Tack för en SJUKT trevligt skrikfest!
Tack framför allt till Charlie som verkligen höll ut och skrek ända in i kaklet.
Tack till Amanda som sa ”såja” över 800 gånger under eftermiddag och kväll!
Överlag var allt så otroligt lyckat!

Nu ska Charlie bara samla lite kraft och så kör vi igen. Jag får återkomma med exakta tider för detta när det väl inträffar. Själv är man ju sugen på att dra igång redan inatt, och vem vet? Charlie ser faktiskt lite full i fan ut där hon ligger. Hon kan mycket väl få en nytändning och skrika loss och då kör vi igen.

Kul!

Jag tittar på Nyheterna på TV4 och olyckligtvis låter jag sedan teven stå på, ligga och skvala i bakgrunden och då börjar det där jävla programmet igen. Det känns som om det förföljer mig. Det handlar om trav och jag bryr mig inte om trav, men TV4 har lagt programmet på sådant sätt att jag inte missat det en enda gång under hela sommaren.

Det är en plåga att se. Det är som om ett gäng niondeklassare har fått sända sin ”roliga timmen”. Det är ansträngda ordvitsar, flåsig gubbhumor och spex som går åt Uppsala-hållet. Men det blir riktigt olidligt när den här Benny Haag ska börja imitera. Jag börjar faktiskt tro att han på allvar tror att han är duktig.

Han imiterar Leif GW Persson för tionde veckan i rad och det är så generande dåligt. Och han slutar aldrig, han fortsätter med detta olidliga, och jag ligger alldeles paralyserad, skräckstel, kan inte byta kanal, kan inte stänga av.

Har ni sett det här programmet? Hur kan de här nissarna få sända tv varje vecka i TV4? Kan nån svara mig på detta?

Det var så många som vill läsa fortsättningen av Sommar-programmet i skriven form, så här kommer det. Ni som redan hört det på radion kan ju bara hoppa över att läsa, inga konstigheter, inte bli sura nu för att jag ”återanvänder” eller vad ni säger. Här är det:

 

Jag sitter på restaurang J på Lidingö. Mitt emot mig sitter Amanda Widell. Det här är vår första dejt. Vi kallar det så, vår ”första dejt” och jag tycker att det låter så hoppingivande, för en första dejt förutsätter en fortsättning, att det blir också en andra dejt och en tredje dejt. Vi sitter ute, fastän det är alldeles för kallt och vi har virat in oss i filtar där Blend-loggan syns på varje ledig yta. Vi har suttit precis på de här stolarna på den här uteserveringen i över nio timmar, från tidig eftermiddag till sen kväll. Jag skulle egentligen vilja gå och kissa, men jag vill inte avbryta något, jag vill att allt ska vara precis som det är.

Jag är aktsam på varje fysisk beröring. Jag registrerar och avläser dem noga. Jag märker till exempel att när jag nu tänder Amanda Widells cigarett så lägger hon en hand över min för att fixera lågan. Jag märker att när våra knän hamnar mot varandra under bordet, så avlägsnar hon sig inte sådär elegant som hon gjorde tidigare. Vi har talat intensivt i nio timmar och jag känner en stegrande frustration. Det är med Amanda som med pappa och sommaren. Jag vet att Amanda Widell nån gång ikväll ska gå hem och jag sitter här och saknar henne redan. Sitter redan nu här och förbannar mig själv för allt det jag inte hann säga till henne. Jag vill ha henne och jag vet redan nu att om jag inte får henne så kommer jag att bli olycklig och jag inser också att det är ett ganska farligt spel, för Amanda Widell sätter spår per sekund i min person. Om hon vänder mig ryggen nu så kommer hon att såra mig. Om hon väntar en timme så kommer smärtan att bli ännu större. Om hon gör det när kvällen är slut tror jag att hon kommer att krossa mitt hjärta. För att rädda mig själv får jag en impuls att avbryta. Om hon inte vill ha mig så måste jag avbryta nu! Men det finns något i den allra känsligaste, sprödaste delen av mitt hjärta som plötsligt beter sig alldeles stenhårt och skoningslöst. Jag vill ha henne! Jag måste ha henne! Jag vet att om jag inte får henne, så kan allt det andra vara.

Att vara med Amanda Widell är som att springa mycket fort upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött.

