Jag åker till mitt gamla jobb för att visa upp bebisen och stöter på Filip Hammar, som försöker lansera ”flygmodet” . Det handlar om att gå runt och se ut som att man just ska sätta sig på långflyg över Atlanten. Men filip gör det med stil. Blandar Nike med Alexander mcQueen. Blandar 119 kr med tusen dollar. Filip berättade att han fått ryggskott, för övrigt. Och han som ska spela in Vem kan slå Filip och Fredrik om en vecka. Herregud, hur ska det gå. När ni läser om detta i kvällspressen imorgon så vill jag att ni ska komma ihåg att det var här ni läste det först. Här i sveriges härligaste pappablogg. 

Jakten på det perfekta cafét fortsätter. Idag drog jag en nit på ett ställe som heter Saturnus på Eriksbergsgatan. Trevligt ställe och god frulle visserligen. Men vet ni vad det kostade? 150 kronor för en frukost. Jag skrattade högt åt killen i kassan, men han vidhöll och jag betalade. 150 kr. Jag ska vara här varje dag. Jag kan inte betala tusen kronor i veckan för frukost. Jag har inte råd, inte lust. Så, jakten på det perfekta cafet fortsätter.  

Men herrejösses. 50 kommentarer om att jag utsatte Charlie för fara, att jag riskerade att spilla ut mitt kaffe över Charlie. Ni påminner om svärmor Stina med det där pratet. Stina säger ofta om Charlie när hon ligger i skuggan: ”Låt henne inte ligga i solen!” Och jag känner för att säga: ”Inte? Jag som tänkte olja in henne med bronze-kräm och lägga henne ute på solbryggan.”

Det förstår ni väl att jag hade kontroll på situationen.
Jag skulle väl inte utsätta min älskade dotter för någon fara.
Det måste ni förstå.

Jag blev alldeles nedstämd av att läsa det ni skrev.
Ni utgår från att jag är en oaktsam idiot?
Att jag skulle göra så mot Charlie?

Jag och Charlie brukar på eftermiddargarna gå ner på stan för att titta på folk. Vi sätter oss på en uteservering, jag dricker alltid en kaffe och Charlie tar alltid en Cola, och så tittar vi på förbipasserande. Vi brukar tycka att det är roligt en stund. Sen blir vi båda rastlösa. Vi visar det på olika sätt – jag börjar knappa på telefonen och säga ”jaha-jaha” för mig själv och Charlie börjar kränga och grimasera.

Och då reser vi oss och hittar på något annat. Vi går Birger Jarlsgatan. Charlie ligger klarvaken och tittar upp i himlen. Det bådar illa. Hon har ett lugn i blicken, men det har jag lärt mig – ju lugnare hennes blick är, desto snabbare och mer oväntat kan skrikattacken komma. Jag blir mycket rädd, för Amandas bröst är långt, långt borta och jag måste lösa det här själv, så jag scannar blitxtsnabbt landskapet och hittar kullersten! Lyckoruset över denna kullersten är oerhört, jag skyndar dit, Charlie vrider på sig och jag märker hur hon gör sig beredd att ställa till ett helvetes jävla liv och precis när det håller på att brisera så landar hjulen på kullerstenen och då vet jag att det är kört för lilla Charlie. Hon har inte en chans. Kullerstenar är hennes eget lilla kryptonit och hon ligger där och gungar och så börjar ögonen att rulla och så somnar hon in och jag knyter näven framför mig som en tennisspelare efter serve-ess och väser: ”YESSS!”

Sen går jag hem. Där har vi den, min eftermiddag.

Ni vet kanske hur det är med busschaufförer?

När två bussar möts på en gata så hälsar de alltid på varandra. De har sannolikt aldrig träffats, är fullständiga främlingar, men deras gemensamma yrke skapar ett broderskap som gör att de vinkar vänligt. Jag gillar det där. Jag har sett det också på annat håll. När en Harley möter en Harley på landsvägen, till exempel, kommer alltid en snabb vink eller en vänlig nick. Harley-förare håller ihop.

Jag trodde det skulle vara samma sak med oss barnvangsförare. Att vi skulle vinka vänligt mot när vi passerar varandra på gatan. Imorse hade jag promenadpremiär i Stockholm och kan nu berätta att så inte är fallet.

Så är inte fallet alls.
Man hälsar inte på varandra.
Man hälsar INTE.
Tro mig.

Man hälsar inte, såvida man inte vill känna sig som en idiot när den man vinkar till tittar på en som vore man psyksjuk och häpet gör en trygghetslov runt en när han passerar för att inte komma för nära en och all ens idioti.

