nästan känns religiöst. Det känns som om nån vill berätta för oss att Amanda inte bara är gravid, utan att hon också bär på ett väldigt speciellt barn.

Det beskedet resulterar i en chock som presenterar sig på två sätt. Först sitter vi fullständigt tysta i fem minuter. Sen skrattar vi hysteriskt i fem minuter. Sen sitter vi tysta igen. Amanda föreslår att vi ska titta på Twin Peaks-boxen på DVD och då gör vi det. Episoderna fladdrar förbi, de ger inga intryck, jag uppfattar bara färger i rutan. Vi låter ljudet av Twin Peaks fylla rummet, men själva dröjer det många timmar innan vi försiktigt vågar tala med varandra, innan vi vågar forma de första konturerna av vårt nya liv tillsammans. Vi vet ingenting och talar så aningslöst med varandra om de här sakerna, men det gör ingenting för det är bara små lyckliga naiviteter, ett första trevande försök att få grepp om i alla fall ett litet fladdrande hörn av allt som ska äga rum.

Och vi målar upp de här bilderna för varandra länge och Twin Peaks-boxen står fortfarande på vid foten av sängen och den surrealistiska musiken ligger som en slöja över hela samtalet. Det skapar en märklig atmosfär i rummet. Vi talar om våra liv och den sövande musiken från tv:n utgör plötsligt inte ett soundtrack till Twin Peaks, utan ett soundtrack till våra liv och det nya sammanhang vi befinner oss i. Som om det definitivt var menat så, att det här samtalet SKULLE äga rum och när det ägde rum SKULLE det ackompanjeras av musik och den musiken skulle utgöras av en altsaxofon och en ensam, vibrerande röst som sjunger om fikonträd.

Musik: Sycamore Trees

Så här såg vår säng ut i vår etta på Brahegatan.

Jag placerade Charlie i min hand i morse och talade ut om igår. Jag tycker det är viktigt att rensa luften, att ta snacket även om det känns lite jobbigt. Jag sa det till henne, att det är viktigt att vi kommunicerar. Hon måste ju berätta varför hon är sur. Hon kan inte ligga där och skrika bara. Det hjälper ju inte.

“Kommunikation”, sa jag.
Fast jag artikulerade det: “KOM-MU-NI-KA-TION!”

Hon var fortfarande lite trumpen, tittade trotsigt bort och vägrade svara och så, men det spelar ingen roll, för jag såg i hennes blick att hon fattade vad jag menade.

Så jag tror inte att hon kommer att skrika något mer nu faktiskt.

ASFALT
Mycket ovänligt mot barnvagnsförare. Ingen friktion, inga gupp – vi har att göra med en väg som inte bjuder några som helst överraskningar för barnet i vagnen.
Betyg: 1 av 5

GRUSVÄG
Om grusvägen är av poröst slag, som den ni ser på bilden, så kan det vara ett lyckosamt underlag för barnvagn. Stenarna och ojämnheterna som kommer oregelbundet på vägen gör att barnet slappnar av. Risken finns dock för att vägen blir ”för” porös och då är det lika spännande som att köra i sand och det vet man ju att i sand kör man inte.
Betyg: 3 av 5

SMÅSTEN
Ett problematiskt underlag. Det gäller att ha fart och rätt inställning från början. Om man UTMANAR småstenarna och agerar aggressivt utgör det ett mycket bra underlag. Men så fort man slappnar av eller minskar farten så börjar barnvagnen ”ploga” sig fram och man finner att man befinner sig i ett mycket svårnavigerat landskap.
Betyg: 2 av 5

SOMMARÄNG
Endast för mycket skickliga barnvagsnsförare. Oväntade gropar och vattendrag och stenar i landskapet kan ställa till det för dig och har du otur hamnar barnvagnen på ända. Att framföra sin barnvagn på en sommaräng är dessutom MYCKET ansträngande. Att köra sin barnvagn här är som att jämföra med ”off pist” i en skidbacke. Det är spännande, men också farligt.
Betyg: 2 av 5

SKADAD GRUSVÄG
Här har vi den ultimata vägen. En grusväg som blivit så packad av mycket trafik att den hårdnat och det har bildats gropar vägen. De här guppen skapar ett mycket harmoniskt gung för barnet, som gör att han eller hon omedelbart somnar. Den här typen av grusvägar är ganska sällsynta, men de syns allt oftare i augusti när sommaren lider mot sitt slut. Hittar ni en skadad grusväg av det här slaget så ska ni vara mycket lyckliga människor.
Betyg: 5 av 5