En servitör vandrar mot oss. Jag ser redan på långt håll att han kommer med dystert besked. Han säger att vi tar sista beställningen och jag inser att nu bryts förtrollningen, nu blir den här kvällen plötsligt mycket skör. Jag frågar Amanda om hon vill åka vidare någonstans och hon dröjer med svaret och tittar på klockan och klockan ÄR mycket och hon har all rätt att säga att hon är trött och måste hem, men OM hon gör det så vet jag att här finns en obalans i kontakten, att det är jag som lindansar mycket högre än hon den här kvällen. Amanda ler mot mig och säger: ”Jag vill inte att den här kvällen ska vara slut än.”

Vi sitter i en taxibil. Regn på utsidan av rutan, imma på insidan. Trötta, våta protester från torkarna som vandrar fram och tillbaka över vindrutan. Amanda Widell tar min hand och håller kvar den och jag stirrar rakt fram, förmår mig inte att möta hennes blick. Istället börjar jag babbla oavbrutet om just ingenting alls, men jag tänker att DET HÄR ÄR INTE SANT, jag håller Amanda Widell i handen. Någonting livsförändrande håller på att hända.

Vi anländer till city. Jag känner mig…panisk. Jag gör mig skyldig till den ena pinsamheten efter den andra. Jag säger till exempel att eftersom jag är känd är det ingen bra idé att gå ut på Stureplan där det kan finnas journalister som kan se oss tillsammans. Jag vet inte varför jag håller på på det här sättet. Jag kan inte begripa det. Men Amanda Widell ser vänligt rakt igenom mig och säger att vi kanske kan hitta någon annan plats där jag inte ska bli lika påpassad. Vi väljer Undici på Sturegatan. Vi tar ett glas vin, står vid bardisken och pratar med varandra. De spelar schlager efter schlager och vi visar med syrligt leende blickar mot varandra att vi båda har den mediestockholmskt klädsamma distansen till den här typen av musik.

Men plötsligt förändras allt.

Det spelas en lugn låt, kan det vara Jeff Buckleys Hallelujah? Den känns så väldigt malplacerad här i den här miljön, där människor förtvivlat cirkulerar dansgolvet för att hitta nån att ligga med för natten. Men det finns en dysterhet i musiken som gör att den klär rummet. Stämningen blir surrealistisk, vi blir osäkra och fnissiga. Vi kommer överens om att I DEN HÄR MILJÖN, klockan halv tre på en nattklubb en helgkväll så är Jeff Buckleys Hallelujah en TRYCKARE. Och vi skrattar båda över det daterade fenomenet TRYCKARE och vilket lustigt ord det är ändå. TRYCKARE! Och vi dansar denna tryckare till tonerna av Hallelujah, Amanda står framför mig med ryggen vänd mot mig, som om vi tittade på en stämningsfull konsert tillsammans och vi trycker oss försiktigt mot varandra….och så vänder hon sig om och kysser mig.

Och vi står länge sådär.

Jag inser att andra gäster skulle kunna finna det opassande och groteskt, men de förstår inte att det här är det vackraste som hänt.

”Nu är det du och jag”, säger jag, men jag säger det mer som en fråga än som ett konstaterande och Amanda tittar på mig, dröjer utsökt i några sekunder och säger, konstaterande: ”Nu är det du och jag.”

Musik: Jeff Buckley, Hallelujah

Jag hittade tyvärr inga bilder från den kvällen. Jag hade väl inte närvaro nog att ta fram kameran. Men det här kommer från dagen efter. Jag introducerade Amanda för min bästis Klas…

 

…och sen åkte vi ut till min bror Niklas och hans fru och barn.

Har ni vägarna förbi Rute på Gotland? Då är ni varmt välkomna på skrikfest. Vi har just börjat och som det ser ut nu kommer vi hålla på ett bra tag. Förvänta er inget uppstyrt, det blir en enkel eftermiddag – Charlie skriker som en besatt och vi står runt henne och säger ”såja såja”.

Kan bli kul. Välkomna!

Vi åkte in till Visby. Vi hade lite ärenden och så, men framför allt ville jag dit för kullerstenens skull. En hel stad – bara kullersten. Varje småbarnsförälders absoluta dröm. Det räcker med att jag åker tre meter på kullerstenen i Visby och Charlie är ute ur leken.

Jag frågade Charlie i vagnen vad hon tycker om kullersten, men hon svarade inte.