Varje morgon vid sju packar jag ihop Charlie och tar henne med ut på promenad, så att Amanda ska få sova någon timme till. Jag går med barnvagnen och hon signalerar medelst skrik när hon vill bli upplockad i famnen. Och så sätter jag mig och läser DN och tar en kaffe. I min egen sjuka jakt efter trygga rutiner i livet försöker jag nu hitta ett café där jag varje morgon kan sitta och känna mig BEKVÄM i denna kaffe-DN-aktivitet. Jag försöker med Tösse på Karlavägen och det är inte dumt alls, men jag ser ett problem i den tunga trafiken som slamrar här. Sitter jag här för mycket kommer Charlie att gulna. Jag vandrar vidare. Jakten på det perfekta cafét fortsätter.  

Hade jag varit göteborgare hade jag sagt att jag tar ”babysteg” i att lära mig hur man tar hand om ett litet barn. Idag har jag till exempel lärt mig att bära Charlie med en hand. Alltså, inte för den sakens skull, jag skryter inte och skriker: ”Titta, titta, bara en hand!” Det här är ett bra grepp, säger kännarna, för om man håller Charlie på det här sättet får hon inte så ont i magen. Jag invänder och säger att det inte kan vara roligt för Charlie att titta neråt på det där sättet. Allt hon ser är ju golv! Jag går runt i lägenheten och Charlie ser bara golv, golv, golv. Jag skulle bli vansinnig. Enda intellektuella utmaningen för henne är när man plötsligt passerar en matta, VAD I HELVETE VAR DET DÄR FÖR NÅGOT, och sedan åter golv, golv golv, OCH DÄR KOM DET DÄR SJUKA IGEN! Jag säger ifrån, men kännarna säger att det är bra för magen. Så. Alltså. Här är mitt nya grepp. Jag lär mig. Ett litet steg för människan. Ett stort steg för jättebebisen Alex.        

Det här är min kompis Klas. Han är nöjeschef på Aftonbladet. De som “håller på och håller på” brukar säga att jag fått mitt jobb på Aftonbladet bara för att Klas jobbar där. Men så är det inte. Jag har arbetat hårt för att få jobba på en så fin tidning. Klas dotter heter Maj-Lis. Jag tror inte det är ironiskt menat. Klas tycker verkligen att det är ett fint namn. Jag tycker också det. Det är GULLIGT. Maj-Lis är en vecka gammal och det här är vår första promenad tillsammans utan mammorna. Och som Klas nojar och håller på! Han har paraplyer och täcken och solskydd, men trots det väser han hela tiden “helvete” varje han ser solen slå mot någon del av vagnen. Han tar omvägar runt andra barn och “deras vidriga baciller”. Man kan kort säga att Klas beter sig precis som jag gjorde för några veckor sedan.

Det är så härligt för självkänslan att vara med Klas. Man tror att man är världens mest spända, nojiga, livrädda, töntiga förälder, men så ser man Klas som plötsligt stannar när han ser en liten hund passera på håll och då känner man sig plötsligt som en mentor.

Man ler belåtet och säger, nästan lite överlägset, att lite sol kommer inte döda henne, hörru. Och då har man bara tio dagar tidigare stått och byggt fort mot solen så att Charlie inte ska strålas till döds. Man säger: “Lugna ner dig lite, det är bara en liten tax” när man tio dagar tidigare skrek KOPPLA HUNDEN mot en schnauser och hans husse nere på Gotland.

Jag mår bra av att vara med Klas. Han får mig att inse att jag faktiskt blivit lite, lite coolare. Och vi vandrar genom Humlegården och det är en ganska fin insikt. Men så kommer en hund mot oss, en större hund, riktigt stor, kan det vara en collie och både jag och Klas tvärnitar och ropar: KOPPLA HUNDEN. Och vi stiger båda fram och bildar en människomur mellan den livsfarliga besten och barnvagnarna.

Då förstår man. Man är inte riktigt supercool än.

Min bästis Klas och hans Josefine har just fått en dotter. Kan ni förstå vad fint att vi blir föräldrar exakt samtidigt! Igår introducerade vi barnen för varandra. De låg sådär länge. Sov räv och tittade i smyg på varandra. Sen började charlie skrika hysteriskt och vi fick GILLA LÄGET och fly, fly, fly, fort, fort, lugn, lugn, såja, såja. 

Här sitter jag vad min dator. Jag har många timmars arbete framför mig. Jag vet inte hur det här gick till. Nyss hade jag semester och nu kastar jag mig mellan olika jobbsammanhang. Jag känner verkligen att jag är i behov av semester. Därför har jag bestämt mig för att åka till Gotland med min familj på onsdagv. Vi stannar nog i två veckor i alla fall. Ska bli så skönt att komma ifrån, att få varva ner, ta igen sig, ladda batterierna.

Men nu är det jobb som gäller. Hela natten ska jag sitta här och skriva.

Och ni då?
Varför är ni uppe så här dags?