 

Vi gick förbi Bokia och jag kunde inte låta bli att titta i fyndvagnen efter min egen bok. Det är min lilla tvångstanke. Så fort jag ser en fyndvagn så måste jag kontrollera att min bok INTE finns där. Finns den där så är det en bok som inte säljer och då är det katastrof. Den var inte i fyndvagnen, skönt, då går vi vidare.

 

Amanda skulle köpa kuddar till vår kökssoffa hemme i ladan. Jag hittade en kudde som var riktigt snygg och ropade ”HÄR ÄLSKLING”. Hon kom fram, tittade snabbt på kudden och innan hon gick vidare sa hon: ”Där har du anledningen till att du inte ska ha så mycket att säga till om när det gäller inredning och sånt.” Och vet ni vad jag svarade? Jag svarade: ”Nähä! Som om jag VILLE ha det ELLER?” Vad sa ni om den dräparen? Touché! Där fick hon svar på tal.

 

Sen gick jag och klippte mig, för Amandas syster gifter sig på lördag och jag vill vara fin till det. Min frisör undrade om hon skulle göra nåt ”poppigt” och jag sa ”nej, klipp det bara kortare”. Och sen käde jag mig som en vresig gubbe, fy fan vad jag kände AVSMAK inför min egen person.

 

 

Så här blev det. Det är svårt att ta en bild på sig själv på det här sättet, det vet ni ju själva. Och det blev till slut lite pinsamt att stå där och posera för sig själv och ta en massa bilder och förbipasserande gick förbi, glodde och tänkte: ”Där är den där bloggaren. Han verkar gilla sig själv rätt mycket.”

 

Vi kom hem och lade oss i sängen med Charlie och kollade på tv. Jag är så glad att ha en tv som hänger från taket. Jag tycker det är festligt!

 

Sen fick jag syn på den omålade fläcken i taket och tänkte: ”Jag måste måla det där innan vi åker hem.” Men det är inte så lätt, ska ni veta. Det är läskigt att måla där, för trappan ner går precis där och när man tittar ner från stegen känns det så otroligt högt och farligt. Jag ska nog be Bengan om hjälp.

 

Plötsligt log Charlie! Eller det kanske inte var något leende? Det kanske bara var gaser, det också! Gaser och magnkip, eller hur, alla experter där ute!

 

Jag hade köpt svenska signalkräftor och bjöd in Amandas syster Amelia och hennes fästman Andreas på kräftskiva. Bengan var i området och ”anslöt”. Ser ni västerbottenpajen på bordet? Den har jag gjort själv.

 

Bengan satt och tittade på mig på underligt sätt under stora delar av middagen.

 

Så fort jag vände blicken åt hans håll så stirrade han på mig. Det kändes lite kusligt.

 

Sen vaknade Charlie i vagnen, skrek lite försiktigt och trevande, som om hon ville veta: ”Finns jag?” Jag tog upp henne och sen blev jag och Amanda så kära i henne att vi försvann upp till vårt sovrum för att gulla med henne. De andra gick hem. Utom Bengan. Jag hörde att han satt kvar en stund där ute. Alldeles tyst satt han där och tittade ut i det svarta.

Jag läser om prinsessan Madeleines förlovning på webben och även om jag gläds åt henne så kan jag inte låta bli att känna irritation över den journalistik som omringar kungafamiljen. Jag kan inte slå upp en kvällstidning utan att läsa artiklar som citerar ”en nära vän till kungafamiljen” eller ”en högt uppsatt källa vid hovet” eller ”en person med insyn”. Och det måste väl ALLA ha förstått vid det här laget att de här ”källorna” är bluff. De existerar inte över huvud taget. Det är bara tramserier, sorgliga reportrars sätt att skapa sina nyheter och jag frågar mig: tror pressen att vi är så dumma i huvudet att vi går på vad som helst? Jag är inte intresserad av att läsa en enda artikel till med spekulativa och lögnaktiga skitpåståenden från påstådda ”källor” med ”insyn”. Det är ju bara lögner. Jag vill läsa det som är sant. Det som har hänt eller ska hända. Jag börjar bli riktigt irriterad på att läsa de här lögnerna! Jag känner mig förminskad som människa! Jag talade med Amanda om detta och hon höll med. Och jag drog det snabbt för Charlie och när jag var färdig med min utläggning såg hon ut så här.

Jag och Charlie ligger och kollar Sopranos. Men hon somnar ifrån. Hon gör alltid det. Det är inget kul att kolla DVD-boxar med henne för dagen efter måste jag titta om det jag redan sett för att hon ska hänga med. Så. Jävla. Värdelöst. 

Hej, kära läsare. Jag sitter på bageriet, jag, och går igenom bilder från min gamla mobiltelefon och hittar bilder från den kvällen då jag och Amanda liksom ”träffades”. Jag berättade om den kvällen i Sommar-programmet och ni som hörde det kanske blir uttråkade, men jag vill ändå publicera texten tillsammans bilderna, för jag tyckte att det var så kul att jag faktiskt tog bilder på det där speciella ögonblicket nere vid vattnet. Jag publicerar manuset, så som jag läste det. Bli därför inte upprörda över att jag skriver ”häromdan” istället för ”häromdagen” eller ”nån” istället för ”någon”. Jag har skrivit det så för att jag ville läsa det så. När jag skrivit i VERSALER så har jag gjort det för att påminna mig själv om att jag vill betona det ordet i uppläsningen. Nå. Här kommer jag med ursäkter. Varför? Förstår inte. Här är manuset. Ni BEHÖVER inte läsa om ni inte vill. Inget tvång, det ska vara kul det här med att läsa bloggar.

 

 

(Ut från låt)

Oktober 2008. Jag står inför en grupp tv-producenter på en exklusiv medlemsklubb i Djursholm. Jag famlar och trasslar med en manusbunt i handen. Jag ska läsa ett kapitel ur min kommande roman ”Skynda att älska” för den här gruppen främlingar och jag funderar på hur det här egentligen kunde komma sig.

Jag har inte velat prata om boken med nån. Jag har inte velat dela med mig av den. Inte ens min förläggare som förtvivlat ringer och talar in meddelanden på min telefonsvarare får läsa.  Det var svårt att skriva den här boken och lika svårt att förlika sig med tanken på att främmande människor ska ta del av den. Boken är inte planerad att komma ut förrän i april, men jag blir allt oftare tillfrågad om att berätta om den. Jag har sagt nej till alla, utom till Amanda Widell.

Jag känner inte Amanda Widell, men vi arbetar inom samma mediehus. Ibland springer vi på varandra vid kaffeapparaten, byter några snabba vänligheter och vandrar vidare i korridorerna. Jag vet ingenting om henne, utom det alldeles uppenbara, att hon är gnistrande vacker. Jag blir lite generad varje gång hon tittar på mig. Det är vi många som blir på jobbet. Alla män som hon vilar sin blick på blir rödlätta och försvinner. De flyr in på sina rum och samlar sig. Häromdan kom Amanda Widell fram till mig och berättade att hon skulle arrangera en kick off för sitt produktionsbolag. Hon planerade för en konferensdag och avslutande middag och hon undrade om jag kunde tänka mig att komma dit och läsa ett kapitel ur boken för dem. Jag kunde inte begripa det själv, men jag sa ja på stående fot.

Och nu står jag här inför den här gruppen människor och undrar: Varför har jag gått med på det här? Men jag vet svaret: Jag har gått med på det för Amanda Widells skönhets skull.

Jag högläser kapitlet om när vi begravde pappa. Och när jag läser så upptäcker jag att jag läser inte för de här femton människorna. Jag läser för Amanda Widell och ALLTSAMMANS känns plötsligt så AVGÖRANDE. Och jag funderar på det. Vad hände här egentligen? När blev det här så avgörande?

När jag läst färdigt får jag en applåd. Jag stannar kvar på kaffet. Amanda Widell  kommer fram till mig, ställer sig nära, jag håller andan för att inte avslöja eventuell dålig andedräkt från osten som serverats. Hon säger att hon tyckte mycket om min text. Jag vet inte varför jag blir så otroligt glad av att höra det. Hon frågar om jag vill följa med ut på stan och festa med hela gänget och jag säger att jag är lite rädd för bokmanuset som jag har i min hand. Jag vill inte supa bort det, vill inte att det hamnar i ”orätta händer”. Det är min exakta formulering – jag vill inte att det hamnar i orätta händer. Vilken fånig sak att säga. Som om det vore Dödahavsrullarna jag hade i handen. Amanda ler mot mig tålmodigt, funderar i tre sekunder och säger: ”Jag tror att vi måste bränna upp ditt manus.”

(PAUS)

Vi lämnar festligheterna och går ner mot vattnet, bara jag och Amanda. Vid vattenbrynet tar hon högtidligt fram en tändare och sätter eld på min lilla bunt med papper. Hon håller de brinnande pappren i handen, hon ser koncentrerad ut, elden fladdrar så fint i hennes blick. Till slut är det bara stumpen av pappret kvar, som hon kastar ut i vattnet.
En fnissig stämning uppstår och sen står vi tysta.
”Ska vi gå tillbaka”, säger Amanda efter en stund.

(PAUS)

Vi vandrar uppför slänten igen och när vi ansluter till de övriga får jag en känsla av att det där var min belöning. Jag kom och läste för Amanda Widells företag och som pris gav hon mig en stund med Amanda Widell, helt för mig själv vid ett vattenbryn i Djursholm. Jag fick låna henne i fem minuter. Jag tror att hon visste att det var belöning nog.

Stämningen är berusad och uppsluppen uppe i salongen. Landets starkaste tv-producenter slappnar av. Slipsknutarna är lossade. Plötsligt spelas låten ”Don’t stop believing” med Starship och Amanda ROPAR ut att det är hennes favoritlåt. Och jag ROPAR ut ”Skojar du? Min med!” Och hon säger ”Skojar DU?”

Och det gör jag, ju. Det är inte min favoritlåt. Jag försöker bara hitta ett sätt att förlänga vår stund vid vattenbrynet, att hitta ett klister mellan oss som fäster. En av tv-människorna springer fram till Amanda, han nickar i takt med musiken och blundar på löjligt sätt. De strålar mot varandra. Den här låten sammanför dem, jag märker att de har talat om den många gånger förut. De blir plötsligt interna. Han sjunger texten ”Just a small town girl” och Amanda fyller i: ”Living in a lonely world”.

Och jag kan inte texten, men jag nickar och försöker se upprymd ut. Tv-mänskan säger: ”Sopranos avslutning. Sista scenen. Hela den här låten – i sträck” och så vänder han sig mot mig: ”SÅG du den scenen?”

Jag svarar att jag inte sett Sopranos. Han säger ”nähä” och vänder sig åter mot Amanda och plötsligt droppar dom Sopranos-citat mot varandra och dom är så förtjusta och uppslukade av detta att jag liksom försvinner fullständigt trots att jag fortfarande står bara nån decimeter ifrån dem och jag ser ingen annan utväg än att ge mig av.

Och när jag vandrar ut genom dörrarna har jag en absolut känsla av att den där luckan som öppnades mellan mig och Amanda Widell stängdes väldigt snabbt igen.

Musik: Don’t stop believing, Starship

 

Helt sjukt!

Igår satt jag och Amanda i soffan och läste en god bok och plötsligt hör vi märkliga ljud från sängen. Vi reser oss upp till hälften för att se vad som står på och då ser vi det. Charlie går upp på knä och sedan reser hon sig upp och går rakt mot oss. HON GÅR RAKT EMOT OSS.

Jag blev så glad att jag hann ta den här bilden innan hon tröttnade och la sig igen.

Är inte det fantastiskt!
Charlie gick!

Jag ligger och pratar med Amanda i sängen. Charlie sover.

Eller Charlie låtsas sova, HON SOVER RÄV, ibland öppnar hon ett öga och kontrollerar omgivningen och när hon ser att vi tittar på henne så sluter hon genast ögat och låtsas återgå till sin sömn. Det är så genomskinligt, tror hon inte att vi fattar vad hon håller på med?

Vi talar om Charlies leende. Jag skryter för våra vänner om detta leende. MMS:ar bilder på det och skriver saker som “världens gulligaste leende” och sånt. En del skriver tillbaka “å, vad sött”, men så finns det människor som menar att det inte alls är ett leende, att det rör sig om “gaser”. Det är nästan alltid flerbarnsmödrar, kvinnor med erfarenhet, kvinnor som dels VET att skilja gasgrimas från leende och dels känner sig absolut TVINGADE att meddela saken vidare.

Det är bara gaser, säger de.

Vad är det för glädjedödare till människor som säger så? Gaser? Och om det nu rör sig om “gaser”, vad hindrar att det är ett riktigt leende ändå? Hon kanske släpper sig och så blir hon så lättad över denna plötsliga öppning att hon blir alldeles lycklig.

Människor som avfärdar lyckliga föräldrar och kallar deras bebisars leenden “gaser” är små människor. De kan fara åt helvete.

Gas eller inte.
Charlie ler.
Hela tiden.
Hon måste vara världens lyckligaste bebis.